Soraya Post hittar ny kränkning

Soraya Post (FI) är inte en person som inger förtroende eller ens särskilt mycket sympati. För att vara någon som egentligen representerar Feministiskt Initiativ verkar hon också engagera sig oproportionerligt mycket i romska frågor. Det skulle vara intressant att få veta hur valet av henne som kandidat till Europaparlamentet i detalj gick till, men ett parti som FI kan ju inte gärna kritisera henne för att fokusera för mycket på romer. Å andra sidan finns det naturligtvis mycket i FI:s politik som sammanfaller med Posts egna intressen, som exempelvis följande strof ur partiprogrammet:

"Papperslösa och asylsökande ska ha samma rättigheter som medborgare eller människor med uppehållstillstånd."

Partiet vill helt enkelt att hitresta romer ska ha samma rätt som medborgare till allt som ingår i välfärdsstatens utbud. Det finns för övrigt en hel del som är anmärkningsvärt med FI:s roll i Europaparlamentet, inte minst att partiet av någon anledning ingår i den socialdemokratiska gruppen S&D, och som del av denna röstade röstade fram Jean-Claude Juncker till posten som kommissionens ordförande. En av Soraya Posts, enda ledamot från vänsterfeministiska FI, första handlingar i parlamentet blev alltså att välja en konservativ kristdemokrat till unionens viktigaste position.

Hon hittar ofta olika exempel på antiziganism, som hon mer än gärna kommenterar, och denna gång hänger hennes upprördhet ihop med den nu inledda Eurovision Song Contest i Stockholm. Hon intervjuas idag av SVT Kultur, med anledning av en artikel publicerad tidigare idag på SVT:s nyhetssida. Möjligen har hon blivit mediernas kontaktperson för romska frågor, på samma sätt som Jerzy Sarnecki tar hand om kriminalitet och Expo är ständigt inkallade experter när ämnet är patriotiska partier.

Dagens historia handlar i korthet om att romer ska ha blivit avvisade från området i Kungsträdgården som ska fungera som någon sorts festplats under musikfestivalen och kallas Eurovision Village. När en annan känd romsk aktivist, Hans Caldaras, fick höra talas om denna händelse tog han med sig ett antal romer för att "göra ett test". Han ska då ha fått en lapp, tydligen skriven av Stockholms stad, med budskapet:

"Hej! Eftersom det här är ett evenemangsområde är det inte tillåtet att tigga, plocka burkar eller vara utklädd till Musse Pigg. Ni bör hålla er utanför evenemangsområdet för att slippa samröre med polis och säkerhetspersonal."

Redan de nämnda aktiviteterna gör förstås att man kan misstänka att lappen riktades mot en viss grupp, men texten var för säkerhets skull också översatt till rumänska. Att man inte heller får vara utklädd till Musse Pigg är en tämligen komisk detalj och vi får väl helt enkelt anta att det tidigare har inträffat, liksom tiggeriet och burksamlandet.

Själv ser jag inga större problem med denna lapp, som faktiskt är ganska neutralt utformad, och Finansborgarrådet Karin Wanngårds (S) kommentar till SVT är mycket finkänslig:

"Våra arrangemang ska vara öppna för alla, men det innebär också att alla måste följa de regler som finns för området. Är det så att någon blivit felaktigt avvisad så är det inte acceptabelt och det ska inte förekomma. All personal som arbetar med evenemanget ska göra det i linje med stadens värderingar."

Med tanke på att man till exempel kan bli avvisad från en krog av en mängd olika skäl, från fel kön till fel skor, är det kanske fullt rimligt att man på denna festplats inte vill ha grupper av tiggare som driver omkring. SVT:s artikel gör en stor poäng av att festens motto är "Come together", och det är förstås inte heller Soraya Post sen att utnyttja:

" 'Come together' betyder tydligen alla människor utom romer. Sitt motto kan de slänga i sjön, det här mottot gäller vissa men inte andra.

Det skulle vara oerhört klädsamt om dessa romska aktivister någon gång idkade lite självkritik och funderade på om gruppen möjligen kunde förändra vissa aspekter av sitt beteende. Det betyder inte att alla individer ska dras över en kam eller att ren diskriminering ska vara tillåten, men i många fall när det ropas "antiziganism" ligger reella skäl bakom situationen. För ett par år sedan skapades en skandal kring att traditionellt klädda romer av vissa bensinstationer nekades hyra bil, men varför så skedde diskuterades inte och det hela hamnade som vanligt hos DO och resulterade i pengautbetalningar från företagarna. Det fanns också en anledning till att Skånepolisen upprättade det så kallade "romregistret", vilket i själva verket var en kartläggning av kriminella nätverk. Enligt polisen hade de stor nytta av registret för att bekämpa till exempel åldringsbrott, stölder och narkotikabrott.

Soraya Post råkar själv omedvetet beröra en av de intressantare aspekterna av problemet:

"Romer är också européer, och romer finns i precis varenda europeisk land. Vi har varit européer sen 700-800 år. När får man bli europé? Hur länge ska man vara på den här kontinenten? Räcker det inte med 800 år? Tydligen inte när man är rom."

Denna utläggning väcker ännu en gång vissa frågor. Hur är det ens möjligt att urskilja er som etnisk och kulturell grupp efter 700-800 år? Ser ni er själva som en del av majoritetssamhällena nu? Varför beskrivs idag samma problematik som för 100 år sedan? Beror det verkligen enbart på fördomar att gruppen verkar uppfattas på samma sätt i varje europeiskt land? Finns det någonting ni själva kan göra för att förbättra er situation?

Det blir sedan dags för Soraya Post att göra lite egna tolkningar:

"Här har det ju föregått något som är direkt diskriminerande: här tar man sig friheten att behandla människor utifrån hur de ser ut. Tänk om de skulle gå in för att ha det jättetrevligt; komma bort från tiggandet, uppleva något annat och njuta lite. Det är fruktansvärt att de blir förnekade detta, jag har svårt att hitta rätt ord."

Men riktigt så var det ju inte. På den uppmärksammade lappen angavs ett visst beteende, men inget utseende eller någon etnicitet. En rom i kostym, som låter bli burksamlande och tiggande, skulle svårligen ens bli identifierad som just rom. Skulle denne individ bli avvisad på grund av ett mörkt utseende är det ett uppenbart fall av diskriminering, som är straffbart, men att arrangörerna inte vill ha en spelplan för tiggeri är helt förståeligt. Låt mig slutligen återigen understryka att inte heller jag vill se någon etnisk diskriminering, men detta fall är faktiskt inte ett exempel på det.

Hög tid att begrava identitetspolitiken

FN-förbundets Aleksander Gabelic och 
Linda Nordin
bjuder på ett identitetspolitiskt debattinlägg.

Låt oss börja med att ännu en gång slå fast en sak. Den lilla organisationen som kallar sig "Svenska FN-förbundet" har ingen koppling till Förenta Nationerna, utan använder ett bedrägligt namn för att ge tyngd åt sina utspel och ofta lyckas medierna att få exempelvis kritik från "Svenska FN-förbundet" att framstå som att den kommer från det riktiga FN. Att organisationen dessutom använder FN-symbolen och har kommit över adressen "fn.se" gör inte saken bättre.

Deras namnval motiveras bland annat med att de vill verka för att Sverige följer FN:s konventioner, något som tydligen nu också omfattar identitetspolitik, vilket dagens debattinlägg i Aftonbladet visar. Under rubriken "Nu måste Sverige ge fler invandrare makt" får vi inledningsvis veta:

"Den senaste tidens debatt om representativitet i politiken, principen om allas lika värde och rättigheter och kravet på lika behandling av kvinnor och män är välkommen."

Nu blandar ni väl ändå äpplen och päron lite väl friskt? Även om det är populärt att kasta in "allas lika värde" i de mest skiftande sammanhang, har det mycket lite med olika gruppers representation att göra. I själva verket motsäger det ena nästan det andra, eftersom en styrelseledamot rimligen borde vara lika mycket värd som en kassörska, om nu alla har samma värde. Ett av problemen i dagens debattinlägg är att ett antal olika begrepp används. Medan rubriken talar om "invandrare", skrivs i brödtexten vanligen "utländsk bakgrund", ett minst lika luddigt begrepp:

"Ett återkommande klagomål från FN:s kommitté mot rasism handlar om just diskriminering av personer med utländsk bakgrund på den svenska arbetsmarknaden. Fram till nyligen hade fem av 25 svenska ministrar utländsk bakgrund, men på statssekreterar- och sakkunnignivå ser det sämre ut."

Att definiera "utländsk bakgrund" är inte alldeles lätt, men eftersom även ordet "utlandsfödd" senare dyker upp, tänker jag göra tolkningen att det är vad de åsyftar. Att personer födda utomlands i lägre grad har chefspositioner i Sverige är inte det minsta märkligt och har inte nödvändigtvis någonting med diskriminering att göra. De utlandsfödda har kommit till Sverige i olika åldrar, där vissa följaktligen har varit en kortare tid i landet och därmed möjligen saknar en svensk utbildning, svensk arbetslivserfarenhet och kanske inte heller behärskar språket särskilt väl. Att det finns färre chefer ur denna grupp, än ur den grupp som har fötts i landet, är självklart.

Det är lite festligt och mycket talande att den nuvarande regeringens ministrar nämns som ett positivt exempel. Det är nämligen ett solklart fall av identitetspolitik, där man medvetet såg till att ha just en viss mängd utlandsfödda och också fick beröm för detta. Jag tycker alltid att det är fel att på detta sätt fokusera på personers kön och etnicitet och allra minst ska en sådan kvotering tillämpas i landets kanske viktigaste församling. Det regeringen och dess ministrar gör påverkar alla människor i Sverige och för dessa poster borde sannerligen de absolut mest kompetenta komma ifråga, möjligen med det ofrånkomliga handikappet att de måste plockas från Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Man kan ifrågasätta om till exempel den svenskfödde Gabriel Wikström, med erfarenhet från SSU, men helt utan kunskap om sjukvården, verkligen var den person i landet som hade bäst förutsättningar att bli en framgångsrik folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister. Nu handlar det dock om utlandsfödda, en etnisk fixering som jag egentligen inte ens vill ägna mig åt, så låt oss titta på de ministrar som bara genom sin bakgrund ger regeringen en guldstjärna.

Aida Hadžialić, född i Bosnien, har så vitt jag vet inte ställt till med några skandaler eller gjort några större misstag, men var blott 27 år gammal vid tillträdet och hade endast erfarenhet som kommunalråd i Halmstad. Rollen som "gymnasie- och kunskapslyftsminister" är förvisso inte regeringens tyngsta, men någonstans måste även hon vara medveten om att det nog inte var tiden som lokalpolitiker i Halmstad som var viktigast när hon valdes.

Ibrahim Baylan, född i Turkiet, har dock en gedigen erfarenhet som både riksdagsledamot och minister. Tyvärr, och det är ett av problemen med denna etniska fixering, är det lätt att misstänka att hans ursprungliga karriärsteg underlättats av just bakgrunden.

Ardalan Shekarabi, född i Iran, är numera civilminister, trots att han fick sitt svenska medborgarskap efter att ha uppehållit sig i landet illegalt, trots att omfattande medlemsfusk förekom under hans tid som SSU-ordförande och trots att valkampanjen för den posten delvis finansierats av en fond avsedd för integrationsprojekt.

Det mest tragiska exemplet på en person som har lyfts in endast för att bidra med lite "mångfald" är förstås Mehmet Kaplan, där hans islamism är det största problemet, men där man också kan undra vad hans speciella kompetens på bostadsområdet skulle vara.

Svenska FN-förbundet uppger att fem ministrar, inklusive Kaplan, skulle vara utlandsfödda, men jag lyckas endast få det till fyra, och här får någon läsare gärna upplysa mig om jag skulle ha missat någon. Det skulle å andra sidan inte förvåna mig om dessa rasfixerade representationsfantaster av bara farten räknar Alice Bah Kuhnke som utlandsfödd, trots att hon är född i Sverige. Om så är fallet, visar det med enorm tydlighet hur personer som debattartikelns undertecknare fungerar. De ögnar igenom en församling och bockar förtjust av varje person med ett exotiskt utseende.

Det grundläggande problemet vid all kvotering är förstås att det som inte ska spela någon roll, som kön och etnicitet, i stället blir det som uppmärksammas. Dessutom, återigen i likhet med all kvotering, skapar det misstanken att vem som helst ur gruppen har nått sin position endast genom de önskvärda attributen. Det är fantastiskt att det ska behöva sägas, men ministrar, statssekreterare och sakkunniga ska bedömas efter sin kompetens och ingenting annat. Jag kan inte riktigt avgöra om Shekarabi är bättre eller sämre än Wikström, men hans etniska bakgrund borde varken ge honom ett plus eller ett minus.

Aleksander Gabelic och 
Linda Nordin fortsätter att räkna, på precis samma sätt som Rättviseförmedlingen gör, och jämförelserna är på ett sätt lite intressanta:

"Även i kommunerna är underrepresentationen tydlig. I Göteborg och Malmö är andelen invånare med utländsk bakgrund 33 respektive 43 procent medan andelen chefer med utländsk bakgrund är 12 respektive 17 procent. I Stockholms stad är andelen utlandsfödda chefer 12 procent trots att 31 procent av stadens invånare har utländsk bakgrund."

Diskrepansen behöver som sagt inte alls bottna i diskriminering, men det borde snarare vara de andra siffrorna som är uppseendeväckande. Att en tredjedel, i Malmös fall nästan hälften, av våra större städers invånare har utländsk bakgrund är ju helt enormt! Och det skulle inte pågå någon massinvandring eller ett folkutbyte? Om sådana siffror skulle speglas i vår regering och våra departement har svensken i sanning överlämnat landet, och utvecklingen inom Miljöpartiet skulle så småningom bli norm i alla organ och myndigheter.

Det är förstås helt logiskt, men debattinlägget ger sig ut på allt tunnare is:

"Positiv särbehandling kan användas för att anställa män med likvärdiga meriter på kvinnodominerade arbetsplatser och vice versa. Möjligheten bör utvidgas till att omfatta också etnisk tillhörighet. Så kan företag och organisationer uppmuntras att anställa personer med utländsk bakgrund, skapa förebilder och samtidigt stärka sin konkurrenskraft."

Det som här kallas "positiv särbehandling" är endast ett annat uttryck för diskriminering, där alltså kön och etnicitet i sig tillhör en persons meriter, kanske de viktigaste. Företags egentligen enda uppgift är att ge sina ägare vinster och de har inget ansvar för att "skapa förebilder". Staten ska överhuvudtaget inte lägga sig i vilka dessa företag anställer och allra minst ska den påtvinga företag en viss etnisk och könsbaserad sammansättning. Att en sådan kvotering skulle stärka någon konkurrenskraft är endast en slapp floskel och totalt nonsens. I detta sammanhang kommer jag att tänka på Margareta Winbergs (S) uttalande från 1994:

"Jag tycker om kvotering till exempelvis politiska uppdrag. I vårt parti har vi en sådan regel när det gäller kvinnor och politiska uppdrag. På arbetsmarknaden är det svårare eftersom det krävs viss kompetens för ett visst jobb."

När Svenska FN-förbundet nu har valt den här vägen, går förstås idiotin hela vägen:

"Regeringen Löfven behöver arbeta aktivt med mångfaldsplaner och sätta upp konkreta mål. Staten bör föregå med gott exempel och använda utnämningsmakten för att öka mångfalden bland chefer i statliga myndigheter som i sin tur kan bidra till ökad medvetenhet om frågorna."

Nej, det finns enormt mycket som Regeringen Löfven borde göra, men "mångfaldsplaner" är något som de absolut inte ska lägga sin tid på. Redan nu missbrukas utnämningsmakten å det grövsta, där avdankade politiker, som man av det ena eller andra skälet vill bli av med, görs till myndighetschefer, ambassadörer och landshövdingar. Detta är egentligen viktiga och välavlönade poster, och skulle utnämningarna nu dessutom baseras på etnisk bakgrund är vansinnet fullständigt.

Det är hög tid att begrava identitetspolitiken. Det stora problemet i svensk förvaltning är att alltför inkompetenta individer får alltför viktiga poster och ett fokus på kön och etnicitet är det sista detta samhälle behöver.

Nisha Besara känner sig diskriminerad

Nisha Besara i sitt utanförskap, med
lika diskriminerade Alexandra Pascalidou.

I dagens Expressen skriver Nisha Besara en form av dikt som handlar om hur hon valts bort i olika ansökningsprocesser och ska föreställa vad rekryterare har sagt till henne, vilket troligen är uppdiktat, och vad hon svarade dessa, vilket sannolikt har formulerats långt i efterhand. Hela texten följer mönstret som stakas ut i första stycket:

"De sa till mig: Du är en otraditionell kandidat.
De sa till mig: Du är för olik vår nuvarande vd.
Jag sa: Ja, till det yttre."

