Nya lögner från Oisin Cantwell

Idag blir det dags för Aftonbladets "specielle rättskolumnist" att återigen lämna vad som tydligen ska vara hans specialområde, för att fokusera på lite allmänt lögnaktigt och politiskt korrekt poserande under "En myt att vi inte får prata om invandring", en rubrik som beskriver rätt väl vad som komma skall. Rubrikens ord framförs ofta av liknande individer och jag tror att de är alldeles allvarliga. På redaktionen är det inga problem alls att tala om att vi bör vara ett generöst land, att mångfald är positivt (rent allmänt och inte i vardagen) och att det är förfärligt med de där främlingsfientliga Sverigedemokraterna. Dessa individer tycker ofta att det rentav talas för mycket om invandring, eftersom det för dem är ett fullständigt abstrakt begrepp. Festligt nog ligger det en hel del ofrivillig sanning i Cantwells inledande rader:

"Den svenska flyktingdebatten präglas av en så allvarlig brist på verklighetsförankring att den borde intressera psykiatrin."

Det har vi ju länge hävdat, men vi menar förstås inte samma sak som Oisin, ty sedan följer:

"Frågan är vilket som är värst – vanföreställningen att vi inte får prata om invandring eller den accelererande tokigheten i de politiska utspelen."  

Tokigheten ligger sannolikt i den senaste tidens trevande och föga trovärdiga borgerliga försök att närma sig frågan. Sedan följer ett antal infantila beskrivningar av vilka som har den där "vanföreställningen":

"Påståenden om att vissa ämnen är tabu och inte tas upp av tidningar, radio och tv har förvisso länge grasserat hos rasister, homofober, skattekverulanter, kvinnohatare och annat löst folk som inte i tillräcklig utsträckning har lyssnat på doktorn och skött sin medicinering."

"Löst folk" och "medicinering" är alltså orden som ska styra upp debatten kring invandring. Tramset eskalerar sedan, även om det är möjligt att Cantwell delvis tror på vad han själv skriver:

"De senaste åren har denna spretiga konspirationsteori emellertid koncentrerats till en fråga som med betydande framgång har odlats på sajter där ett mindre antal klarsynta individer har begripit att Jonas Gardell och Gudrun Schyman har ingått en pakt med terrororganisationen IS i syfte att ta makten i det en gång så välmående folkhemmet."

Ovanstående stycke är kanske ett försök till humor, men det är ytterligare ett område Cantwell inte riktigt behärskar. Även om Schyman och IS inte har ingått någon pakt, är det alldeles uppenbart att det finns både en åsiktskorridor och ett etablissemang som har gått samman för att säkerställa massinvandringen och demonisera varje kritiker. Där ingår journalister och politiker och faktiskt hamnar individer som Gudrun Schyman och Mehmet Kaplan på samma sida, tillsammans med Jan Helin och Oisin Cantwell. Den sistnämnde verkar tillhöra de som tycker att frågan till och med diskuteras för mycket:

"Frågan diskuteras nämligen var och varannan dag. Debattprogram, ledarsidor, politiker, förståsigpåare, det är på väg att bli en industri. Gammelmedia har helt enkelt fått nippran och pratar knappt om något annat. Bristerna i integrationen är alls ingen oviktig fråga och reformer behövs, men fixeringen har lett till att andra brännande politiska frågor har trängts undan."

Det är intressant att han faktiskt skriver "bristerna i integrationen", eftersom det är precis så långt som frågan tillåts drivas i offentligheten. Uppfattningen är att vi visst får diskutera hur vi kan förbättra asylmottagandet och integrationen, men när det kommer till det relevanta, det vill säga volymer och huruvida vi ska fortsätta med asyl- och anhöriginvandring, då tillhör man de mörka krafterna som fiskar i grumliga vatten. Det finns ingen mer brännande fråga och just invandringsfrågan påverkar även de frågor, vilka de nu kan vara, som Cantwell ser som mer relevanta.

Sedan blir det dags för det där sedan länge utnötta argumentet om de internationella konventioner som tvingar oss till nuvarande folkutbyte:

"Så sent som i tisdags hojtade några ledande folkpartister om en 'nationell och bred överenskommelse om hur mottagandet av flyktingar i nuläget kan begränsas'. Detta är nu inte är möjligt att genomföra med mindre än att vi kastar FN:s flyktingkonvention och EU:s asylsystem, två regelverk Sverige har förbundit sig att följa, i papperskorgen."

Jag får väl som vanligt påpeka att det är märkligt att vi då har en så mycket större tillströmning än exempelvis våra grannländer. Till att börja med skulle man, vilket några borgerliga vågat, kunna minska Sveriges attraktionskraft genom inskränkningar i permanenta uppehållstillstånd, anhöriginvandring och bidrag. Slutligen skulle vi kunna kasta ovan nämnda konventioner i papperskorgen, eftersom det handlar om landets och folkets överlevnad. Jag tror inte ens att det skulle göra oss till någon sorts internationell paria.

För att få in någon sorts poäng jämför Cantwell dock inte med något av våra grannländer, eller ens EU-land, utan självklart med ett land i närområdet, som ligger inbäddat i Syrien:

"Av bara farten passade FP-politikerna på att hävda att 'sett till befolkningsmängd, finns det inget annat land som är i närheten av Sveriges mottagande'. Säg det till Libanon, som med en befolkning på fyra miljoner har tagit emot över en miljon flyktingar."

Det är helt naturligt att syrier söker sig till Libanon, men helt onaturligt att det är till just landet längst upp i norra Europa de flesta vill. Det är inte heller så, vilket Cantwell säkert är medveten om, att Libanon ordnar samma mottagande, har samma bidragssystem som Sverige, eller samma ambition att de ska bli permanenta medborgare och alstra nya generationer på plats. Att bjuda på så mycket visdom och folkbildning, som Oisin Cantwell gör, sliter dock på honom och det får bli hans avslutande ord:

"Jag har åldrats tio år bara av att skriva den här texten."

Vekling. Tänk vad jag själv skulle åldras av att behöva bemöta den samlade mediekårens lögner dag ut och dag in, men "vid motgång, spänn hjälmen hårdare".