Censuren av Jan Lööfs böcker

Vi har på senare år i Sverige sett ett antal exempel på när redan befintlig litteratur ska skrivas om eller rentav förpassas från hyllorna. Bland de mest kända fallen finns Pippi Långstrump och seriealbumet "Tintin i Kongo". Igår fick vi veta att förlaget Bonnier Carlsen tydligen krävt att barnboksförfattaren Jan Lööf gör om vissa teckningar i två av sina böcker, eftersom dessa anses ge "stereotypa skildringar av andra kulturer". Denna känslighet har kommit fort och är ett ganska nytt fenomen, vilket vi bland annat ser genom att den ena av de böcker som Lööf nu ska tvingas omarbeta gavs ut 1997.

En av de teckningar som stör mest verkar vara den vi här ser överst, och som Jan Lööf själv kommenterar i DN:

"Trumslagaren jag har ritat av var en kompis till mig som jag själv uppträtt med. Han heter Rebop Kwaku Baah och dog för trettio år sedan, men skulle han se bilden så vet jag att han skulle bli smickrad. Han var en väldigt vacker man. Förlaget bryr sig mycket om diskussioner i sociala medier har jag förstått, och får de minsta kritik så backar de."

Lööf ska ha försökt gå förlaget till mötes, men förklarar:

"Så jag gjorde några skisser men till slut insåg jag: det här går inte, det blir för tokigt. Då svarade de med att säga: 'Då lägger vi ner boken'."

Självklart är den här ängsligheten dum. Det vanliga argumentet mot denna strävan är att det blir historieförfalskning, ett resonemang som även vissa etablerade röster vågar föra. Jag har inga invändningar mot om ett förlag anser att vissa ord bör bytas ut i ett nyligen inkommet manus, eftersom det hör till processen att allt från struktur till språkbehandling diskuteras, men när man flera decennier senare går in i gamla verk, där författarna kanske inte längre ens finns i livet, då är man inne på ett helt annat och tämligen problematiskt område.

Många i etablissemanget förvånas över, och hånar, att detta fenomen skapar så pass stor uppmärksamhet. Frågan om bilder och vissa ord handlar dock inte om rasister som tycker att det i sig är viktigt med stereotypa bilder och ord som "neger", vilket jag är säker på att många rättänkande tror. Själv har jag inget ofrånkomligt behov av att säga "negerboll", även om det är benämningen jag växte upp med, men jag tror att irritationen kring sådana reformer bottnar i mycket annat. Huruvida Pippi Långstrumps pappa är "negerkung" eller "söderhavskung" har ingen avgörande betydelse för människors liv, men många ser dessa små korrigeringar som en del av den totala statliga propagandan, där alla initiativ i förlängningen syftar till att gynna strävan efter maximerad asylinvandring och det mångkulturella samhället. Detta är också anledningen till att en till synes oskyldig och välvillig mellanakt i Melodifestivalen får kritik. Eftersom dagens censur alltid handlar om etniciteter, och möjligen sexuella läggningar, är det tydligt att det är just denna tids specifika fixeringar som ska få genomslag. Ingen är inne och petar i kommunistisk retorik från till exempel 1970-talets barnlitteratur, något som fanns i överflöd.

Slutligen finns det en aspekt av det här som ingen ur dagens etablissemang verkar tänka på. När pendeln en dag svänger, ty det lär den göra förr eller senare, ska vi då, när vi återger denna tids texter och inspelningar, ersätta imorgon obegripliga ord som "hen" och "EU-migrant"? Jag tycker inte det, eftersom dessa märkliga begrepp kommer att behövas om vår tid ska förstås fullt ut i framtiden.

Störa, stoppa och förbjuda

Motdemonstranter vid Folkets demonstration, där den
nu hyllade Tess Asplund förstås också var på plats.

Det finns två aspekter som utmärker vänsterns förhållande till det som de gärna kallar "extremhögern". Den första är det enorma intresset, som i många fall liknar en osund fixering, där man verkar ägna dessa rörelser och partier minst lika stor uppmärksamhet som det egna lägret. Många av dem som vi brukar kalla "våldsvänstern" eller "stenkastarvänstern" närvarar sannolikt vid fler SD-arrangemang än de flesta medlemmar. Det är svårt att föreställa sig ett antal nationalister som noggrant följer allt som exempelvis Vänsterpartiet eller Miljöpartiet gör, för att sedan skrika ut samma ramsor vid varje offentligt framträdande. De flesta av oss, som förvisso ogillar dessa partier, skulle nog känna oss lite...löjliga. Den andra aspekten som utmärker vänstern i detta avseende är just behovet av att visa missnöje, försöka störa och helst stoppa vissa politiska motståndare. Varifrån kommer detta behov? Eftersom dessa eviga motdemonstranter inte uppnår någonting, vilket de flesta av dem borde förstå, har min slutsats kommit att bli att det helt enkelt handlar om en personlig tillfredsställelse av känslan att stå i en grupp för att hata och skrika, särskilt när man kan intala sig att det sker i ett ädelt syfte.

Jag har berört detta fenomen förut, men idag bjöd vänstersidan ETC på ett alster som fick mig att ännu en gång fundera på vänsterns inställning till demokrati och meningsmotståndare. Inlägget är författat av Jenny Bengtsson, fackordföranden som hatar SD och älskar svordomar. Denna gång handlar krönikan om Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Borlänge den 1 maj och inleds med en referens till FN:s "konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering", som bland annat innehåller en paragraf om förbud mot medlemskap i organisationer som uppfattas uppmana till rasdiskriminering, vilket är vad Jenny Bengtsson ska komma att plädera för:

"En del menar att ett förbud skulle vara första steget mot ett avvecklande av demokratin. Ingenting kan vara mer fel, för att skydda demokratin och demokratins fortlevande måste vara den primära uppgiften i alla lägen. Att försvara organisationer och grupper som vill nedmontera demokratin borde vara sekundärt."

Frågan om hur demokratin ska hantera rörelser som vill avskaffa den har diskuterats länge och är tämligen komplex. Demokratin omfattar ju också bland annat yttrandefrihet och när man börjar tumma på den, och rentav förbjuda organisationer på grund av deras ideologi, naggar man förstås också denna demokrati i kanten. Den stora frågan blir var gränserna ska dras och vem som ska sätta dem.

Jag misstänker dock att frågan är tämligen enkel för Jenny Bengtsson och hennes kamrater, där det handlar mindre om demokrati och endast om rasism, dessutom enligt deras egna definitioner. Ett problem är att hon ofta har uttryckt att hon också ser det demokratiska partiet Sverigedemokraterna som rasistiskt, vilket borde betyda att även det måste förbjudas. Då talar vi om en betydande andel av befolkningen och mer än en liten inskränkning av demokratin.

Vi kan nog vara säkra på att inte bara NMR skulle
förbjudas i Jenny Bengtssons idealvärld.

Denna inställning innebär också ett stort mått av hyckleri. Det finns nämligen ett antal kommunistiska partier, som inte nämns någonstans i texten, som även de vill avskaffa demokratin. Dessa rörelser var också på fötterna den 1 maj, utan att någon i media förfasade sig. Även Jenny Bengtssons eget parti, Vänsterpartiet, har en något komplicerad inställning till demokrati. Officiellt förespråkar man förstås detta system, men samtidigt förekommer en romantisering av länder som Kuba och fraterniserande med auktoritära ledare som den nu avlidne Hugo Chávez i Venezuela. Samtidigt som motdemonstranter skrek i Borlänge, vajade den nordkoreanska flaggan i bland annat Göteborg. Jenny Bengtsson har i sin text lite svårt att skilja det ena från det andra och logiken är inte alltid glasklar:

"Uppenbarligen räcker det inte att ha en lagstiftning om hets mot folkgrupp. Hatattacker mot människor sker dagligen i Sverige men väldigt få döms för det. Det är naivt att tro att den lagstiftning vi har avskräcker rasister och nazister att organisera sig och bedriva sitt arbete ännu mer. Skada ännu fler. Skrämma ännu fler." 

Hets mot folkgrupp är en handling, vilket är vad vi vanligen bestraffar, medan en kriminalisering av åsikter och medlemskap är någonting helt annat som skulle innebära ett stort steg. Vad hon menar med "hatattacker" förklaras inte, men exempelvis misshandel, återigen en handling, är redan förbjudet. Om ett brott kan antas ha hat som motiv, kallas det för "hatbrott" och ska leda till straffskärpning.

Det är lite svårt att förstå på vilket sätt Jenny Bengtsson tänker sig att förbud mot organisationer skulle minska denna typ av gärningar. För en misshandel eller ens ett mord krävs inte särskilt mycket organisering och den som är beredd att begå sådana handlingar blir sannolikt inte avskräckt av ett organisationsförbud. En gruppering med våld som metod och mål verkar naturligtvis i det fördolda.

I Jenny Bengtssons värld är rasismen omfattande och åtgärderna mot den alltför tama:

"I Sverige gillar vi inte rasism, säger vi. För att visa hur mycket vi ogillar rasism håller vi flashiga galor, stora musikevenemang och demonstrationer. Vi skriver under på kampanjer i media. Vi viftar med 'vi gillar olika'-pappershänder. Vi rasar mot politiken så fort den tenderar göra skillnad på människor. Sverige har länge varit internationellt känt för öppenhet och det som brukar kallas 'tolerans' (vad det nu är som ska 'tolereras')."

Att det finns en stor mängd posörer i detta land, och att de dessutom belönas med priser och uppdrag, är knappast några "högerextremisters" fel. Vi är många som är oändligt trötta på dessa kampanjer och de ständiga uppläxningarna, framför allt eftersom deras måltavlor sedan länge har lämnat verklig rasism. När en sådan gala hålls, eller Malena Ernman får ännu ett pris, vet vi att det i stället handlar om invandringspolitik. Sedan är det faktiskt så, hur mycket nyvänstern än vill se en oändlig rasism bakom varje buske, att Sverige är ett av världens minst rasistiska länder. Över hela världen förekommer fördomar, diskriminering och rent hat mot olika etniciteter, men nivån är enligt undersökningar lägre här än i många andra länder.

Det finns många skäl att tvivla på Jenny Bengtssons
demokratiska övertygelse, bland annat att hon rentav
har tatuerat in någon sorts sovjetiskt motiv med en röd
stjärna och en kvinna som kanske är kolchos-arbetare.

Föga förvånande hånar Jenny Bengtsson också kritiken mot åsiktskorridorer och verkar tycka att människor får säga lite väl mycket:

"Det är så bakvänt. Det kan givetvis aldrig vara försvarbart att kränka, baktala, trakassera och hota sina medmänniskor för att vi har yttrandefrihet. Det kan givetvis aldrig vara rätt att uttrycka åsikter som kränker de mänskliga rättigheterna."

Här serveras vi återigen en salig blandning av olika företeelser och principer. Visst har vi yttrandefrihet, men fortfarande är förtal olagligt, liksom trakasserier och hot. Dessa är också handlingar, medan åsikter inte kan kränka någons mänskliga rättigheter. Man kan ha åsikter vars genomförande i förlängningen skulle leda till kränkningar av dessa rättigheter, vilket kanske är vad Jenny Bengtsson här avser, men det är som sagt en komplex fråga och gäller även alla de kommunistiska grupper som demonstrerade den 1 maj. Det är inte heller särskilt förvånande att Kärrtorp dyker upp:

"När aktivisten och feministen Showan Shattak attackerades och misshandlades så grovt av nazister att han hamnade i koma rasade hela Sverige. Vi skrek ”Kämpa Malmö!”. Nazismen skulle inte få mer fotfäste. När nazister attackerade manifesterande barnfamiljer i Kärrtorp i södra Stockholm med vapen blev efterverkningarna också stora. Tusentals människor samlades i demonstration på Kärrtorps IP för att visa att man inte accepterade att nazismen drog fram."

Kärrtorp är det enda fall där en vänsterdemonstration har attackerats som jag på rak arm kan komma på, medan samma beteende upprepas gång på gång av våldsvänstern och attacker är något som exempelvis sverigedemokrater helt enkelt har fått vänja sig vid. Att medierna skrev om händelsen i flera dagar, och höga politiker såg till att visa upp sig i Kärrtorp vid nästa manifestation, säger en hel del om hur mediekåren och åsiktsklimatet ser ut i detta land. Jenny Bengtsson skriver sedan några ord om det stora hotet från nazism och rasism, vilket givetvis mynnar ut i:

"Med det i åtanke kan man fråga sig varför 330 organiserade nazister fick marschera – ja, marschera – genom Borlänge på första maj. Med tillstånd. Med polisskydd." 

Det enkla svaret är att den svenska regeringsformens andra kapitels första paragraf anger att vi i Sverige har "frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats". Fackordföranden glömde dock att fråga sig varför demonstrationen behövde polisbeskydd, även om det inte är svårt att gissa att hon, i brist på förbud, gärna skulle ha sett att demonstrationståget överfölls.

Som alla läsare förstår, handlar mitt inlägg inte om att försvara just Nordiska motståndsrörelsen, vars ideologi jag inte delar, men när någon börjar tala om behovet av att begränsa yttrandefrihet och demokrati är det dags att dra öronen till sig. Ty även om Jenny Bengtsson har fiendebilden klar, innebär en sådan strävan naturligtvis ett sluttande plan. Dessutom, även om hon talar om FN-konventioner och skydd av demokratin, misstänker jag att hon helt enkelt vill förbjuda det hon ogillar.

Att inte få säga något i det här landet

Amanda Björkman

En gång i tiden, så sent som för några år sedan, förekom det säkert att människor avslutade ett resonemang med "men det får man väl inte säga i det här landet". Uttrycket har sedan dess hånats och är nära besläktat med "jag är inte rasist, men", en inledning som rentav har gjorts till namn för en tämligen fånig sida som ska avslöja när företrädare för ett särskilt riksdagsparti säger något som antingen är rasistiskt, eller kan uppfattas som det i vänstervärlden. Idag tar Amanda Björkman upp detta något trötta tema i DN och hennes argumentation är densamma som har hörts så länge som människor har protesterat mot åsiktskorridorer och debattklimat. Utgångspunkten är, som så ofta i dessa dagar, det där reportaget i samma tidning:

"Det tog inte lång tid för Ulf Adelsohn att återkomma med en teori om varför deras uttalanden fick så mycket kritik: 'Ingen av oss blundar för att den stora invandringen också kan leda till problem. Men det får man inte säga.' Men det är inte sant; det får man säga. Och det gjorde ju också Adelsohn – i landets största morgontidning."

Just paret Adelsohns medverkan och uttalanden verkar ha berört något särskilt inom etablissemanget. I själva verket bjöds vi i reportaget på fler röster och i detta sammanhang uppseendeväckande citat, men tanken är kanske att detta par är alltför etablerat för att uttrycka någonting som faller utanför ramarna. Direkt efter ovanstående rader levererar så Björkman den eviga invändningen mot all kritik kring åsiktsklimat:

"Däremot kan man få mothugg. För även sådant måste få framföras."

Jag tror att många medlemmar av medieetablissemanget är fullständigt uppriktiga när de tror att tillägget "men det får man väl inte säga i det här landet" handlar om att man vill få stå oemotsagd. Det gör det inte. Det är helt korrekt att man knappast hamnar i fängelse om man kritiserar till exempel invandringspolitiken, men de som menar att man inte "får" säga det ena eller det andra syftar på andra problem och konsekvenser, som rör sig från stigmatisering och uteslutning från offentlighet, till förlorade arbeten och rena hot. Vi såg nyligen hur en programledare fick lämna TV4 efter att just DN funnit invandringskritiska inlägg på dennes Facebook-sida och tyckte att det var dags att inleda ett drev för att personen skulle förpassas från TV. Vi kan också titta på Sveriges Radios val av "sommarpratare", där aldrig någon profil ur den patriotiska rörelsen bjuds in, medan det går utmärkt att låta en person som Athena Farrokhzad, med tal om våldsam revolution och hat mot "vita män", medverka.

Självklart ska man acceptera att få "mothugg", men problemet i Sverige är att dessa tenderar att bli helt oproportionerliga, eftersom den andra sidan har så mycket större resurser. Skulle ett debattinlägg publiceras, eller få någon form av uppmärksamhet, fylls snabbt samtlig etablerad media med dessa mothugg och varje krönikör skyndar snabbt till för att göra sin pliktskyldiga markering.

Ett än större problem är att vissa åsikter helt enkelt inte släpps fram och därmed alltså inte ens får några mothugg. Det är detta fenomen som utgör den verkliga åsiktskorridoren. Själv har jag på denna sida skrivit ett par tusen inlägg, utan att någonsin erbjudas plats som krönikör på ens Metro eller delta i någon morgonsoffa, medan det räcker att Marwa Karim andas på Facebook för att skapa en nyhetsartikel.

