Anders Lindberg finner nya bottennivåer

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg är en usel och enkelspårig tänkare, vilket gör honom till en tämligen god representant för för vår mediekår. När han nu ska kommentera Jimmie Åkessons tal lyckas han utforska nya bottennivåer och det är egentligen märkligt att en person som Lindberg kan ha en sådan position. Tycker ens Jan Helin att hans alster är bra? Rubriken "En ledare, ett parti, en fråga" ska få oss att associera till Tredje riket, vilket inte bara är tröttsamt, utan också föga fyndigt då de flesta partier består av ett parti och en partiledare, och även SD naturligtvis har flera frågor.

"Jimmie Åkessons tal inleddes med Magnus Ugglas "Jag mår illa". Träffande, det var det nog fler som gjorde, när Jimmie Åkesson äntrade scenen."

Det är både tragiskt och farligt att landets stora medier håller den här nivån och retoriken. Den göder nämligen alla de som "hatar" Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson, utan att veta varför de gör det. Många kände igår behovet av att exempelvis på Twitter uttrycka just hur illa de mådde av att Åkesson skulle få tala i Almedalen. Av deras språkliga och intellektuella förmåga var det lätt att se att de inte kommit fram till denna känsla själva. Ibland dyker vänstermänniskor upp på min egen blogg och bjuder på illa formulerade, hatfyllda och svordomstyngda kommentarer om hur jag sprider hat, men jag skulle nog hävda att jag genomgående håller en högre nivå än upphöjda personer som Anders Lindberg när jag kritiserar meningsmotståndare.

"Om iden var att bredda partiet, och prata om fler frågor än bara invandring, så förstördes upplägget redan av talaren före Åkesson som började gapa om massinvandring."

Ja, vi är många som menar att 80 000 personer under ett år innebär en massinvandring för ett land med Sveriges befolkningsstorlek. Det betyder inte att Åkesson "gapade" om det, mer än någon annan partiledare gapar om sina huvudfrågor. Sedan följer en tämligen vriden beskrivning, givetvis med stöd i Expo:

"Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti med sina rötter i den svenska nazism som övervintrade efter andra världskriget. Senast idag avslöjade Expressen och Expo att ett antal av SD:s kandidater haft kontakter in i den vit makt-miljö som Säkerhetspolisen ser som ett hot mot demokratin."

Partiet bildades alltså 1988 och då naturligtvis främst som reaktion på invandringspolitiken, snarare än någon "övervintrad nazism" från andra världskriget. De "kontakter" Expo identifierade handlade huvudsakligen om i deras ögon oacceptabel musik och litteratur, samt före detta medlemskap i Nationaldemokraterna och prenumeration på det som då var deras tidning, Nationell Idag (nu oberoende sverigedemokratisk). Inget av detta skulle SÄPO klassa som ett hot mot demokratin. Lindberg avslutar förstås med de vanliga flosklerna, som skulle kunnat komma från viken mediemänniska eller politiker som helst:

"Kvar finns rasismen, det som sedan starten skiljer Sverigedemokraterna från alla andra partier. I Almedalen idag var alla människor inte lika mycket värda. För SD har vissa av oss har rätt att vara här, andra inte.

Sverigedemokraterna delar in människor efter ursprung och religion och vill ge dem olika rättigheter. De är därmed inte vad vi normalt menar med ett demokratiskt parti."

I år innebar Sverigedemokraternas dag för mig något av en surrealistisk upplevelse, som var ganska intressant. Jag tog nämligen del av alla reaktioner innan jag såg själva talet. Efter att ha läst och hört om illamående, protester, nazism och rasism, såg jag till slut Åkessons tal, där han talade om utanförskapsområden och Folkpartiets manipulation av statistiken, om sänkta skatter för pensionärer och en del annat.

Vad jag inte hörde Åkesson säga någonting om, var däremot människors olika värde eller vilka raser som hade rätt att vara här. Han bjöd inte heller på någon indelning i människor efter ursprung och religion, eller utvecklade vilka olika rättigheter denna indelning skulle ge dem. 

Det som Lindberg menar att vi idag "normalt menar" med demokrati, uppfattar jag själv som en tämligen ny definition. Själv har jag alltid trott att det handlade om allmänna val, yttrandefrihet och så vidare, men i Sverige har det absolut viktigaste kriteriet nu alltså blivit inställning i invandringsfrågan. Sverigedemokraterna är följaktligen ett odemokratiskt parti, eftersom de vill minska invandringen, medan vänstermänniskor som vill stoppa möten och förbjuda partier är de riktiga demokraterna, eftersom de gör det för det mångkulturella samhällets skull.

Sitt slutgiltiga moraliska och intellektuella haveri visar Anders Lindberg upp i form av en faktaruta, som faktiskt är gjord av en vuxen person: