Så sent som i söndags kritiserade jag en mycket inställsam intervju med Alexandra Pascalidou i SvD och raljerade lite kring hennes grandiosa självbild och konstanta behov av att synas och höras. Intervjun gjordes med anledning av hennes senaste uppdrag "Vi kallas tiggare", som börjar sändas imorgon på SVT. Serien ska alltså handla om romska tiggare, men det är uppenbart vem som ska stå i centrum och exponeras:
Jodå, någonstans bakom Alexandra Pascalidou kan man se tiggare, varav en förstås kramar om Alexandra Pascalidou i en annan bild av Alexandra Pascalidou.
Om Sverige hade varit ett sunt land med en intelligent debatt, hade man förvånats av att Alexandra Pascalidou får medverka i alla tänkbara sammanhang och att högertidningen Svenska Dagbladet idag tycker att det är dags för ännu en helt okritisk intervju, som i praktiken blir ett rent idolporträtt. Under rubriken "Rasismen smyger sig in i våra blodomlopp" skildras även Pascalidous uppenbart osympatiska sidor som någonting positivt och storslaget: "Alexandra Pascalidou är inte den tystlåtna typen. Hon pratar oavbrutet på restaurangen på Söder där vi slagit oss ner längst in i ett hörn. Lyckligtvis är det mesta hon säger intressant. Blyg är inte det ord jag kommer att tänka på i första hand."
Jag har personligen aldrig talat med Pascalidou, men intrycket man får genom alla hennes medieframträdanden är just av en högljudd och arrogant person, och det skulle inte förvåna mig det minsta om hon också i verkligheten skulle visa sig vara typen som helt enkelt höjer rösten när någon annan vill skjuta in en kommentar i hennes monologer. Värt att notera är att Pascalidou heller aldrig kan låta bli att ge tillrättalagda, förljugna och förment ödmjuka kommentarer om sig själv:
"Men jag är en väldigt blyg människa även om jag kan framstå som framåt och kaxig."
Det tror jag inte ett dugg på, lika lite som jag tror på de självförhärligande kommentarer hon ska fortsätta att bjuda på under hela intervjun, som till exempel när hon kommenterar proklamationer i en tidigare en intervju om hur "hon jobbar jämt, aldrig är riktigt nöjd med det hon gjort":
"Det är likadant fortfarande oavsett hur många priser och kärleksbetygelser jag får. Jag är min hårdaste kritiker. Jag ska inte skylla på mina föräldrar men det är deras fel alltihop, haha."
Nej du, den som är sin egen hårdaste kritiker skulle inte vid upprepade tillfällen helt enkelt plagiera andras texter. Att hon får priser och "kärleksbetygelser" handlar inte om någon sorts höjd på det hon presterar, utan att hon tillhör den politiskt korrekta eliten som aldrig avkrävs någon kvalitet.
När hon blickar tillbaka på en anekdot från sin skoltid, får vi veta:
"Jag blir stolt när jag ser det här för jag ser en människa som aldrig vikit en tum trots det massiva motståndet. Det enda jag gör är att kämpa för att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ska bli mer än vackra ord på ett papper och plötsligt upplevs det som radikalt och kontroversiellt."
Att tala om att man skulle ha mött ett "massivt motstånd", när man i själva verket snarare har lyfts fram, är oerhört förljuget, precis som påståendet att hennes poserande av någon makthavare skulle ses som "radikalt och kontroversiellt". Är man kontroversiell, enligt etablissemangets ramar, vinner man inga priser och får inga uppdrag för SR eller SVT. Tydligen ska hon en gång i tiden ha utsetts till "Sveriges sexigaste", detta var ju 20 år sedan, vilket hon som vanligt kommenterar med den där påklistrade ödmjukheten:
"Men jag var aldrig nöjd med mitt utseende. När jag såg bilderna minns jag att jag ändå bara kände mig som en liten svartskalle från förorten."
Nonsens. Jag är helt övertygad om att du fortfarande känner dig som Sveriges vackraste människa, både fysiskt och själsligt. Nu undrar ni förstås om vi inte också får lära oss någonting om rasism. Det får vi, och för perfekta antirasister som Pascalidou ingår det också att skärskåda sin egen rasism: "Jag har levt i tron att jag som människorättsaktivist och antirasist inte själv har fördomar men upptäckte att så är det inte. Det är inte lätt att värja sig när rasismen blivit så normaliserad att den smyger sig in i våra blodomlopp. Även mina närmaste blev jätteoroliga när jag sa att jag skulle göra serien, ungefär som om jag skulle hänga med knarkkartellerna i Mexiko."
Det var ju i och för sig lite rasistiskt mot mexikaner, som om knarkkrig skulle vara vanligare där än i till exempel Schweiz. Skämt åsido, så lever vi i ett tragiskt samhälle när personer som Malena Ernman och Alexandra Pascalidou på fullt allvar anses vara "människorättsaktivister", trots att ingen av dem, så vitt jag vet, har gjort någonting konkret mot brott mot mänskliga rättigheter i världen. Av intervjun framgår att Pascalidou nu har gjort en serie om tiggande romer, och i det sammanhanget dyker faktiskt en intressant kommentar upp:
"Jag har en bild i mitt huvud från flyktingmanifestationen på Medborgarplatsen förra året. Tiggarna som brukade hänga där blev undanskuffade när vi andra skulle manifestera vår solidaritet med flyktingarna. Jag tänkte att solidariteten inte inkluderar romerna."
Nej, det beror på att ni inte är det minsta solidariska, utan enbart poserar, att ni älskar manifestationer, men föraktar reellt arbete. Vi kan ju titta på när en tiggande rom besöker Vänsterpartiets 1-maj-firande:
Föga förvånande får vi också ta del av vilket offer för rasism Pascalidou själv alltid är:
"Däremot har jag inlett Ring P1 med att läsa upp dagens första mejl där det stod ”God morgon din äckliga tiggande zigenarhora”. Det var intressant för då kom det in hundratals stödmejl, för folk har inte riktigt förstått vad det innebär att vara kvinna med utländsk bakgrund och konstigt klingande namn i offentligheten."
Det var inte särskilt trevligt skrivet, och ingenting jag stödjer, men den stora motvilja som finns mot personen Pascalidou har mindre att göra med hennes utländska bakgrund, och ännu mindre med hennes kön, än att hon helt enkelt framstår som enormt osympatisk och ständigt försöker plocka poäng på "rasism" och svenskens uselhet. För att ännu en gång pränta in hennes storslagenhet, bjuds vi på följande lilla ögonblicksbild från intervjun som givetvis äger rum på Södermalm, där ett påfrestande beteende återigen ska hyllas:
"Mitt i sin historia vänder sig Alexandra Pascalidou mot två kvinnor, som sitter bredvid oss och undrar om hon stör. 'Skriker jag?' De förnekar det och den ena kvinnan säger plötsligt att hon skrivit ett litet kärleksmeddelande till Alexandra som hon lämnar över. De kärleksbombar henne för att hon är 'helt fantastisk'. – Gud, vad ni är gulliga! Tusen tack, säger Alexandra och konstaterar att numera är det fler och fler som hyllar henne, samtidigt som hot och hat fortsätter att strömma in."
Kanske är det trots allt positivt att etablerade medier fortsätter att lyfta sådana här individer till skyarna. Jag tror knappast att denna intervju gjorde att Pascalidous kritiker ser henne i ett mer sympatiskt ljus.
Jag har här publicerat ett par tusen inlägg, varav inte ett enda har lyfts fram av Expressen, men när Alexandra Pascalidou skriver något blir det förstås en stor nyhet i tidningen. I hennes inlägg återges en kväll på Riche i Stockholm:
"Jag skakar på huvudet och lägger pusslet. De står kvar och säger en massa konstigheter under någon timme. 'Vi skålar', föreslår de och vi lyfter alla glasen när den store mannen med rutig slips säger högtidligt: 'För Adolf Hitler och Tredje Riket'."
Alexandra skulle inte vara Pascalidou om hon inte också bjöd på lite självförhärligande:
"Mina vänner berättar hur obehagligt det var. Min blonda, blåögda killkompis säger: 'Nu för första gången förstår jag hur utsatt du är. Och hur obehagliga de är'."
En av männen på plats var Daniel Friberg:
"På morgonen har den kraftigt byggda mannen taggat mig i ett tweet med en bild på oss båda. Daniel Friberg. Grundare av nyfascistiska Arktos Media. Styrelseordförande i börsnoterat gruvbolag. Han klagar på SDs vänsterglidning och har av SDs Mattias Karlsson kallats nyfascist. I tidningen Expo ser jag en bild från nazistdemonstrationen igår där Daniel Friberg tillrättavisas av polisen efter att ha betett sig hotfullt mot fotograf."
Bilden av deras "obehagliga" möte ser ut så här:
Twittervänstern ger omgående Pascalidou den uppmärksamhet och det stöd hon fiskade efter:
Daniel Friberg är i verkligheten inte nationalsocialist, utan identitär, och att han skulle ha skålat för "Hitler och Tredje riket" är inte trovärdigt. Han förnekar det också själv, och jag väljer att helt och hållet tro på hans version, då Alexandra Pascalidou knappast är känd för att slaviskt hålla sig till sanningen. De båda tjafsade också lite om det hela på Twitter:
När Expressen idag lyfter denna icke-händelse, blir filmklippets rubrik ingenting mindre än "Pascalidou tvingades skåla för Hitler med högerextremist":
Nyheter Idag tar upp historien och vi får där ta del av Daniel Fribergs version: "Jag ångrar aldrig någonting. Jag lade väl mest upp bilden för att vara sjysst mot henne, hon kan behöva en del uppmärksamhet med tanke på att hennes karriär har dalat en del den senaste tiden. Jag ville vara hygglig, hon var väldigt gullig och tillmötesgående. Hon stod och smörade i en halvtimme och förklarade hur politiskt inkorrekt hon var egentligen och så vidare."
Nu undrar kanske någon varför jag överhuvudtaget tar upp denna "händelse". Jag vill då understryka att det intressanta inte är Pascalidous kväll på Riche, utan samspelet mellan henne och Expressen, samt lögnerna och de överdrivna reaktionerna från twittervänstern. En demonstration mot regeringen blir till "våldsbejakande extremism", deltagarna blir till "nazister", och Pascalidous halvtimme med en identitär profil blir att hon "tvingades skåla för Hitler med högerextremist".
I morse var det dags för TV4:s "Nyhetspanelen" att debattera regeringens förslag till skärpningar av asylpolitiken. Alexandra Pascalidou ingår förstås och självklart drar hon upp det sedan länge utnötta och alltid idiotiska "argumentet" att det minsann inte kan vara någon kris i Sverige, eftersom det är sämre i Syrien:
"Vi har ingen flyktingkris, det är flyktingarna som har kris."
I Pascalidous värld "hetsar" Stefan Löfven när han sent omsider måste föreslå något som liknar krishantering. Ja, hon tänker rentav på 1940-talet. Det är inte alltid lätt att bryta igenom Pascalidous gälla och osympatiska haranger, men Thomas Bodström och inte minst Hanne Kjöller lyckas trots allt föra in ett visst mått av förnuft. Det finns knappt någon gräns för hur mycket rena dumheter Alexandra Pascalidou hinner med:
"Alltså vi kommer spendera, vi ska tala om årets julklapp, vi kommer spendera mer på julhandeln än på att stötta människor som är i nöd, som flytt från krig, som förlorat allt de äger."
Det där är fortfarande inte sant. Vi kommer att spendera mer totalt under hela december än vad Migrationsverkets direkta kostnader är för asylmottagning. Pascalidous absolut roligaste inlägg torde vara:
"Jag har ju också ett bredare perspektiv. Jag ser vad som händer i Grekland."
Alexandra Pascalidou hade dock en poäng: Det är inte sannolikt att andra länder vill "ta sitt ansvar" bara för att Sverige stramar åt. Vi har inte varit ett föredöme, hur mycket våra politiker än vill tro det.
Alexandra Pascalidou använder all sin språkliga kreativitet för att få ryggdunkar av twittervänstern. Denna gång behöver vi nog inte misstänka plagiat, då hon säkerligen har just tillräcklig begåvning för dessa fyndigheter. "Misantropi" är egentligen inte rätt ord i sammanhanget, men sannolikt använder hon det för att utstråla bildning och framför allt därför att det har grekiskt ursprung.
Den eviga posören Alexandra Pascalidou har idag valt att skapa uppmärksamhet genom att utmåla sig som offer, vilket villigt tas upp av den samlade mediekåren. Likt många andra mediefigurer lyfter hon fram de mest idiotiska mejl som ska ha kommit till henne:
" 'Sparka svartskallen!'. 'Du är smuts'. 'Stäng igen kakhålet innan vi gör det'. Så lyder en liten del av den större mängd mail jag får. Bara för att jag gör mitt jobb. Ställer frågor och motfrågor i Ring P1 och P1 Debatt. Skriver artiklar och krönikor. Undersöker sanningar och myter. Ifrågasätter föreställningar som framställs som fakta."
Det kan mycket väl stämma att människor har skrivit liknande saker till Pascalidou, vilket både är förkastligt och meningslöst. Vad som däremot inte stämmer är att hon har gjort sig känd för att "undersöka sanningar och myter", eller "ifrågasätta föreställningar som framställs som fakta". Pascalidous specialitet är att skriva förklenande om de usla och rasistiska svenskarna, oftast kombinerat med ett par rader om det mer föredömliga Grekland.
Hon förstår inte alls varför hon väcker motvilja:
"Jag har tvingats förhålla mig till detta dagligen. Jag har knockats, duckat, rest mig, svarat med vänlighet och respekt, försökt undvika att bli bitter, hatisk, pessimistisk eller deprimerad genom en rad olika hemmasnickrade överlevnadsstrategier och pepptekniker. Oftast har jag torkat tårarna och hämtat mod och kraft hos de goda människor jag möter runtom i landet."
Personligen tror jag aldrig att jag har hört Alexandra Pascalidou bemöta någon med respekt, men desto oftare med en gapig aggressivitet. Hon förefaller helt enkelt inte vara en särskilt sympatisk person, vilket varken har med hennes bakgrund eller kön att göra. Hennes egen självbild är dock en annan:
"Jag har försökt uppmuntra och stödja andra som ständigt står i skottgluggen för liknande attacker. Namnkunniga och namnlösa måltavlor som med livet som insats kämpar för allas mänskliga rättigheter. Att hjälpa andra som har det svårt är ett sätt att slippa se sig själv som svag och utsatt och att inte falla offer för navelskådning och självömkan. Så jag har gjort mitt bästa. Men jag orkar inte längre."
Halvvägs genom det självömkande och egenkära alstret, kommer då det sedvanliga:
"Jag grät när yogaläraren som inte visste något om vad jag bar med mig inledde passet med att berätta att hon trots att hon är född i det här landet ändå kallas blatte. Jag grät i en hjärtöppnande brygga. Jag grät när jag efter passet träffade en högutbildad ung kvinna från San Francisco som flyttade till Sverige för att hon blev kär i en svensk. Nu har de en bebis och hon känner sig så ensam här. Jag grät när jag såg min kompis Nisha på gatan och jag ropade hennes namn när två 13-åriga killar på Södermalm hyssjade mig: 'Skrik inte. Man får inte skrika i det här landet om man har svart hår för då är man terrorist', sa de."
Herregud, "en hjärtöppnande brygga"? Det finns sannerligen ingen gräns för Pascalidous godhet mot sina medmänniskor. Den sannolikt uppdiktade incidenten om skrikandet är så patetisk att vi kan lämna den därhän.
Vi vet inte varför Alexandra Pascalidou i verkligheten lämnar P1, men det lär inte vara sista gången vi får se henne i media. Jag håller det inte för otroligt att hon dyker upp redan i morgondagens morgonsoffor, för att tala ut om hur en så fantastisk människa kan bli så avskydd av ondsinta svenskar. Festligt nog dök hon ett par timmar efter Metros artikel upp i SVT Forum, där hon medverkade eftersom hennes ursprung inte bara gör henne till en bättre människa, utan dessutom till expert på Greklands ekonomi.
Eftersom Sverige är en humanitär stormakt och föredöme i hela världen, som ju mäts i volym av asylinvandring, är våra grannländer ofta måltavlor för de goda människornas poserande. Det brukade handla om Danmark, där "främlingsfientliga Dansk Folkeparti vridit politiken i främlingsfientlig riktning", men i dessa dagar är det Norge som gäller, då man där har framfört förslag för att avstyra romsk tiggeriturism. Även den eviga svenskhataren och posören Alexandra Pascalidou kände sig tvingad att skriva om det, som vanligt med referenser till Grekland.
Med tanke på hennes egen status och föga välförtjänade inkomster här, blir hennes alster i Metro "Norges giriga oljemiljonärer kommer att sluta som skeletthögar" särskilt patetiskt. Norrmän är alltså "giriga oljemiljonärer", och det endast för att de inte vill bjuda in ett maximalt antal romska tiggare. Hon inleder med den grekiske filosofen Diogenes, som ska ha letat efter en människa:
"En människa med integritet och civilkurage. En människa som vågar gå mot strömmen även om det kostar en slant."
Ja, då får han nog gå förbi dig Alexandra, som tvärtom helt försörjer dig på att gå med strömmen. För henne handlar alla goda egenskaper dock som vanligt om inställning i invandringsfrågan och nu romskt tiggeri:
"Diogenes hade behövt leta länge i vår tid och våra trakter. I Norge hade hans lykta slocknat av uppgivenhet. För er som missat det har vårt kjempefina grannland Norge i dagarna diskuterat att lagstifta in känslokylan."
Nej, förslaget handlade inte om lagar kring "känslokyla", eller någon annan av alla de känslor som haglar i debatten, utan rent konkret om ett förbud mot att underlätta romskt tiggeri och därtill kopplad kriminalitet. Om vi bortser från tiggerifrågan, så har faktiskt "Norges giriga oljemiljonärer" en ganska stor asylinvandring, som är större än både Danmarks och Finlands, även om den förstås bleknar jämfört med Sveriges. Känsloargumenten fortsätter:
"Ett av världens rikaste länder har inte bara övervägt att kriminalisera fattigdom genom att förbjuda tiggeri, utan även tänkt straffa alla som fortfarande har lite hjärta kvar i kroppen."
Nej, det är fortfarande alldeles lagligt att vara fattig i Norge, vilket inte är samma sak som att man vill se tiggare från Bulgarien och Rumänien i varje gathörn, som det bokstavligen nu ser ut i Sverige. Det har inte heller kommit något förslag om att straffa alla som har "lite hjärta kvar i kroppen". Festligt nog får Pascalidou med ordet "hyckleri" i samma artikel som vi nu tittar på:
"Hyckleriet når nya nivåer när landet där man vill straffa solidaritet och förbjuda fattigdom samtidigt belönar globala hjältar som Moder Teresa, Martin Luther King, Mandela och Malala med Nobels fredspris för deras empati och kamp för att befria människor från fattigdomens bojor."
Sådant här är både roligt och sorgligt. De nämnda personerna har ingenting med varandra att göra, än mindre med romska tiggare, men hos individer som Pascalidou är de allihop helt enkelt goda, tillsammans med posörerna själva förstås. Svamlet om vad lagförslaget handlade om upprepas dessutom.
Hela situationen får Pascalidou att plötsligt ställa en märklig fråga:
"Vad ska skolorna lära elever om inte ett visst mått av generositet och medkänsla för deras nästa?"
Vad sägs om matematik, svenska, geografi och främmande språk, till att börja med? Alla kan inte bli krönikörer i Metro eller få betalt för en plats i morgonsoffan, utan kan behöva en viss mängd faktisk kunskap för sin försörjning.
Idag är det som bekant midsommar, vilket innebär att våra etablerade medier är ännu lite tröttare än vanligt. TV4s morgonprogram ville dock göra en seriös insats mitt i flamset och samlade till ett par minuters samtal om rasismen, som tydligen ökar i vanlig ordning. Festligt nog valde man till och med att kalla det för en "debatt".
Till att börja med är naturligtvis Alexandra Pascalidou inbjuden, eftersom mediemänniskor har dålig fantasi och ser till att hålla sina vänner om ryggen. Nästa gäst, inte heller alldeles oväntad, är Aftonbladets "samhällschef" Hanna Olsson, vars hela uppenbarelse vittnar om hennes önskan att få tillhöra Södermalm med själ och hjärta. Slutligen kommer då mediefiguren och moderaten Claes de Faire. Ni kan själva föreställa er hur intensiv debatten kommer att bli, med olika perspektiv och intressanta infallsvinklar.
Mest patetisk torde Claes de Faire vara, och det är inte illa i denna skara. Till att börja med mäter han ökande rasism i hur många som stödjer Sverigedemokraterna, men den kopplingen börjar vi å andra sidan vänja oss vid nu. Än mer löjeväckande är att han alltså sitter på sitt Östermalm och förskräckt noterar att till och med där har partiet fått röster! Här betalar han dyrt för att slippa både mångfald och mindre bemedlade svenskar och så är lik förbannat inte alla moderater ens i hans eget område.
Det är också märkligt att panelen inte upplever att det finns någon bred uppslutning i samhället mot rasism och sverigedemokrater, som de uppenbarligen ser som exakt samma sak. Hanna Olsson anser alltså på fullt allvar att det förekommer "löjligt lite" av liknande kampanjer.
Själva klimax i Claes de Faires förnedring måste bli när han presenterar någonting alldeles nytt han har upptäckt, nämligen vardagsrasism och människor som inleder varje mening med "Jag är inte rasist, men...". Han måste i så fall vara den enda människa som inte hört den frasen som en hånfull beskrivning av invandringskritiker, åtminstone de senaste 15 åren. Det finns ju till och med en tafatt hemsida mot SD som kallar sig just så.
Låt oss nu bara invänta den första traditionella krönikan som måste berätta att midsommar, likt alla andra högtider, egentligen kommer utifrån.
I dagens avsnitt av Radio Länsman var Ingrid Carlqvist och jag själv inbjudna som gäster. Som vanligt leddes programmet av Länsman och Conrad. Ämnen var bland annat:
1) Hur var valnatten för oss alla? Hur följdes valet och vad blev det för reflektioner? 2) 9,7% fick Sverigedemokraterna i valet. Vi tittar närmare på detta. Där stora Asylslott har slagit upp portarna – har det påverkat antalet röster för SD? 3) Man kan inte titta på detta positiva resultat för SD utan att fundera kring hur riksdagsvalet kommer att gå. 4) Med Expressens förstasida kan vi en gång för alla konstatera att Expressen inte har någon trovärdighet kvar och är 100% partisk. 5) Twittervänstern uppskattar inte Sverigedemokraternas framgångar, minst sagt. Detta i form av demokratiförakt och mordhot som vi får höra här. 6) Samarbete mellan SD och Dansk Folkeparti? 7) Sedan talas det om UKIP och vi kommer in på Front National. SD och SDU verkar inte vara på samma sida i denna fråga.
"Bra jobbat med Vitboken. Låt den nu ta plats i skolundervisningen."
Alexandra Pascalidou är en i raden av fina människor, som på Twitter vill posera med sin uppskattning av den där "vitboken" om svenskars övergrepp mot romer. Tillropet är riktat till Erik Ullenhag, som i dagar nu varit fullt upptagen med, att på samma forum, tacka för allt fint stöd han har fått. Till Pascalidou svarar han:
"Jo det är tanken - att vi på något sätt ska ta fram ett skolmaterial av vitboken."
Självklart kommer ni att prioritera det, samtidigt som elevernas kunskaper sjunker i ämnen som exempelvis matematik. Vi har redan en befolkning som skulle vinna PISA, om det handlade om vit skuld, så är det inte dags att, vågad tanke, släppa politisk skolning för eleverna, för att istället lära dem saker som behövs i en global värld? När lille Kalle en dag söker den där positionen som säljansvarig för Taiwan, kommer ingen att fråga honom om hans kunskaper i behandling av romer.