Även uttrycket "jag är inte rasist, men" visar på problematiken med åsiktsklimatet i detta land. Eftersom alla har lärt sig att en mängd uppfattningar snabbt kan avfärdas som "rasism", även när de inte ens kan kopplas till några resonemang kring raser, visar uttrycket att dessa människor först vill gardera sig innan de säger vad de faktiskt vill ha sagt. Egentligen bör man förstås helt låta bli en sådan markering, eftersom man då från början accepterar motståndarnas spelplan. Då är det bättre att göra som Marine Le Pen gjorde i den berömda kanadensiska intervjun; låta motståndaren komma med en idiotisk kommentar om "rasism" och svara:

"Var finns rasismen i detta? Jag förstår inte ens."

Motståndaren tvingas då förklara sin svepande anklagelse och misslyckas omedelbart.

Vad man "får" säga har dock förändrats enormt de senaste åren, dels genom internets tillkomst, dels genom Sverigedemokraternas parlamentariska framgångar. Numera får även den som vill försvara en enorm asylinvandring med plattityder om "öppenhet" och "människosyn" räkna med mothugg. Man får lov att förespråka även denna hållning, men i en fri debatt åskådliggörs tomheten i etablissemangets retorik.

Dagens citat: Kurdo Baksi

Den kurdiske nationalisten Kurdo Baksi slår på radion och får höra någonting alldeles nytt och så förfärligt att det inte ens bör sägas. Som väntat har DN:s reportage från Östermalm fått stort genomslag bland de vanliga tyckarna och mest upprörda är dessa över makarna Adelsohns frispråkighet. Det de sade i intervjun sägs förvisso av tusentals svenskar varje dag, men eftersom dessa två i högsta grad är en del av etablissemanget förväntas de följa den påbjudna linjen. Att personer som Baksi saknar lojalitet till Sverige och vill se en enorm asylinvandring känner vi till, men att medierna vinklar och ljuger om invandringens konsekvenser borde idag vara en etablerad och objektiv sanning. Det har även vissa journalister medgivit, där den tyngste kanske är Janne Josefsson. Det enda som är pinsamt i sammanhanget är Kurdo Baksis upprördhet, samt möjligen stavfelen.'

Nåväl, även många andra bland de vanliga misstänkta känner ett behov av att kommentera programmet:

Från Emma Persson, som kallar sig advokat och använder Twitter till att lägga upp bilder på sig själv, samt hylla socialism och asylinvandring, kommer analysen omedelbart:

"SD:s bakgård" och medierna

I dagens Aftonbladet bjuder Anders Lindberg på en längre artikel som han är mycket nöjd med, säkert framför allt uttrycket "SD:s bakgård". I verkligheten är det ett tämligen vinklat reportage från Ungern och har ingenting med Sverigedemokraterna att göra. För att redan från början lämna all objektivitet och seriositet åt sidan, inleder man med ett uttalande från Expos Daniel Poohl:

”Sverigedemokraterna skulle aldrig säga det själva, men de vet mycket väl. Om de ska kunna genomföra sin politik behövs de metoder som nu används i Ungern och Polen.”

När Anders Lindberg sedan själv ska beskriva SD:s ideologi blir det förstås också tendentiöst:

"Under ideologiska etiketter som 'socialkonservatism' och 'nationalism' finns en genomtänkt vision av ett annat samhälle där män är män och kvinnor är kvinnor – där kulturer och folk inte blandas. Det är ett rike där ledaren kan tala direkt till sitt folk utan en massa onödig kritik och där media tillsammans med staten slår vakt om kultur, familj och harmoni."

"Ledaren" som talar direkt till sitt folk? Det är knappast någon som ser Jimmie Åkesson som en stor ledare som en dag ska få absolut makt. De övriga påståendena kan ha en viss riktighet, men då endast i förhållande till det rådande läget, som man man måste jämföra med.

Att många vill se män som män och kvinnor som kvinnor är helt enkelt en reaktion på dagens mycket bisarra strömningar, där könen ska utplånas och mycket av debatten, som vanligt importerad från USA, handlar om hur det inte alls finns två kön, en tanke som man förkastar som "binär". Dessa nya ideal, som sannolikt omfamnas av ett mycket litet antal, sprids i alla medier och ett av de senaste exemplen var när en könlös individ i Metro förfasades över att kungafamiljens nya medlem "påtvingades" ett kön. Samtidigt envisas medierna med att använda dessa kretsars ord "hen" och "en", trots att knappast någon använder dem i verkliga livet.

Samma sak gäller påståendet att många, här i form av SD, inte skulle vilja att folk och kulturer blandas. I verkligheten är det få personer som har några problem med att till exempel i Sverige träffa turister eller själva åka utomlands. Motståndet gäller den exempellösa massinvandringen, av främst muslimer, som leder till att folket byts ut och hela samhället raseras, samt den från ovan påbjudna ideologin mångkulturalism.

Det är dock tankarna kring mediernas roll som jag finner mest intressanta. Antagligen tycker Anders Lindberg på fullt allvar att Sveriges medier kritiskt granskar makten, trots att det är lätt att se att de alla följer en påbjuden ideologi. Aftonbladets artikel ägnar mycket utrymme åt påstådd eller verklig rasism, men jag undrar om inte oron som vanligt handlar om just medierna:

"Ungefär 1000 personer fick sluta på public service och en ny medielag har gjort huvuddelen av TV, radio och tidningar till språkrör för det styrande partiet. De fria medier som finns är små och når framförallt närmast sörjande."

Känns det igen? Problemet för Anders Lindberg och hans gelikar handlar inte om några principer och han är förstås fullständigt obekymrad när medierna istället fylls av en likriktad agenda som går i hans egen riktning, som vi för enkelhetens skull kan kalla kulturmarxistisk. Kanske är det en utopi att tro att medier någonsin kan vara opartiska och oberoende, och i så fall skulle det snarare vara välgörande om de svenska medierna, efter decennier med en viss inriktning, en dag fick en annan. Ty om vi ska vara ärliga, visst skulle vi gärna se att 1 000 personer fick gå från SVT och SR? Personer som Anders Lindberg kan då skapa sina egna alternativa medier och de som vill att alltifrån nationaldag och luciafirande till Melodifestivalen ska handla om arabisk och muslimsk kultur kan göra sådana insatser på bloggar och på Youtube.

Ungern har också fått kritik från västeuropeiska liberaler för politiska reformer, vilket också uppmärksammas i dagens text:

"På grund av valsystemet, en blandning av enmansvalkretsar och val med partilistor som är skräddarsytt för att gynna Fidesz är det nästan omöjligt att avsätta Orban.
Och om oppositionen skulle vinna kan den ändå inte ändra politiken.
– Viktor Orban har gjort så att stora delar av politiken inte kan ändras utan två tredjedels majoritet i parlamentet, säger Akos Komassy, tidigare rådgivare till tre socialdemokratiska premiärministrar och nu oppositionsledare i distriktet Józsefváros i Budapest."

Upprördheten innebär ett rent hyckleri, eftersom jag aldrig hör dessa röster kritisera valsystemen i Frankrike och Storbritannien. Front National blir vid proportionella val, som det till Europaparlamentet, landets största parti med runt en fjärdedel av rösterna, men har endast en ledamot i parlamentet av totalt 577. I Sverige har vi proportionella val, men vi ser hur sex partier utan att skämmas rentav ingår en överenskommelse för att hålla ett enda parti, nu stött av en femtedel av befolkningen, utanför allt inflytande. Miljöpartiet stöds av en mycket liten del av befolkningen, men får ändå igenom sin politik under både formellt borgerlig och socialdemokratisk majoritet. Viktor Orbáns Fidesz har åtminstone ett mycket bredare stöd. Ytterst få ungrare, polacker, tjecker eller slovaker vill ha en stor muslimsk invandring av Sveriges slag.

Låt oss avslutningsvis titta på hur våra egna "oberoende" medier ser ut bara idag.

Aftonbladet:

 DN:

 SvD:

Medieetablissemangets arrogans

Ja, det här är verkligen delar av Aftonbladets ledarredaktion.
Swedin, Pettersson och Virtanen.

Man skulle förstås kunna skriva både en och två böcker om hur medierna och deras figurer fungerar i dagens Sverige, men jag tänkte här endast visa ett litet aktuellt exempel på hur de resonerar. Många människor är upprörda över SVT:s senaste mångkulturella lilla örfil, men det svenska medieetablissemanget är fullständigt ointresserat av hur kritikerna tänker eller vad de menar. Denna dag har de sedvanliga journalisterna och posörerna ägnat åt att håna hur lite "sverigevänner", ett ord de gärna använder och sätter inom citationstecken, förstår. De nöjer sig med sin inlärda bild av hur det nog handlar om rasister som blev kvar när tåget gick och inte har tillräckligt stor hjärna eller öppet hjärta för att omfamna det nya och spännande. Om dessa journalister hade haft tillräckligt mycket nyfikenhet för att gå in på olika oppositionella bloggar, skulle de se att tankarna kring SVT är bra mycket mer analytiska och mångfacetterade och att det inte är främmande språk i sig som provocerar. Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, bjuder idag på ett par talande kommentarer:

Det är knappast vi som har startat kulturkriget, utan det medieetablissemang, i detta fall SVT, som ständigt utför små attacker mot landet och befolkningen. Kriget är nödvändigt. Hennes kollega Daniel Swedin verkar vilja antyda att man kanske inte helt ska hålla sig utanför debatten trots allt:

Eftersom det är en kollega, som i Petterssons ögon alltså har samma status, bemödar hon sig att svara:

Nej, det var SVT:s sändning som var en provokation, dessutom en mycket medveten sådan. Man kan då tänka att vi inte borde reagera på den, men det tycker jag absolut vi ska göra, liksom vi ska bemöta så många lögner vi hinner med. Den sista kommentaren är också mycket talande, där vanliga svenskars yttranden sammanfattas som "brölet", något som eliten inte ska nedlåta sig till att bemöta, utan istället ska "förklara". Nåväl, något skulle väl jag säga också:

Att jag förstås inte fick något svar på detta är lite intressant, eftersom jag aldrig får det från just journalister. De kan få tjugo kommentarer på något inlägg, men besvarar endast och alltid de som har samma status inom medieetablissemanget, precis som vi ser ovan. Det behöver inte vara likasinnade, då Ivar Arpi glatt svarar Anders Lindberg, och vice versa, men de håller sig för goda för att svara vanliga människor. 

För ett par veckor sedan träffade jag en medieforskare som intervjuade ett antal oppositionella röster. Han frågade mig då bland annat om jag skulle vara intresserad av någon diskussion med etablerade medier eller på något sätt delta i dem. "Javisst", svarade jag och skrattade till lite, "men något sådant intresse finns överhuvudtaget inte från deras sida". 

Vi får hoppas att det bland annat blir deras arrogans och ointresse för vanliga människor som gräver deras egen grav. Ju längre de isolerar sig och förtjust sitter och skriver om hur dumma "sverigevännerna" är till varandra, desto mer kommer naturligtvis behovet av alternativa medier växa, där undangömda nyheter och andra perspektiv kan göra sig hörda.

Vad allmogen får oroa sig för

I en krönika i dagens Expressen vill den ökände Lars Lindström säga någonting om alternativa medier och källkritik, enligt en linje som knappast är ny inom det mediala etablissemanget. Vi minns hur vänstersidan Politism presenterade en särskild bild på sidor som man skulle undvika, i sig mycket olika, men där invandringskritik var den gemensamma nämnaren. Festligt nog används just "källkritik" som ett skäl att undvika dem, trots att det i verkligheten handlar om åsikter som vänstern vill förbjuda.

Jag håller med om att inlägg och inte minst bilder ofta delas lite väl snabbt, men det är ett problem som snarare hänger ihop med sociala medier än med vissa politiska åsikter. Även jag tycker att det är pinsamt när exempelvis en bild på unga brudtärnor visas upp som ett exempel på barnäktenskap. Lars Lindström vill emellertid gå längre än så och hans egentliga syfte visas redan i ingressen:

"Ni har alla hört det. Vi måste ta folks oro på allvar. Det måste vi inte alls det. Inte så länge som folk oroar sig för fel saker."

Det är en intressant hållning, om än inte särskilt förvånande i dessa kretsar. Det är etablissemanget som ska bestämma vad som är rätt och fel saker att fundera kring, och följaktligen blir det alldeles logiskt att invandringspolitiken och dess konsekvenser har förtigits i dess medier.

Texten fortsätter:

"Den våg av 'alternativa' och främlingsfientliga sajter som har vuxit fram de senaste åren har som enda syfte att sprida hat mellan människor, med alla medel, med nätet och sociala medier som bas."

Det är snarare just den inställning som Lars Lindström ger uttryck för, att etablerad media ska avgöra vad som får diskuteras, som har skapat behovet av alternativ. När han fortsätter att ge direktiv om vilken verklighetsbild som ska förmedlas, blir det närmast parodiskt:

"Ingen är omedveten om att den värsta flyktingkrisen sedan andra världskriget pågår och att Sverige som ett av världens stabilaste, fredligaste, säkraste, rikaste och lyckligaste länder har tagit ett stort ansvar. Ingen är heller omedveten om att det innebär en stor påfrestning för mottagande, sjukvård och skola, eller att vi måste bygga en massa bostäder.
De få som pratar om kollaps menar antagligen den utmaningen."

Om inte resten av stycket gjorde det, förtar användningen av etablissemangets språk i form av kodord som "ta ansvar" och "utmaning" varje eventuellt intryck av seriositet. Nej, hela samhället har inte kollapsat, men vi är många som menar att det kan göra det på längre sikt, särskilt om asylinvandringen tillåts fortsätta. Bilden som får förmedlas är alltså att Sverige är ett världens bästa och "lyckligaste" länder och att allt annat endast är utmaningar, nästan möjligheter. Om detta är ramarna, befinner vi oss inte långt efter Nordkorea i medierapportering.

Det är viktigt att inte ge en alltför
negativ bild av situationen i landet.

Det är intressant att alternativa medier per definition anses vara mindre tillförlitliga och att ett avståndstagande från dem ska innebära "källkritik". Även Nya Tider finns på Politisms svarta lista, men jag vet att vi där gör efterforskningar, har källor och intervjuar människor precis som andra seriösa medier. Självklart har de alternativa medierna oftast en agenda, men det gäller ju i minst lika hög grad de etablerade, inte minst Lindströms egen Expressen, med sitt samarbete med kriminella vänsterelement och löpsedlar om att kasta SD:s valsedlar på gatan. Sådant har vi för övrigt aldrig sysslat med på Nya Tider. Lindström härjas som bekant av en nästan sjuklig besatthet vid SD, och vi får en inte alldeles objektiv bild även i detta alster:

"För overklighetens folk spelar inte detta någon roll. De litar hellre på desinformatörer utsända av en rörelse startad av nazister och skinheads."

Det där med "nazister" kan vi lämna därhän denna gång, men det är också en mycket märklig tanke att de alternativa medierna på något sätt skulle vara utsända av SD. Exempelvis Nya Tider är helt partipolitiskt obunden och jag kan inte komma på en enda medarbetare som är aktiv inom något parti. Mot slutet ger Lars Lindström oss än mer oförblommerade instruktioner om vad vi ska oroa oss för:

"Är det den oron vi ska ta på allvar? Nej, vi vet vad vi ska bekymra oss för. Samhällskollapsen i Syrien. Att EU inte enas om flyktingmottagandet. Hotet mot demokratin i Ungern och Polen. Att Ian Wachtmeister kan bli president i USA. Att ett gäng Karl XII-svärmare ska få något att säga till om i Sveriges riksdag."

En vänstermänniska får gärna se världen på detta sätt, men det är anmärkningsvärt att det så tydligt uttalas att det ska vara den enda världsbilden. Det må vara motbjudande, men det ger åtminstone ännu en förklaring till varför svenska etablerade medier ser ut som de gör.

Vänstern förfäras när akademiker kommer till insikt

Peter Esaiasson

I förrgår skrev professorn i statsvetenskap Peter Esaiasson om hur "Eliten satte den demokratiska lyhördheten på undantag". Det är ganska många i vårt mediala och politiska etablissemang som borde ha känt sig träffade av hans beskrivning, vilket uppenbarligen åtminstone vänstersidan Dagens Arenas Malena Rydell gjorde. Hon måste nu försöka fördöma texten, särskilt som många oppositionella sidor tydligen delade inlägget. Att just denna akademiska artikel om demokrati uppskattades av oppositionella sidor borde för övrigt visa att det inte handlar om simpla "rasistsajter", vilket förstås är benämningen Rydell använder. Jag lyfte inte upp den här, eftersom jag huvudsakligen tar upp alster som jag känner ett behov av att bemöta, men låt oss först titta på något av det Esaiasson skrev. Han inleder alldeles korrekt:

"Numer råder enighet om att asylinvandringen är en ekonomisk och social utmaning för det svenska samhället. Än så länge är det mindre diskuterat att utmaningen också gäller det politiska etablissemangets legitimitet. Det som står på spel är förutsättningarna att styra landet."

Vi får också ett tydligt exempel:

"Vid samtliga 25 mättillfällen är det fler som önskar en restriktiv politik än som önskar en generös politik. Och när motsvarande fråga ställs till riksdagsledamöterna i samband med riksdagsvalen från 1994 och framåt visar jämförelsen på större åsiktsskillnader gentemot medborgarna än i någon annan sakfråga som har undersökts."

En av hans huvudpoänger är att etablissemangets brist på lyhördhet riskerar dess företrädares legitimitet:

"När ett samlat politiskt etablissemang påstår en sak som många människor sedermera ifrågasätter uppstår legitimitetsproblem."

Vi är många som kan instämma i Peter Esaiassons slutsatser, men för en etablissemangsmegafon som Dagens Arena blir det förstås besvärligt. Under den fåniga men självklara rubriken "Den rasistiska klagokören har fått nya röster", visar Malena Rydell att hon antingen inte förstår varken artikeln eller samhällsutvecklingen, eller att hon åtminstone är beredd att låtsas som att hon inte gör det.

Malena Rydell

Försöken till analys hamnar snett tämligen omgående:

"På något vis – det beskrivs i svepande och närmast konspiratoriska ordalag för att komma från en akademiker – har det politiska etablissemanget gaddat ihop sig mot medborgarna. Att 87 procent av väljarna inte röstade på ett parti som ville minska invandringen i senaste valet är inget Peter Esaiasson tar med i sin känslomässiga bedömning av stämningen i nationen."

Det kan ju också bero på att Esaiasson överhuvudtaget inte nämnde Sverigedemokraterna, utan utgick från opinionen i just invandringsfrågan. Vi vet att inte alla som vill minska asylinvandringen röstar på SD, vilket i sin tur kan ha många förklaringar. En är att många väljare inte inser att invandringsfrågan påverkar de flesta andra samhällsområden och därför tror att de oberoende av denna kan rösta för mer välfärd eller lägre skatter. Liberalerna är åtminstone någorlunda öppna med att de samtidigt vill rasera välfärden och Centerpartiet vill ha hög invandring kombinerat med ett så billigt mottagande som möjligt. Partiet tänker sig rentav att de nyanlända ska ordna bostad själva. Vänstern lurar helt enkelt sina väljare, när de samtidigt propagerar för generös välfärd och ohämmad asylinvandring.

Det är inte bara det politiska etablissemanget som har "gaddat ihop sig" för att främja en enorm invandring, utan även det mediala och kulturella. Från sin isolerade vänsterposition blir det för Rydell också lätt att bjuda på rena faktafel:

"Det finns ett annat namn för den här teorin numera: Sjuklövern. Ordet som Sverigedemokraterna lanserade efter förra valet, i samband med att de fällde regeringsbudgeten och drev fram Decemberöverenskommelsen."

Nej, det har använts mycket längre än så och jag betvivlar att det på något sätt "lanserades" av partiet. Fenomenet blev däremot enormt mycket tydligare i samband med DÖ, då Sjuklövern nästan formaliserades som ett parti (även om Vänsterpartiet inte ingick). Den vanliga vänstertanken att exempelvis frågor om invandringen döljer den verkliga klasskonflikten luftas också, om än i andra termer:

"Att en elit står mot ett homogent »folk« är en traditionell populistisk idé som bygger på att man struntar i alla andra intressen som verkar mot varandra i en demokrati; fackförbund mot näringsliv, välfärdsvänster mot skattesänkarhöger, hbtq-aktivister mot konservativa, och så vidare. 
Den brukar väldigt sällan drivas av professorer i statsvetenskap."

I själva verket har fackförbund, näringsliv, vänster och höger, gått samman i denna fråga, vilket har gjort att vi verkligen kan tala om en klyfta mellan elit och folk, även om inte hela folket är invandringskritiskt. Den svenska utvecklingen, med denna mycket speciella form av åsiktsförtryck, är ett utmärkt ämne för en statsvetare att studera. Malena Rydell har redan genom att tala om en "rasistisk klagokör" diskvalificerat sig som seriös debattör i frågan. Som den vänstermänniska hon är, förfäras hon också av att vissa högerskribenter sent omsider har börjat skriva om frågan:

"Det är vind i seglen när inte bara de vanliga ledarskribenterna som talar om kaos och flyktingpaus bekräftar dem, utan även en universitetets man.
[...]
När Milld nu återpublicerar uppropet på sin blågultblingiga blogg är det slående hur likt det är många av de ledartexter som nu skrivs varje vecka av »det politiska etablissemanget« och som handlar om hur åsiktskorridoren hämmar människor att tala."

Ja, utvecklingen har gått så långt att även etablerade människor nu känner sig nödgade att säga något. För den vänster som Dagens Arena tillhör innebär fortfarande all kritik mot asylinvandringen att någonting har gått sönder och att en förbjuden slirning äger rum. Avslutningen om åsiktskorridoren blir:

"Det är en klagosång som har gått på repeat i trettio år.
Det enda som har förändrats är vilka som hummar med i den."

Det beror naturligtvis på att mörkläggningen har pågått i minst 30 år. Allt fler kommer att "humma med" i takt med att pendeln svänger, men dessa är opportunister och ska inte ses som några hjältar.

Expo ger sig in i debatten om åsiktskorridoren

I inlägget "Ännu ett försvar av åsiktskorridoren" tittade vi på en krönika vars författare hävdade att någon åsiktskorridor inte fanns och samtidigt gav ut instruktioner om vad som inte skulle få sägas. Idag var det dags för självaste Expo att ge sig in i debatten, och rubriken "Åsiktskorridorens kritiker talar extremhögerns språk" förmedlar rätt väl artikelns huvudpoäng. Expo följer oss förstås tillräckligt noga för att förstå huvudlinjerna i vår kritik mot åsiktskorridoren, men eftersom de har en viss ideologisk blindhet behöver de lite hjälp med att nå ända fram:

"Vi har hört det förr: Skällsordet 'rasist' ska ha tystat sanningen om invandringen. 'Sanningssägarna' ska ha straffats ut från debatten och därför har vi fått de samhällsproblem som vi har. Precis så låter även extremhögerns berättelse om Sverige. Vårt land som en åsiktsdiktatur. Sverigedemokraterna – partiet som säger vad du tänker. Media som mörkar. Som att det fanns en slags objektiv sanning. En verklighet, mer verklig än andra, som dolts bakom pk-medias kulisser." 

Nu tillhör jag själv förvisso denna "extremhöger", men jag skulle vilja påstå att de första två meningarna är objektiva sanningar. Visst kan man se verkligheten på olika sätt, men man behöver inte påstå att en viss verklighet är mer verklig än en annan för att inse att en hel del synvinklar och åsikter aldrig släpps in i det offentliga rummet och i det vi kan kalla etablerad media. Det var faktiskt skälet till att jag en gång startade denna blogg, då det var min enda möjlighet att bemöta etablissemangets lögner, vinklingar och brännmärkningar. Det är bara internet som har skapat en större åsiktspluralism i Sverige.

Självklart får denna form av censur följder för samhällsutvecklingen, där ett tydligt exempel är att regeringen fortsatte att driva sin massinvandringslinje tills människor inte längre ens kunde erbjudas någon form av boende. Den snedvridna debatten och rasiststämplarna hade gjort det omöjligt för regeringen att agera innan de kunde hänvisa till en akut kris. Vi som under en längre tid har hävdat att asylinvandringen är destruktiv och ohållbar hörs helt enkelt inte i de större kanalerna, just eftersom vi inte passar inom åsiktskorridorens väggar.

Daniel Poohl, som har skrivit texten, verkar vända sig till aktörerna inom etablerad media och vill varna dessa för att "använda extremhögerns språk". Vi andra anses vara förlorade, vilket i och för sig är sant. Därför lyder ett senare stycke:

"De som pratar på om åsiktskorridoren vägrar gå med på att de talar extremhögerns språk. Varje gång någon påtalar den retoriska förskjutningen så ropar de om åsiktsförbud. Det är en märklig logik när de som sitter på makten att formulera idéer och politik låtsas som att de inte får det."

