lördag 7 maj 2016

Hög tid att begrava identitetspolitiken


FN-förbundets Aleksander Gabelic och 
Linda Nordin
bjuder på ett identitetspolitiskt debattinlägg.


Låt oss börja med att ännu en gång slå fast en sak. Den lilla organisationen som kallar sig "Svenska FN-förbundet" har ingen koppling till Förenta Nationerna, utan använder ett bedrägligt namn för att ge tyngd åt sina utspel och ofta lyckas medierna att få exempelvis kritik från "Svenska FN-förbundet" att framstå som att den kommer från det riktiga FN. Att organisationen dessutom använder FN-symbolen och har kommit över adressen "fn.se" gör inte saken bättre.

Deras namnval motiveras bland annat med att de vill verka för att Sverige följer FN:s konventioner, något som tydligen nu också omfattar identitetspolitik, vilket dagens debattinlägg i Aftonbladet visar. Under rubriken "Nu måste Sverige ge fler invandrare makt" får vi inledningsvis veta:

"Den senaste tidens debatt om representativitet i politiken, principen om allas lika värde och rättigheter och kravet på lika behandling av kvinnor och män är välkommen."

Nu blandar ni väl ändå äpplen och päron lite väl friskt? Även om det är populärt att kasta in "allas lika värde" i de mest skiftande sammanhang, har det mycket lite med olika gruppers representation att göra. I själva verket motsäger det ena nästan det andra, eftersom en styrelseledamot rimligen borde vara lika mycket värd som en kassörska, om nu alla har samma värde. Ett av problemen i dagens debattinlägg är att ett antal olika begrepp används. Medan rubriken talar om "invandrare", skrivs i brödtexten vanligen "utländsk bakgrund", ett minst lika luddigt begrepp:

"Ett återkommande klagomål från FN:s kommitté mot rasism handlar om just diskriminering av personer med utländsk bakgrund på den svenska arbetsmarknaden. Fram till nyligen hade fem av 25 svenska ministrar utländsk bakgrund, men på statssekreterar- och sakkunnignivå ser det sämre ut."

Att definiera "utländsk bakgrund" är inte alldeles lätt, men eftersom även ordet "utlandsfödd" senare dyker upp, tänker jag göra tolkningen att det är vad de åsyftar. Att personer födda utomlands i lägre grad har chefspositioner i Sverige är inte det minsta märkligt och har inte nödvändigtvis någonting med diskriminering att göra. De utlandsfödda har kommit till Sverige i olika åldrar, där vissa följaktligen har varit en kortare tid i landet och därmed möjligen saknar en svensk utbildning, svensk arbetslivserfarenhet och kanske inte heller behärskar språket särskilt väl. Att det finns färre chefer ur denna grupp, än ur den grupp som har fötts i landet, är självklart.

Det är lite festligt och mycket talande att den nuvarande regeringens ministrar nämns som ett positivt exempel. Det är nämligen ett solklart fall av identitetspolitik, där man medvetet såg till att ha just en viss mängd utlandsfödda och också fick beröm för detta. Jag tycker alltid att det är fel att på detta sätt fokusera på personers kön och etnicitet och allra minst ska en sådan kvotering tillämpas i landets kanske viktigaste församling. Det regeringen och dess ministrar gör påverkar alla människor i Sverige och för dessa poster borde sannerligen de absolut mest kompetenta komma ifråga, möjligen med det ofrånkomliga handikappet att de måste plockas från Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Man kan ifrågasätta om till exempel den svenskfödde Gabriel Wikström, med erfarenhet från SSU, men helt utan kunskap om sjukvården, verkligen var den person i landet som hade bäst förutsättningar att bli en framgångsrik folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister. Nu handlar det dock om utlandsfödda, en etnisk fixering som jag egentligen inte ens vill ägna mig åt, så låt oss titta på de ministrar som bara genom sin bakgrund ger regeringen en guldstjärna.

Aida Hadžialić, född i Bosnien, har så vitt jag vet inte ställt till med några skandaler eller gjort några större misstag, men var blott 27 år gammal vid tillträdet och hade endast erfarenhet som kommunalråd i Halmstad. Rollen som "gymnasie- och kunskapslyftsminister" är förvisso inte regeringens tyngsta, men någonstans måste även hon vara medveten om att det nog inte var tiden som lokalpolitiker i Halmstad som var viktigast när hon valdes.

Ibrahim Baylan, född i Turkiet, har dock en gedigen erfarenhet som både riksdagsledamot och minister. Tyvärr, och det är ett av problemen med denna etniska fixering, är det lätt att misstänka att hans ursprungliga karriärsteg underlättats av just bakgrunden.

Ardalan Shekarabi, född i Iran, är numera civilminister, trots att han fick sitt svenska medborgarskap efter att ha uppehållit sig i landet illegalt, trots att omfattande medlemsfusk förekom under hans tid som SSU-ordförande och trots att valkampanjen för den posten delvis finansierats av en fond avsedd för integrationsprojekt.

Det mest tragiska exemplet på en person som har lyfts in endast för att bidra med lite "mångfald" är förstås Mehmet Kaplan, där hans islamism är det största problemet, men där man också kan undra vad hans speciella kompetens på bostadsområdet skulle vara.




Svenska FN-förbundet uppger att fem ministrar, inklusive Kaplan, skulle vara utlandsfödda, men jag lyckas endast få det till fyra, och här får någon läsare gärna upplysa mig om jag skulle ha missat någon. Det skulle å andra sidan inte förvåna mig om dessa rasfixerade representationsfantaster av bara farten räknar Alice Bah Kuhnke som utlandsfödd, trots att hon är född i Sverige. Om så är fallet, visar det med enorm tydlighet hur personer som debattartikelns undertecknare fungerar. De ögnar igenom en församling och bockar förtjust av varje person med ett exotiskt utseende.

Det grundläggande problemet vid all kvotering är förstås att det som inte ska spela någon roll, som kön och etnicitet, i stället blir det som uppmärksammas. Dessutom, återigen i likhet med all kvotering, skapar det misstanken att vem som helst ur gruppen har nått sin position endast genom de önskvärda attributen. Det är fantastiskt att det ska behöva sägas, men ministrar, statssekreterare och sakkunniga ska bedömas efter sin kompetens och ingenting annat. Jag kan inte riktigt avgöra om Shekarabi är bättre eller sämre än Wikström, men hans etniska bakgrund borde varken ge honom ett plus eller ett minus.

Aleksander Gabelic och 
Linda Nordin fortsätter att räkna, på precis samma sätt som Rättviseförmedlingen gör, och jämförelserna är på ett sätt lite intressanta:

"Även i kommunerna är underrepresentationen tydlig. I Göteborg och Malmö är andelen invånare med utländsk bakgrund 33 respektive 43 procent medan andelen chefer med utländsk bakgrund är 12 respektive 17 procent. I Stockholms stad är andelen utlandsfödda chefer 12 procent trots att 31 procent av stadens invånare har utländsk bakgrund."

Diskrepansen behöver som sagt inte alls bottna i diskriminering, men det borde snarare vara de andra siffrorna som är uppseendeväckande. Att en tredjedel, i Malmös fall nästan hälften, av våra större städers invånare har utländsk bakgrund är ju helt enormt! Och det skulle inte pågå någon massinvandring eller ett folkutbyte? Om sådana siffror skulle speglas i vår regering och våra departement har svensken i sanning överlämnat landet, och utvecklingen inom Miljöpartiet skulle så småningom bli norm i alla organ och myndigheter.

Det är förstås helt logiskt, men debattinlägget ger sig ut på allt tunnare is:

"Positiv särbehandling kan användas för att anställa män med likvärdiga meriter på kvinnodominerade arbetsplatser och vice versa. Möjligheten bör utvidgas till att omfatta också etnisk tillhörighet. Så kan företag och organisationer uppmuntras att anställa personer med utländsk bakgrund, skapa förebilder och samtidigt stärka sin konkurrenskraft."

Det som här kallas "positiv särbehandling" är endast ett annat uttryck för diskriminering, där alltså kön och etnicitet i sig tillhör en persons meriter, kanske de viktigaste. Företags egentligen enda uppgift är att ge sina ägare vinster och de har inget ansvar för att "skapa förebilder". Staten ska överhuvudtaget inte lägga sig i vilka dessa företag anställer och allra minst ska den påtvinga företag en viss etnisk och könsbaserad sammansättning. Att en sådan kvotering skulle stärka någon konkurrenskraft är endast en slapp floskel och totalt nonsens. I detta sammanhang kommer jag att tänka på Margareta Winbergs (S) uttalande från 1994:

"Jag tycker om kvotering till exempelvis politiska uppdrag. I vårt parti har vi en sådan regel när det gäller kvinnor och politiska uppdrag. På arbetsmarknaden är det svårare eftersom det krävs viss kompetens för ett visst jobb."

När Svenska FN-förbundet nu har valt den här vägen, går förstås idiotin hela vägen:

"Regeringen Löfven behöver arbeta aktivt med mångfaldsplaner och sätta upp konkreta mål. Staten bör föregå med gott exempel och använda utnämningsmakten för att öka mångfalden bland chefer i statliga myndigheter som i sin tur kan bidra till ökad medvetenhet om frågorna."

Nej, det finns enormt mycket som Regeringen Löfven borde göra, men "mångfaldsplaner" är något som de absolut inte ska lägga sin tid på. Redan nu missbrukas utnämningsmakten å det grövsta, där avdankade politiker, som man av det ena eller andra skälet vill bli av med, görs till myndighetschefer, ambassadörer och landshövdingar. Detta är egentligen viktiga och välavlönade poster, och skulle utnämningarna nu dessutom baseras på etnisk bakgrund är vansinnet fullständigt.

Det är hög tid att begrava identitetspolitiken. Det stora problemet i svensk förvaltning är att alltför inkompetenta individer får alltför viktiga poster och ett fokus på kön och etnicitet är det sista detta samhälle behöver.




7 kommentarer:

  1. Tobbe,vem finansierar Svenska FN-förbundet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Huvudsakligen Utrikesdepartementet och Sida, det vill säga skattebetalarna.

      Radera
    2. Tack Tobbe.
      Sverige är fullt av parasiter.
      Jag drömmer ibland att 1809 års män har kommit tillbaka och räddar oss svenskar från katastrofen.

      Men det var bara en dröm!


      Radera
    3. 1809 års män låter som ett bra namn på en kamporganisation för Svears och Götes män och kvinnor.

      Radera
  2. Svenska FN-förbundet finansieras bla av Sida (10 miljoner kr) och Regeringen genom Utrikesdepartimentet (4 miljoner kr). Detta är siffror från 2010. Det finns säkert fler finansiärer om man gräver lite djupare. År 2008 gick Svenska FN-förbundet ut med att de ville ha ett förbud mot "rasistiska organisationer" och nu senast att de vill motverka "hatbrott". Vad detta betyder i klartext kan man spekulera i men svaret finns nog i uttrycket "Follow the Money".

    SvaraRadera
  3. Tvärtom mot AB:s vad inlägg föreslår är det svenskarnas makt över sitt eget land som ska stärkas. Till exempel måste rösträtten begränsas så att inte utlänningar utan annan svensk förankring än uppehållstillstånd - som delats ut som vore det smågodis - inte få rösta över huvud taget.

    http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/hussein-rostar-for-forsta-gangen

    SvaraRadera
  4. I videon mot slutet nämns att kriminologen Xavier Raufer ska delta. Kan man hoppas på en GW? Här, från januari 2015, nämner han iallafall Breivik (mycket tidigt i videon).
    TVL : Xavier Raufer, criminologue: contre le terrorisme, "il faut botter les fesses de l'Etat"

    SvaraRadera