Jag tycker att vi ska låta barnen vara helt fria från politisk uppfostran, men göra allt vi kan för att ge dem kunskaper i språk, matematik och så vidare. Redan på min tid hade vi faktiskt mycket politik på agendan, och den gick ut just på vit skuld. Vi fick lära oss hur vita hade tagit svarta slavar. Hur vita förtryckte svarta i Sydafrika. Vi genomförde en övning med kex, där vissa fick fler än andra, för att visa hur vita fick äta mer än svarta. På 1980-talet genomled Etiopien en svältkatastrof, varför vi i princip fick lära oss att svarta barn inte fick någonting att äta, eftersom vi fick det. Vi åt upp deras mat.
I vuxen ålder kan jag faktiskt känna en viss bitterhet över att vi tillbringade så mycket tid åt att ge barn ångest över att vi gjorde att andra barn svalt. I vuxen ålder har jag lärt mig att den etiopiska regimen (svart och marxistisk) använde svält som ett vapen mot uppstudsiga regioner. Vi hade åtskilliga lektioner som ägnades åt den goda regimen i Nicaragua (Sandinisterna under Daniel Ortega) och den onda i Chile (under Augusto Pinochet). På lektionstid lyssnade vi på Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Visst, tryck in er senaste vitbok på schemat, men tänk om ni skapar ytterligare en klase högerextremister?
Lyssna på budskapet och betänk att nedanstående ingick i min skolgång:
"Det är en komplex cocktail av fattigdom, frustration, främlingsfientlighet, vanmakt, geografi och klass." DN
Den grekiska posören och mångfaldsexperten Alexandra Pascalidou kan komma på en mängd anledningar till att bränna bilar, men någonting med etnicitet eller kultur har det förstås inte att göra.
Hur det beror på geografi skulle vara intressant att få veta. Befinner sig just dessa invandrartäta områden på några punkter där det existerar destruktiva magnetfält? Ligger de för långt ifrån centrum? Jag vågar påstå att om Husby istället fyllts med tyskar och islänningar skulle inte en enda bil brunnit. Jag tror inte att beteendet är genetiskt, men är tämligen övertygad om att det är kulturellt betingat.
Som mina flitiga läsare vet, brukar jag utgå från, eller inspireras av om man så vill, händelser eller yttringar i nyhetsflödet. Det gör att jag ibland står inför ett dilemma; är identiska pressmeddelande nummer 24 från Erik Ullenhag, självförhärligande nummer 47 från Jan Helin, eller högerextrema observation nummer 64 från Lisa Bjurwald, värda att kommentera? Kan man svara någonting spirituellt på en totalt meningslös krönika?
Då kan man tycka att jag gör det bekvämt för mig; istället för att klaga på bristande nivå hos motståndarna, borde jag inte istället först vara den som skapar något briljant, och låta motståndarna bemöta det? Nja, tyvärr fungerar det ju inte riktigt så. Oavsett vad jag skriver här, förblir jag alltför obetydlig för att det skulle noteras av Åsa Linderborg eller Oisin Cantwell, än mindre skulle de gå i polemik. Det blir alltså de som får kasta ur sig vad de känner för, och jag som får bemöta det.
Denna lilla inledning bjöd jag på som en ursäkt för ett eventuellt mindre läsvärt inlägg. Låt oss istället se det som lite förströelse så här på söndagseftermiddagen. Jag tänkte nämligen i korthet samla ihop ett antal av dagens poseringar, som egentligen inte förtjänar att lyftas fram överhuvudtaget. De har alla bestämt sig för att på sina egna sätt spinna vidare på två rader från Tobias Billström. Jag hoppas att det kanske åtminstone kan ge något fniss och inte alltför många tårar.
I Metro finner vi ytterligare en krönika av Alexandra Pascalidou. Ja, det handlar om rasism, och ja, det handlar om Grekland. Jag vågar även sätta en slant på att krönikan, som så ofta, utgår från en ren lögn.
"En grekisk journalist frågar en flicka i första klass: ”Hur många pakistanier, romer och albaner har ni i klassen?” ”Inga. Vi har bara barn i klassen” svarar sexåringen snabbt.
Det är fint. Det är till och med så fint att det troligen aldrig hänt. Vad är oddsen för att en klass skolbarn skulle ge de exakta meningarna till en typisk Pascalidou-krönika? Från denna lilla historia går texten sedan förstås vidare till hur det kan komma sig att en högavlönad minister kan ha mindre vett än dessa härliga fördomsfria skolbarn. Det är kanske så här vi ska försöka förstå multikultivurmarna? De föreställer sig kanske på allvar mångkultursexperimentets klimax som en lycklig regnbågsfamilj av sexåringar?