Dessa fyndiga repliker varvas med mer reflekterande avsnitt:

"Rekryterarna som jag har mött har kallat mig olika saker. Du är ett wildcard. Du är ett osäkert kort. Du är en kandidat från sidan av. Rekryterarna bad mig att komma över 'den där' attityden. De viftade bort min frustration och menade att det jag har mött inte är något konstigt. När jag ville för mycket sa mina vänner att jag var påstridig, att jag skulle söka jobb på inte lika hög nivå. 'Det kommer!' När jag var orolig sa mina vänner att jag skulle sluta vara så brudig. 'Det löser sig!' "

Nisha Besara är 36 år gammal och har varit VD för Postkodlotteriets Kulturstiftelse, chefredaktör för Dagens Arena, ledarskribent på Aftonbladet, samt politiskt sakkunnig i Regeringskansliet. Ändå vill hon påstå att vägen till dessa poster har varit alldeles för lång, en fördröjning som hon naturligtvis anser komma ur etnisk diskriminering. Självförtroendet är det nämligen inget fel på:

"De sa till mig: Du är fantastisk!
De sa till mig: Men vi är för fega."

"Vi sa till oss: Om inte ens Nisha Besara får ett jobb, hur ska det gå för oss andra?"

"De sa till mig: Du är en stjärna.
De sa till mig: Om vi ger dig jobbet är vi rädda att någon annan tar dig ifrån oss inom kort.
Vilka andra stjärnor har de sagt det till? Hur ser de ut?"

Med den socialdemokratiske pressekreteraren Daniel Färm,
ledarskribenten Katrine Kielos och tidigare ministern
Leif Pagrotsky.

Etnisk diskriminering förekommer säkert här och där i det svenska samhället, liksom i övriga samhällen, men det är nog lätt att alltid tro att en avvisad ansökan alltid beror på just det, särskilt när man är så fantastisk som Nisha Besara tydligen är. I själva verket måste de flesta människor söka flera jobb innan man till slut får det där kontraktet, och få människor erbjuds VD-tjänsten direkt efter avslutad utbildning. Det är lätt att raljera över Nishas storslagna självbild och förväntningar på toppositioner, men hennes avslutning förklarar att det vore fel:

"Jag känner mig som en slocknad stjärna. Kallare och hårdare än förr.
Till er som vill säga: Du är otacksam. Du har ingenting att klaga på, med ett nytt toppjobb och ett helt uppslag i tidningen.
Till er vill jag säga: Ja, häll er frätande syra över mina spillror."

Festligt nog antyder Nisha själv att etniciteten borde lyftas fram, men då som en fördel:

"Vi kan ju inte säga upp alla på en gång och anställa på nytt för att få till mångfald. Det här är en svår fråga. Vem har sagt att det ska vara lätt med förändring? Vem har sagt att det kommer ett optimalt läge att göra om och göra rätt på? Det kommer inte."

I verkligheten är det nog så att Nisha Besara främst har haft fördel av sin etnicitet i sin karriär, särskilt som alla anställningar har skett inom medier och kultur. Det sägs att hon förekom i spekulationerna kring ny kulturminister 2014, en post som istället gick till Alice Bah Kuhnke. Är det någon som tror att Kuhnke var den absolut mest kvalificerade för den rollen?

Centerpartiet söker pressekreterare

När Centerpartiet söker en ny junior pressekreterare efterfrågas en särskild merit. Frågan är om denna specifikation ens är laglig och vi vet vilket enormt ramaskri som skulle uppstå om en organisation sökte en medarbetare med "helst svensk etnisk bakgrund". Det är dessutom intressant att annonsen antyder att det finns en svensk etnicitet, eftersom det i många andra sammanhang ifrågasätts. Sannolikt betyder inte heller formuleringen vilken etnicitet som helst förutom den svenska, då vi kan misstänka att norsk, nederländsk eller tysk inte skulle förslå. I själva annonsen hamnar preferensen festligt nog under "kvalifikationer":

"Eftersom vi strävar efter mångfald på arbetsplatsen ser vi väldigt gärna sökanden med annan etnisk bakgrund än svensk."

Detta är ännu ett tydligt exempel på nyrasismen, där etnicitet i sig anses avgöra personens beskaffenhet och rentav utgör en kvalifikation. Skulle inte en mer väsentlig mångfald kunna utgöras av yrkesbakgrund eller idéer?