Ordet "åsiktskorridor" kommer dock inte från vår politiska gren, utan sägs ha myntats av statsvetaren Henrik Oscarsson i ett blogginlägg 2013. Visst sitter professionella tyckare, och här åsyftas sannolikt Expressens Ann-Charlotte Marteus, på en hel del inflytande genom sin stora megafon, men det är naivt att tro att de är fria att skriva vad som helst. Ingen krönikör skulle i någon av de större dagstidningarna få en text publicerad som till exempel pläderar för införandet av dödsstraff, vilket var ett av Oscarssons exempel på hållningar som föll utanför åsiktskorridoren. Vi vet också hur Marcus Birro, som tidigare dök upp i de mest skiftande TV-sammanhang, plötsligt blev helt utfrusen. Poohl skriver vidare:

"Hur som helst är det en intressant diskussion. Hur speglar det offentliga samtalet befolkningens attityder i olika frågor? Går det ens att garantera någon slags rättvis fördelning? Ska ledarsidor släppa in åsikter de inte delar för att väga upp den skeva fördelningen?" 

Nej, ledarsidor skriver självklart enligt ägarnas linje och få anser att de skulle vara tvungna att på den platsen publicera även avvikande meningar. Problemet är att åsiktskorridoren också upprätthålls i en tidnings, eller en TV-kanals, övriga delar. En fördelning som exakt speglar opinionen i befolkningen är kanske varken möjlig eller ens önskvärd, men det vi ser är att den offentliga debatten, och vilka som får delta i den, är ordentligt begränsad och snedvriden. En enda gång släpptes faktiskt Mats Dagerlind in i en debatt hos Publicistklubben, men då ställd mot tre meningsmotståndare, som skulle ha varit fyra om inte Åsa Linderborg känt att hans medverkan innebar en alldeles för vid åsiktskorridor.

Poohl beklagar sedan hur debatten om åsiktskorridoren utvecklades:

"Men den diskussionen fick vi inte. Åsiktskorridoren kom istället att uteslutande handla om migration och integration. I den högerextrema världen gjordes begreppet om till en beskrivning av 'pk-elitens' påstådda mörkläggning av invandringens konsekvenser." 

Det är mycket enkelt att svara på varför invandring, som det ju handlar om, på ett naturligt sätt dominerar denna diskussion, åtminstone från vår sida. Det beror naturligtvis på att det har varit den absolut känsligaste och därför också den mest förbjudna frågan att diskutera, i kombination med att det är en ödesfråga som påverkar hela samhället och landets framtid. Det finns andra frågor som kanske inte heller släpps fram på lika villkor, men deras talesmän utmålas inte på samma sätt som onda människor. Vill man diskutera åsiktsförtrycket och mediernas roll, finns det inget bättre exempel än invandringsfrågan, vilket också är en anledning till att den ägnas mycket utrymme på denna sida. Poohl menar att de som har kritiserat åsiktskorridoren sedan bygger en annan version av den:

"2014 kom nyheten om att tre av fyra svenskar oroar sig för en ökad rasism. Vad gjorde åsiktskorridorens utbrytare då. De förklarade att det inte fanns någon rasism att tala om egentligen. Och de mest radikala antirasisterna, som ville prata om rasismens strukturer, avfärdades. Det var de som var de verkliga rasisterna." 

Det är minst sagt en sanning med modifikation och en helt absurd jämförelse. De som vill prata om rasismens strukturer, med "vithetsnorm" och så vidare, får snarare ett större genomslag i media än vad de har bland befolkningen i stort. Jag har heller inte träffat en enda människa som använder "hen" och "en" i vardagen, samtidigt som detta nyspråk inte alls är ovanligt i diverse medier. Det händer ofta att någon meningslös Facebook-post med identitetsvänsterns hållningar lyfts upp och hyllas i etablerad media, medan inte ett enda av mina tvåtusen blogginlägg har uppmärksammats. Det handlar inte om mig, ty situationen är densamma för alla som på allvar kritiserar asylinvandringen. Stefan Torssell, idag skribent för Nya Tider, berättade i en krönika på Avpixlat att han trodde att hans offentliga engagemang skulle leda till inbjudningar till morgonsofforna, medan det enda som följde var en total tystnad. Ett mycket utnött argument tas sedan upp:

"För de som talar om åsiktskorridoren är inte ute efter att lyfta på locket i känsliga frågor. De verkar bara vilja kunna driva sin linje utan att få mothugg."

Återigen, problemet är inte att vi får mothugg, utan att våra åsikter och resonemang inte ens släpps in på arenan, där de skulle kunna få mothugg. Att vi sedan mest månar om att lyfta locket för de frågor vi själva brinner för, är inte särskilt märkligt. Textens avslutning vittnar ännu en gång om den ideologiska blindheten:

"Problemet är inte att vi har en debatt om migration och integration. Det är att debatten till så stor del förs utifrån extremhögerns berättelse om Sverige. Om vi ska ha begreppet åsiktskorridoren till något så är det som studieobjekt i hur det offentliga samtalet i allt större grad förs med ett språk som är sammanvävt med extremhögerns idégods. Det betyder inte att det är förbjudet. Bara att det är farligt."

Det är mycket svårt att se hur "extremhögern" på något sätt skulle dominera debatten i Sverige. I stort sett samtliga etablerade medier skriver om hur invandringsfrågan handlar om "öppenhet" och "människosyn", ett förrädiskt språkbruk som ständigt används också av sju av de åtta riksdagspartierna. Vad jag däremot tror, och naturligtvis hoppas, är att den invandringskritiska opinionen kommer att få ett allt större inflytande. Om förljugenheten och demoniseringen istället tillåts fortsätta, blir den faktiska samhällsutvecklingen farlig på allvar.

Malena Ernman och rimligheten

Trots att en mängd priser vittnar om att Malena Ernman kanske har den godaste människosynen i landet, eller åtminstone twittrar om det, skriver hon krönikor i Amelia, av alla ställen. Det beror sannolikt inte på att hennes texter håller en låg nivå, eftersom vi vet att några kvalitetskrav inte heller ställs i Aftonbladet eller Metro. Idag bjuder hon på ett spretigt alster, som ska säga någonting om hur samhällsklimatet har förändrats och vikten av att inte tillåta kommentarsfält. Vi får inledningsvis veta:

"I mellandagarna så stängde Mittmedia av sina kommentarsfunktioner på samtliga sina webbtidningar. Dalarnas Tidningar, Gävle Dagblad mfl. Det välkomnades av så gott som alla. Utom dom som pratade om censur, eftersom dom anser det vara en mänsklig rättighet att i direkt anslutning få kommentera allting som skrivs på nätet."

Jag undrar om verkligen "så gott som alla" välkomnar att kommentarsfälten försvinner. De flesta normala människor borde uppskatta att åtminstone ha möjligheten att säga någonting om en text, men kanske är stora delar av befolkningen numera så känsliga att de upplever obehag så snart någonting går emot deras egna åsikter och välbekanta världsbild. Det märkliga är att denna möjlighet verkar fungera i alla jämförbara länder, och att Sverige, där ingen större tidning längre har något kommentarsfält, blir unikt på ännu ett område. Dessutom verkar de flesta alternativa svenska medier klara av att hantera läsarkommentarer. Vi vet förstås varför etablerad media inte vill ta del av allmogens åsikter, och Malena Ernman erkänner det, om än genom nödvändiga omskrivningar:

"Och det är viktigt för mig att jag i möjligaste mån hinner göra det, så att jag genom mina kanaler sprider så lite fördomar, rasism och myter som det möjligtvis går. Det funkar inte alltid perfekt tyvärr eftersom tiden inte räcker till."

Vi känner igen formuleringarna, där den invandringskritik som inte kan avfärdas som "rasism", nog är "fördomar", eller åtminstone "myter". Malena Ernman försöker blocka och städa så mycket det går i hennes egna kanaler, men ibland slinker iallafall något igenom:

"Innan så modererades kommentarerna på bloggen av nån annan och det blev märkligt flera gånger. Bland annat så lämnades en kommentar kvar som anklagade mig för att vara ansvarig för dom flyktingar som dör i Medelhavet. En moderator har alltså läst kommentaren och beslutat att den var rimlig att publicera och sen låtit den ligga kvar."

