Alexandra Pascalidou lämnar P1

Den eviga posören Alexandra Pascalidou har idag valt att skapa uppmärksamhet genom att utmåla sig som offer, vilket villigt tas upp av den samlade mediekåren. Likt många andra mediefigurer lyfter hon fram de mest idiotiska mejl som ska ha kommit till henne:

" 'Sparka svartskallen!'. 'Du är smuts'. 'Stäng igen kakhålet innan vi gör det'.
Så lyder en liten del av den större mängd mail jag får. Bara för att jag gör mitt jobb. Ställer frågor och motfrågor i Ring P1 och P1 Debatt. Skriver artiklar och krönikor. Undersöker sanningar och myter. Ifrågasätter föreställningar som framställs som fakta."

Det kan mycket väl stämma att människor har skrivit liknande saker till Pascalidou, vilket både är förkastligt och meningslöst. Vad som däremot inte stämmer är att hon har gjort sig känd för att "undersöka sanningar och myter", eller "ifrågasätta föreställningar som framställs som fakta". Pascalidous specialitet är att skriva förklenande om de usla och rasistiska svenskarna, oftast kombinerat med ett par rader om det mer föredömliga Grekland.

Hon förstår inte alls varför hon väcker motvilja:

"Jag har tvingats förhålla mig till detta dagligen. Jag har knockats, duckat, rest mig, svarat med vänlighet och respekt, försökt undvika att bli bitter, hatisk, pessimistisk eller deprimerad genom en rad olika hemmasnickrade överlevnadsstrategier och pepptekniker. Oftast har jag torkat tårarna och hämtat mod och kraft hos de goda människor jag möter runtom i landet."

Personligen tror jag aldrig att jag har hört Alexandra Pascalidou bemöta någon med respekt, men desto oftare med en gapig aggressivitet. Hon förefaller helt enkelt inte vara en särskilt sympatisk person, vilket varken har med hennes bakgrund eller kön att göra. Hennes egen självbild är dock en annan:

"Jag har försökt uppmuntra och stödja andra som ständigt står i skottgluggen för liknande attacker. Namnkunniga och namnlösa måltavlor som med livet som insats kämpar för allas mänskliga rättigheter. Att hjälpa andra som har det svårt är ett sätt att slippa se sig själv som svag och utsatt och att inte falla offer för navelskådning och självömkan. Så jag har gjort mitt bästa. Men jag orkar inte längre."

Halvvägs genom det självömkande och egenkära alstret, kommer då det sedvanliga:

"Jag grät när yogaläraren som inte visste något om vad jag bar med mig inledde passet med att berätta att hon trots att hon är född i det här landet ändå kallas blatte. Jag grät i en hjärtöppnande brygga. Jag grät när jag efter passet träffade en högutbildad ung kvinna från San Francisco som flyttade till Sverige för att hon blev kär i en svensk. Nu har de en bebis och hon känner sig så ensam här. Jag grät när jag såg min kompis Nisha på gatan och jag ropade hennes namn när två 13-åriga killar på Södermalm hyssjade mig: 'Skrik inte. Man får inte skrika i det här landet om man har svart hår för då är man terrorist', sa de."

Herregud, "en hjärtöppnande brygga"? Det finns sannerligen ingen gräns för Pascalidous godhet mot sina medmänniskor. Den sannolikt uppdiktade incidenten om skrikandet är så patetisk att vi kan lämna den därhän.

Vi vet inte varför Alexandra Pascalidou i verkligheten lämnar P1, men det lär inte vara sista gången vi får se henne i media. Jag håller det inte för otroligt att hon dyker upp redan i morgondagens morgonsoffor, för att tala ut om hur en så fantastisk människa kan bli så avskydd av ondsinta svenskar. Festligt nog dök hon ett par timmar efter Metros artikel upp i SVT Forum, där hon medverkade eftersom hennes ursprung inte bara gör henne till en bättre människa, utan dessutom till expert på Greklands ekonomi.