Intressant är också att Centerpartiet anlitar "Rättviseförmedlingen", en organisation som kan beskrivas som en ren aktivistgrupp. På deras hemsida kan man bland annat få veta varför Rättviseförmedlingen finns:

"Om någon, säg en arrangör av en IT-konferens, upplever att hen bara hittar exempelvis vita män som kan prata på temat kan vi enkelt och gratis ge tips på fler namn som också skulle kunna passa."

Nu är det ju inte endast ras som är viktigt för Rättviseförmedlingen:

"En superstark norm i samhället idag är cis-normen, alltså personer som inte har transerfarenhet."

Ja, tyvärr utgörs nog de flesta personalstyrkor huvudsakligen av personer som saknar transerfarenhet. Föga förvånande lyser riktiga företag med sin frånvaro bland förmedlingens kunder:

"Några exempel på företag eller organisationer som vänt sig till oss genom åren är; Sveriges Radio, TV4, Sveriges Television, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Tidningsutgivarna, Utbildningsradion, Riksteatern, Magasinet Novell, Nordisk Film, Kulturhuset, myndigheter, universitet, högskolor, projekt, företag och många många många fler." 

Rättviseförmedlingens ordförande Seher Yilmaz
bjuder på lite människosyn

Vi får lycka Centerpartiet lycka till med att hitta en medarbetare av rätt ras, särskilt som partiets politik inte är mycket att jubla över.

Alice Bah Kunke i panelsamtal om "afrofobi"

Bland alla de negativa egenskaper som svensken besitter finns också den sjukliga rädsla, de fobier, som denne har inför olika ideologier och raser, där de mest skriande verkar vara islamofobi och afrofobi. Sålunda krävs det speciella föreningar för dessa fenomen, som kan sysselsätta en grupp utvalda på heltid. Igår genomfördes ett panelsamtal i Uppsala, där de vanliga misstänkta deltog; bland annat Kitimbwa Sabuni och självklart Momodou Jallow. Upsala Nya Tidning berättar om evenemanget och stavar festligt nog Kitimbwas namn fel, kanske i ett utslag av afrofobi. Tidningen skriver å andra sidan om "stadsministern" och insisterar på att stava Uppsala med ett "p". Vi känner igen formuleringarna:

"Bah Kuhnke pratade också om vikten av att öka kunskapen, och se afrofobi som en del av den rasistiska strukturen. Kunskap diskuterades flitigt. Medlemmarna i panelen menade att kunskapen om rasism och afrofobi till viss del aldrig varit så stor som den är idag, men att det inte hjälper. Polisväsendet, skolan och media är alla del av en struktur, där vita människor har mer makt än svarta. Denna struktur tydliggörs bland annat när media skildrar brott mot vita i större utsträckning än mot afrosvenskar, och i de ständiga diskussioner om en glass eller chokladboll ska anses vara rasistisk. Problemet, menade alla panelmedlemmar, är att det alltid blir upp till de som tillhör vithetsnormen att definiera vad som är rasism. Kampen går därmed långsamt."

"Struktur", "vita" och "vithetsnorm" i vanlig ordning, alltså. Personer som Sabuni och Jallow skulle göra oändligt mycket mer för svarta människor i Sverige om de skaffade sig hederliga arbeten och slutade hetsa mot vita. Det är lättare att respektera Nyamko Sabuni än hennes rasfixerade bror. Han säger bland annat:

"Rasifierade människor har fått ta baksätet och vi har vant oss vid det. Den antirasistiska rörelsen borde utmana ordningen, vara polariserande. Men i stället har vi den här positiva antirasismen som inte stör den vita majoriteten."

Nja, ärligt talat så stör nog denna så kallade "anti-rasism" den vita majoriteten, men personer som Sabuni är rejält mycket mer etablerade än vi som tillhör den patriotiska oppositionen.

Alice Bah Kunkes avslutning blir särskilt pinsam:

"Vi arbetar vetenskapligt..., det har gått fyra månader. Men tro mig, just you wait and see."

Att slänga in en engelsk fras när man vill säga något är ett tydligt tecken på bristande bildning, vilket bevisas av vilka personer som ständigt gör det. Bah Kunkes prestationer hittills har inte heller gjort något för att förändra den bilden, och nej, jag tror inte att de arbetar "vetenskapligt", särskilt inte kring ett begrepp som "afrofobi".