Ovanstående tillhör det som Ernman inte tycker är "rimligt". Själv hävdar jag att de ansvariga för migranters död på Medelhavet är flyktingsmugglarna och migranterna själva, men de som menar att massinvandringsvurmande politiker och mediefigurer också har en skuld har en poäng. Människor skulle naturligtvis inte sätta sig i de där båtarna, om de inte visste att det i Europa fanns möjligheter till uppehållstillstånd och uppehälle. I det ovan nämnda fallet, skulle det ha varit mycket hederligare och intressantare om hon, istället för att leta efter suddgummit, hade argumenterat mot kommentaren. Sedan blir det mycket bisarrt, när Malena Ernman definierar vilka krav som ska ställas på en kommentar om dödsfall på Medelhavet:

"Att lämna ute världshistorien, kolonisationen, Israel-Palestinakonflikten, Terroristorganisationer, Irakkrigen, Afghanistankriget, miljöförstörelse som lett till torka, svält och inbördeskrig är inte rimligt. Att lämna ute diktaturer, DAESH terrorvälde eller EUs flyktingpolitik och enskilda EU länders brist på ansvarstagande är inte rimligt. Inte när man ska beskriva flyktingkatastrofen på Medelhavet."

Det är alltså en hel del som man måste få med för att ens kommentar ska få vara kvar, men hennes analys av situationen är också skrattretande. Vad har Israel-Palestina-konflikten med migrationen till Europa att göra? Det är inte heller svältoffer som dominerar denna trafik, då de av naturliga skäl inte har de resurser som krävs. Vad Malena Ernman gör, är att använda den sedvanliga vänsteranalysen, där allt som är fel i världen är den vite mannens skuld. Visst, om de europeiska länderna öppnade asylkontor i varje land i Afrika och Mellanöstern, skulle asylsökande inte behöva smugglas in, men båttrafiken kan också stävjas genom att man slutar bevilja asyl och patrullerar Medelhavet ordentligt.

Hon kommer sedan ännu en gång in på den där rimligheten, och tankarna verkar lite grumliga:

"Och att människor har all rätt att argumentera för såna förenklingar gör dom inte mer rimliga för det."

Resonemanget känns inte alldeles logiskt eller sammanhängande. Människor har alltså rätt att argumentera för olika saker, men om Malena Ernman inte uppfattar åsikten som "rimlig", bör den raderas. Vad som kvarstår är endast det som hon alltid fiskar efter:

Även dagens alster har hunnit få en rimlig kommentar:

Det finns mycket mer som inte anses rimligt:

"Men att utpeka enskilda länder, enskilda regeringar, enskilda organisationer, enskilda rörelser, enskilda partier, enskilda politiker eller enskilda personer som skyldiga är och förblir inte rimligt."

Jag kan hålla med om att någon enskild person inte kan anses ha all skuld till dödsfall på Medelhavet, men det betyder inte att det är rimligt att radera alla kommentarer som är kritiska till en viss regering eller en viss politiker. Det är ju inte heller så att Ernman själv är särskilt noggrann med att inte skuldbelägga Sverigedemokraterna.

Tanken som Malena Ernman förklär i "rimlig" är förstås att inga andra resonemang än hennes egna ska få höras. Det är ingen "mänsklig rättighet" att få lämna en kommentar under den ena eller andra artikeln, men kommentarsfält innebär en möjlighet för vanliga människor att få komma till tals, och det skulle framför allt vara nyttigt för personer som Malena Ernman att någon gång få höra motargument. Kommentarsfälten har stängts därför att det i dessa framfördes kritik mot invandringspolitiken, vilket ger något av en demokratisk obalans, eftersom invandringskritiker inte ges någon som helst plats som krönikörer eller ledarskribenter.

Det händer att jag här ibland känner mig nödgad att avlägsna någon kommentar, men det är inte ofta och handlar aldrig om att en åsikt går emot min egen, utan beror i dessa få fall på till exempel alltför grovt språk eller vad som kan bedömas vara hets mot folkgrupp. Jag anger då också alltid skälet till raderingen.

Ivar Arpi: "Politisk korrekthet håller Sverige i ett strypgrepp"

Nyheten om de sexuella attackerna vid festivalen "We are Sthlm", och framför allt den svenska polisens och DN:s beslut att inte rapportera om händelserna, har spridits över Europa. I regel har förvåningen varit större och fördömandena kraftigare utanför Sverige. Till exempel har norska Journalisten skrivit en läsvärd artikel om händelserna och mediernas hantering av dessa. De utländska artiklarna blir också intressantare genom att de tillåter läsarkommentarer, ytterligare ett område där svenska medier sticker ut.

Nederländska Trouw skrev igår, med avstamp i händelserna i Stockholm, om svensk migrationsdebatt under rubriken "Migrationen håller Sverige i ett strypgrepp". Ingressen lyder:

" 'I den svenska staden Malmö drog på nyårsafton 'några hundra unga män, antagligen afghaner, runt i staden och omringade berusade flickor', enligt polischef Håkan Johansson i tidningen Sydsvenskan. Ett nytt fenomen, rapporterade polisen där. Precis som kollegor i tyska Köln konstaterade. Det var för mycket liv och rörelse för att anhålla någon och varje gång som polisen närmade sig upplöstes grupperna, enligt Johansson. Några formella åtal har (ännu) inte väckts."

Till skillnad från svenska medier, som på olika sätt vill ifrågasätta uppgifterna om förövarnas kulturella tillhörighet, skriver Trouw i brödtexten helt enkelt om "afghansk bakgrund". I artikeln intervjuas SvD:s Ivar Arpi, som bjuder på relativt frispråkiga kommentarer:

"Hos oss har den politiska korrektheten sedan tio år haft ett strypgrepp runt varje ämne som berör invandring, integration och flyktingar."

Arpi berättar vidare att svenska politiker och journalister sedan SD:s framväxt alltid ställer frågan huruvida någonting gynnar partiet:

"Om svaret är 'ja', då tiger man. I det här yrket ska man sparka uppåt, inte nedåt. Om unga flyktingar är kriminella, uppstår en moralisk konflikt. Att inte skriva om det är inte på förhand planerat, utan sitter i de journalistiska generna."

Trouw förklarar att i Sverige skickar medier, politiker och polis bollen mellan sig. Arpi menar att politiker är indirekt skyldiga till att missförhållanden mörkas:

"De har varit fega, såväl på vänster- som högerkanten. Tillsammans har vi skapat ett klimat där inte mycket kan sägas."

Ivar Arpi

Arpi berättar vidare att många svenskar känner sig förrådda och lurade och påpekar att Sverige tar emot fler asylsökande per capita än Tyskland. Han är också kritisk mot svenska feministers agerande:

"De är inte rasande efter Köln, utan säger att svenska män också utför sexuellt våld. I nyvänsterns maktpyramid måste vita kvinnors intressen vika för flyktingars."

Många av de nederländska läsarkommentarerna är intressanta:

"Det är för mig fullständigt oklart varför unga människor från Afghanistan har fått asyl i Sverige. Enligt en nederländsk general och många personer i politiken har en hel del uppnåtts i Afghanistan. Tack vare USA, Nederländerna och andra NATO-länder är landet tillräckligt säkert för att skicka hem männen. Men det går väl inte, för det tycker andra människor är ledsamt."

"Tiga, tysta ned sanningen, förvrida, ljuga och bedra. Politiskt korrekt. Men man förråder sin egen befolkning, eftersom de faktiskt ser sanningen efter årtionden av multikulti-problematik. Fortsätt så, så kommer det en tidpunkt när folket inte accepterar det längre."

"Politisk korrekthet driven till det extrema. Sverige och Tyskland leder, men Nederländerna kommer inte långt efter. Politiker och medier är de skyldiga. Och folket? De ska bara svälja allting som spys ut från det politiskt korrekta hörnet."

"Politisk korrekthet innebär slutet på det fria samhället. Det visar erfarenheterna i Sverige och Tyskland."

"Sverige är redan förlorat. En svensk minister som står och lipar när hon ska meddela att landet inte kan ta emot ännu fler migranter. Hur patetiskt är inte det? Sverige har sått och kommer att få skörda. Det kommer inte att bli vackert det som där kommer att ske."

Är det någon som fortfarande tror att vi är ett föregångsland?

Opportunisten Jasenko Selimovic slingrar vidare

I dagens DN skriver Jasenko Selimovic (L) under rubriken "Därför vågade ingen tala om flyktingkrisen". Jag har här flera gånger tidigare kallat honom för en skamlös opportunist och åsyftade då främst hur han anslöt sig till Folkpartiet och där alltid bjöd på de exakta uttalanden och formuleringar som låg rätt. Hans sätt att uttrycka sig gjorde att jag misstänkte att han inte trodde på särskilt mycket av det han sade, men taktiken lyckades uppenbarligen, då han snabbt blev en profil som fick goda placeringar i partiet. Idag har vinden i viss mån vänt och Selimovic naturligtvis med den.