I Expressen är det självaste Leif GW Persson som får stå för Billström-tramset. Han är ju på många sätt en skön figur, och givetvis är hans krönika åtskilliga intellektuella snäpp över Pascalidous, men för att hamna där behöver man ju knappast vara professor. Dock är det tämligen oklart vart han egentligen vill komma med sitt inlägg; det blir lite trött muttrande fram och tillbaka, och någonstans mitt i ett fullständigt magplask, med utvandringen till USA på 1800-talet och, vilket alltid verkar höra till, de fiktiva figurerna Kristina och Karl-Oskar:
"Sökt sig hit av samma orsaker som gjorde att en fjärdedel av Sveriges befolkning valde att utvandra till USA för hundra år sedan. Som våra egna ekonomiska flyktingar, Kristina och Karl-Oskar, vanligtvis rent patrask i sammanhang som detta men samtidigt fredade från alla jämförelser med Sahra och Hassan i den tid där vi nu lever. Skälen till detta är inte alldeles enkla att förstå."
Låt oss då grandiost avsluta med folkbildningsguden Jan Helin, som ju får dra till med vad som helsti sin egen tidning. Till att börja med skriver han vad Billström sade i hans eget huvud, vad Billström borde ha menat, eller vad Helin borde sagt till honom att säga:
"Han menade kanske att visa på att det finns en skuggvärld där människor utan papper utnyttjas hänsynslöst. Så är det. Men det var inte det han sa."
Nej, Jan Helin, det var definitivt inte det han sade. Som jag funderade kring i ett tidigare inlägg finns det lite olika teorier om vad Billström och Reinfeldt egentligen håller på med, men Jan Helins tolkning är det verkligen ingen som kommit i närheten av. Nästa avsnitt tycker jag är märkligt ur vilken vinkel jag än försöker att läsa det:
"Reinfeldt har hittills hållit en spikrak linje i frågan om alla människors lika värde i ett mångkulturellt samhälle. Hans engagemang har både synts och märkts. Det har varit viktigt för att inte frågor om rasism och alla människors lika värde ska definieras utifrån en höger- vänsterskala. Det har också varit viktigt som tydlig gränsdragning mot de intoleranta politiska strömmar som syns i hela Europa och här hemma lyfter Sverigedemokraterna."
Visst, att Helin bara inte kan låta bli att trycka en fras som "alla människors lika värde i ett mångkulturellt samhälle" vet jag. Men hur har Reinfeldt här hållit en spikrak linje? Nästa mening blir än mer absurd; har någon, anhängare eller motståndare, märkt eller sett ett engagemang? I något?
Det finns naturligtvis många fler bisarra små stycken i Helins text, men låt oss runda av så som Jan Helin själv gör; med en ordentlig hyllning till honom själv:
"Det påminner om genomslaget för Aftonbladets manifestation för mångfalden i kampanjen ”Vi gillar olika” efter valet. Över en halv miljon människor uttryckte sitt stöd för kampanjen på facebook. Det finns något här som kan bli en lång het sommar."
Det är när man får sådana här perspektiv man till fullo inser Jan Helins storhet. Vi har hört talas om Jesus, Gandhi och Wallenberg...men någon halv miljon tryckningar på Facebook fick de inte!
Minns ni Birger Schlaug? Han var en av de tidiga figurerna inom Miljöpartiet. Vad han gör idag är jag lite osäker på, men han har iallafall en blogg. Precis som Alexandra Pascalidou utnämner nu Birger några "Årets", och listan följer Alexandras principer. Alla favoriter har utländsk bakgrund, och mest korkade kommentar kommer givetvis från en sverigedemokrat.
Nu skulle man förstås kunna tycka att Zlatan är årets bästa fotbollsspelare, men det är inte det Schlaug egentligen vill säga. I samma PK-rasistiska anda som Pascalidou ser han dessa individer enbart som ursprung, och som någon sorts motpol till SD. Nu kanske exempelvis Kallifatides sympatiserar med SD, men så långt tänker man inte i PK världen; dessa människor har utländsk bakgrund, och är därför goda, och goda människor röstar inte på SD. Att Soran Ismail skulle vara Sveriges främste komiker är ju skrattretande - han är med på listan för att han var med i filmsnutts-tjafset.
Nedan ser ni Schlaugs lista. Ytterligare kommentarer är överflödiga:
Årets bästa svenska komiker: Soran Ismail
Årets bästa svenska fotbollsspelare: Zlatan Ibrahimović
Årets bästa svenska sångerska: Lorine Zineb Nora "Loreen" Talhaoui
Årets bästa svenska författare: Theodor Kallifatides
Årets bästa svenska journalist: Andreas Cervenka
Årets bästa svenska textförfattare: Laleh Pourkarim
Årets mest korkade kommentar: Det här är inte ditt land.
UPPDATERAT: Jag la in min text som kommentar på Birger Schlaugs sida, och fick faktiskt svar:
"Nu är det faktiskt så att jag tycker att de namngivna faktiskt är de bästa i sin gren om man ser till året som varit. Självfallet kunde jag lagt till hockeyspelare, tennisspelare, poet och skådis också och då hade namnen varit andra, kanske mer traditionellt svenska än mitt eget. Hade jag nämnt Sveriges bästa/sämsta statschef hade det förstås inte heller varit så traditionellt svenskt även om kungen, jag och alla de andra jag nämnde har Sverige som sitt land.
Så enkelt som du tror att jag resonerar gör jag emellertid inte, namnet har inte ett dyft med ägarens åsikter att göra, inget namn är givet som motpol till något parti eller någon åsikt. Det är det som är själva finessen med att se människor som individer, inte som grupp, eller som klan, eller som något annat."
Birger Schlaug
Jag är inte övertygad av detta svar, men det är ändå lovvärt att han faktiskt svarar.
Alexandra Pascalidou dyker då och då upp i TV-soffor och krönikor. Hon dök först upp på 90-talet som en sorts tidig Gina Dirawi, det vill säga framplockad just för sitt ursprung, och med frihet att yttra vilka idiotier som helst. Hon är dock bra mycket mer arrogant och osympatisk än Dirawi, något som jag tror stöter bort även hennes beskyddare. Pascalidou hyser endast förakt för Sverige och svenskarna, och i varenda krönika dyker det upp referenser till hennes eget idealland, Grekland.
I dagens Metro skall hon sammanfatta året som varit, och det blir förstås samma lättviktiga idiotier som vanligt. Här kommer då några "Årets" från Pascalidou:
Årets språkstöld: Sverige Demokraterna. Använd ett svenskt ord istället. Rör inte min grekiska.
Ja, vi vet att många internationella ord kommer från grekiskan. Och latinet. Och franskan. Och?
Årets nysvenska ord: Babbe. Används av SDs järnrörspolitiker. En avart av ordet Babian. Ett skällsord för alla oss som enligt SD inte ryms i den snäva svenskheten. Med andra ord alla som inte är som dom.
"Järnrörspolitiker" - mycket fyndigt, men det kom du inte på alldeles själv, va?
Årets Babbe (se även Årets svensk) : Zlatan Ibrahimovic och hans guldbollar och cykelsparkar. Soran Ismail för hans stoiska stil.
Självklart är just dessa två individer stora hjältar för Alexandra. Främst för att de har utländsk bakgrund förstås, men även för att hon tror att de är någon sorts motpol till SD.
Årets Babba (se även Årets svenska) : Loreen som kammade hem Eurovision-segern till Sverige och ger klirr i kassan. Sarah Dawn Finer och Gina Dirawi. Se även: Invandringens lönsamhet.
Som ovan: Självklart är just dessa tre individer stora hjältar för Alexandra. Främst för att de har utländsk bakgrund förstås, men även för att hon tror att de är någon sorts motpol till SD.
Årets gråtfest: Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.
Förstås.
Årets kulturgärning: Lawen Mohtadis Rosa Taikon-biografi.
Taikon, förstås.
Så här har det låtit från Alexandra Pascalidou i 20 år nu. Skulle inte Metro kunna plocka fram någon mer begåvad skribent?
Svenska är ett mycket litet språk i världen. Detta gör att vi svenskar, när vi åker utanför våra egna gränser, måste ha kunskaper i främmande språk. Generellt sett är svenskar relativt bra på engelska, och relativt usla på franska, tyska och spanska.
Här har multikulti-förespråkarna hittat ett nytt obskyrt argument; i och med att det talas så många språk i Sverige, har vi här en fantastisk resurs. Det brukar låta ungefär så här: "Nalin, 18, kommer att bli en tillgång på arbetsmarknaden. Förutom svenska talar hon flytande kurdiska och suryoyo."
Det finns ett stort problem med det här resonemanget. Våra nya medborgare kommer inte främst från våra stora exportmarknader, milt sagt. Behovet av kurdiska och suryoyo är minimalt i våra exportföretag. Inte heller kommer det mängder av köpglada turister från dessa områden.
Sveriges femton främsta exportländer 2012:
1
Tyskland
2
Norge
3
Storbritannien
4
USA
6
Finland
5
Danmark
7
Nederländerna
8
Frankrike
9
Belgien
10
Kina
11
Polen
12
Italien
13
Ryssland
14
Spanien
15
Japan
Kan det möjligen vara så att vi har uppfyllt vårt behov av kunskaper i somali, arabiska, kurdiska och amariya? Borde vi växla om till invandring från Tyskland, Norge och Storbritannien?
En som i dagarna dammar av språkkunskaps-argumentet är förstås Alexandra Pascalidou, vars enda merit är att hon kommer från Grekland. I gårdagens Metro skriver hon om hur hennes dotter protesterar mot att hon alltid pratar grekiska. Alexandra släpar för säkerhets skull sin dotter till en grekisk förskola en gång i veckan. Låt oss hoppas att dottern kommer skaffa sig även andra meriter inför arbetsmarknaden.
På sin egen blogg skriver för övrigt Alexandra, med en plötslig självinsikt:
”I don’t always know what I’m talking about but I know I’m right!”