Det mesta av det han idag skriver är korrekt, men det kommer alldeles försent och är idag alldeles för bekvämt, vilket det inte var när invandringspolitiken för länge sedan spårade ur. Inledningen är intressant:

"Det finns stunder då lögnen är så stor, den allmänna opinionen så övermäktig och trycket så entydigt att många människor, ibland en hel nation, dras med. Man säger och gör obegripliga saker. Först efteråt, när allt är över, frågar sig många: 'hur kunde vi?' "

Jasenko Selimovic har alltså varit statssekreterare under ingen mindre än flosklernas och förljugenhetens mästare Erik Ullenhag. Ja, Jasenko, hur kunde du och Erik? Ullenhag är för mig fortfarande något av en gåta, men att Selimovic alltid intar de hållningar som är karriärmässigt mest gynnsamma är jag alldeles övertygad om. Det var inte en hel nation som drogs med. År efter år påtalade ett antal människor problematiken med den förda invandringspolitiken och fick därför utstå spott och spe.

Hållningen att man inte ska tala om invandring och integration skyller Selimovic på socialdemokratin och Aftonbladet:

"Den den som genomförde det var Aftonbladets ledarsida, den mest aggressiva socialdemokratiska tidningssatelliten. Denna ledarsida är långt ifrån den mest betydande i opinions-Sverige, men den gjorde sig viktig under denna tid genom att i det offentliga rummet ägna sig åt bestraffning av människor. Nästan varje artikel eller debatt om integration eller migration bemöttes med att skribenten påstods fiska i brunt vatten." 

Nja, det var rätt många, faktiskt hela det samlade etablissemanget, som anammade den linjen och gjorde allt för att upprätthålla den. Expressen, DN och SvD hade kunnat bryta tystnaden, men det ville de uppenbarligen inte. Bland de politiska partierna var de borgerliga partierna minst lika pådrivande som Socialdemokraterna för att stigmatisera invandringskritiker och det växande Sverigedemokraterna. Invandringen eskalerade rejält under Moderaterna och Fredrik Reinfeldt.

Maria Ferm (MP) och Tobias Billström (M) i samband med att
en migrationsuppgörelse gjorts för att maximera invandringen
och straffa de väljare som röstat på Sverigedemokraterna.

Allt det som Selimovic nu skriver, efter att självaste regeringen har fått erkänna att volymerna är för stora, har jag själv skrivit om många gånger, inte minst vissa mediepersoner idiotiska resonemang, där Selimovic nämner några:

"Att ställa legitima journalistiska frågor förklarades som olämpligt. När SVT:s Mats Knutsson, en av de få som tyckte att det nog var hans jobb att ställa sådana frågor, dristade sig till att fråga: ”Hur mycket invandring tål Sverige?” skrev Karin Pettersson att 'gömma sig bakom SD är inte en publicistisk hållning' (AB 16/10 2012). Andra skrev att frågan är direkt tagen ur SD:s partiprogram. Alexandra Pascalidou gjorde en hel serie program för SR om hur mycket rasism/våldtäkter/döda barn på flykt som Sverige tål."

Selimovics bild av debatten är något begränsad:

"De som stod emot var få, oftast ledarskribenter med eget utrymme där de kunde försvara sig och de var nog lite självmordsbenägna. Men de var så få att de kunde stämplas."

Nej, det var sannerligen inte oftast ledarskribenter som stod emot, utan främst vanliga människor som försökte få insändare publicerade och engagerade sig i Sverigedemokraterna. Att vissa borgerliga etablerade skribenter skriver om problem kopplade till invandringspolitiken är en tämligen ny företeelse. Några inbitna vänstermänniskor nämns också:

"Att politiken svängde är en sak. Men att andra svängde är också intressant. Aftonbladet slutade pusha för kampanjen 'Vi gillar olika'. Henrik Arnstad, Gellert Tamas, Jonas Hassen Khemiri, America Vera-Zavala och andra debattörer skrev inte så många fler artiklar. Alla dessa människor som i går såg fascismen närma sig blev nu tysta. Nu när Socialdemokraterna och Miljöpartiet gjort mer än SD vågat hoppas – då sade de inget."

Inte minst är din egen svängningen talande, även om jag inte skulle kalla den för intressant. Det är inte heller riktigt sant att alla dessa godhetsapostlar nu har tystnat; många av dem fortsätter i precis samma spår och utmålar nu regeringens politik som "rasistisk", precis som de blivit lärda. Trots att han själv, som också är politiker, svänger med vindarna, kritiserar han regeringens partier:

"Likaså är det patetiskt att försöka övertyga oss om att 'verkligheten har tvingat partierna att ändra sig'. Hela poängen med rättsstaten är att i förväg veta vad partierna ska göra. För om det är så problemlöst att ändra sig: på vilka grunder ska vi rösta vid nästa val? Alla partier kan ju säga att de vill ge allt till alla och ta emot alla. Sedan kan de väl ändra sig efter valet – när verkligheten tvingar dem till det."

Man skulle kunna säga att det inte är verkligheten som har tvingat Socialdemokraterna och Miljöpartiet att ändra sig, utan snarare att de i regeringsställning tvingats förhålla sig till den. Tydligen stämde det inte att Åsa Romson skulle ha sagt att partiet nu tillfälligt skulle anpassa sig till verkligheten, men det är precis vad som skedde. Asylinvandringen var dock destruktiv redan innan Migrationsverket inte längre ens kunde leverera boenden. Sedan bjuder Selimovic helt oväntat på lite självkritik, även om det är för lite, för sent och något av en omvändelse under galgen:

"Sanningen är att vi har bevittnat hur ett politiskt spinn kan gå överstyr. Det blev så starkt att många, inklusive jag själv, ansåg att det var bäst att vara tyst eller säga det som förväntades." 

Ett sådant erkännande må framstå som ödmjukt och storsint, men borde egentligen diskvalificera för framtida politiska poster. Det är en god egenskap att kunna ändra inställning, men att medvetet säga vad som förväntas? Tyvärr är det beteendet alltför vanligt bland våra politiker. En oförblommerad lögn dyker också upp:

"I dag har id-kontroller införts, landet är i praktiken stängt."

Nej, det är det inte. Var och en som uppvisar ID-handling kan ta sig in i landet och söka asyl. Skulle en sådan handling av den ena eller andra anledningen saknas, kan man undvika Danmark och ta båt från Tyskland till Trelleborg.

Läs gärna Selimovics inlägg. Det har många poänger, även om dessa är gammal skåpmat för oss som har varit oppositionella sedan en längre tid. Det var dock inte länge sedan Jasenko Selimovic lika självklart stod på massinvandringsvurmarnas och rasistkortviftarnas sida, På MR-dagarna i Stockholm 2013 kallade han invandringskritiker för "globaliseringsförlorare" och sade om dessa:

"Oavsett hur man benämner de där människorna, så måste vi hantera det.

Vi fick då också veta:

"Det kommer bli allt fler statssekreterare som heter något som man har svårt att uttala."

Publiken jublade och Selimovic stortrivdes. Det är intressant att han idag går ut och fördömer alla som har stämplat all relevant kritik som "rasism". 2012 skev han om hur SD skulle hanteras:

"Genom att skapa en framtidstro så att människor inte upplever att de konkurrerar med varandra, genom att minska fördomar och stereotypa föreställningar, genom att föra en debatt om integrationen som visar hur de etablerade partierna vill möta de problem som finns."

"Som inte passivt accepterar främlingsfientligas uppgång som något som ändå måste ske. Som inte tar rasismen för givet. Vi är många som inte fruktar vår gemensamma framtid. Som i stället tänker forma den."

Han har också använt sin egen bakgrund i Balkan för att slå mot invandringskritiska partier:

"Hade vi lärt oss någonting om mekanismerna bakom kriget i forna Jugoslavien skulle vi förstå att de främlingsfientliga som börjar dyka upp överallt i Europa använder sig av liknande retorik och skapar samma motsättningar, bara i mindre skala. Åkessons, Le Pens eller Vlaams Belangs retorik är lik Milosevics."

Detta var bara några axplock för att visa varför jag irriteras av hans hycklande, och som vanligt opportunistiska, artikel i DN. Avslutningsvis vill jag visa några sekvenser från Jasenko Selimovics medverkan i en debatt kallad "Det öppna landet" 2013. Inte nog med att han där maler på om nödvändigheten av "öppenhet", han drar sig inte heller för att blanda in export i frågan, vilket får Tino Sanandaji att både protestera och skaka på huvudet.




Hela debatten kan ses här.