Romer kräver mer pengar

För en tid sedan fick vi alla höra talas om det så kallade "rom-registret", vilket alltså var ett register som polisen i Skåne upprättat, där påfallande många av namnen tillhörde etniska romer. Jag följde naturligtvis debatten som detta register skapade och försökte därigenom forma en bild av verkligheten. Mycket av kritiken gick ut på att även icke-dömda fanns med, ibland till och med spädbarn och avlidna personer. Kritikerna, en kombination av fina vänstermänniskor och romer, talade högljutt om att polisen försökte registrera alla romer och troligen låg nu deportationer och avlivningar inte långt borta.

I verkligheten var det långt ifrån alla romer i Skåne som upptagits i registret. Om man ska tro polisens egna förklaringar, och de framstod som långt mer sansade än motståndarna, så omfattade registret personer som hade någon koppling, till exempel genom släktband, till kriminella personer. Jag är ingen expert på polisarbete, men tydligen är det vanligt att utredningar av kriminella leder till omfattande kartläggningar av släktingar och vänner, som mycket väl kan uppgå till över 100 personer.

Varför skulle polisen enbart för sitt höga nöjes skull upprätta ett etniskt register? Vad skulle i så fall syftet vara? Hur högljutt vissa personer än vill dra paralleller till 1930-talet, så har polisen i Skåne faktiskt inga förintelseläger att skicka dessa kartlagda romer till.

Den mest förbjudna aspekten togs naturligtvis aldrig upp: varför hamnar så många romer i polisens register? Istället blev genast alla kränkta och det dröjde inte länge innan någon också kom på att det här borde kunna ge pengar.

Polisen har i ett pressmeddelande skrivit att en person som ansökt om skadestånd har beviljats 5 000 kronor i ersättning, för att hans personuppgifter har behandlats i strid med polisdatalagen. Många romska företrädare är nu upprörda, då de hade väntat sig betydligt större summor. Erland Kaldaras på Romska ungdomsförbundet säger att skadeståndssumman, 5 000 kronor, är som ”ett slag i ansiktet”:

"Det ger en signal om att ett fel har begåtts. Då ska man också straffas och dömas för det, vilket sker i det här fallet. Men det här är ett historiskt brott utan motsvarighet under efterkrigstiden, och därför blir beloppet ett hån mot den romska befolkningen."

Det gäller att inte skräda orden. "Historiskt brott" och "den romska befolkningen" anses tydligen vara en helt rimlig beskrivning av att ha nämnts i ett register.

Erland Kaldaras

Romska ungdomsförbundet har tidigare krävt 250 000 kronor per person i en kollektiv kompensation till dem som funnits upptagna i polisregistret. Observera att det totalt handlar om 4 000 personer. En miljard kronor är alltså vad som är rimligt att ge romer i Skåne.

Romska Soraya Post, som nu också är Feministiskt Initiativs förstanamn till Europaparlamentet, använder också en intressant vokabulär, när hon kallar det "ytterligare en kränkning":

"Förstår inte myndigheterna att det är skamligt och förnedrande. Ett skambud."

Nu är det ju inget bud överhuvudtaget, eftersom ni inte har någonting att erbjuda. Det är skattepengar som ska ösas över 4 000 personer, utan någon större anledning.

Om man olagligen är upptagen i Expos eller Researchgruppens register, vart kan man då vända sig och vad är ett lämpligt skadestånd? Nog borde väl Robert Aschberg eller Thomas Mattsson kunna få fram 250 000 kronor?

SvD
DN

Dagens citat: Alexandra Pascalidou

 "Bra jobbat med Vitboken. Låt den nu ta plats i skolundervisningen."

Alexandra Pascalidou är en i raden av fina människor, som på Twitter vill posera med sin uppskattning av den där "vitboken" om svenskars övergrepp mot romer. Tillropet är riktat till Erik Ullenhag, som i dagar nu varit fullt upptagen med, att på samma forum, tacka för allt fint stöd han har fått. Till Pascalidou svarar han:

"Jo det är tanken - att vi på något sätt ska ta fram ett skolmaterial av vitboken."

Självklart kommer ni att prioritera det, samtidigt som elevernas kunskaper sjunker i ämnen som exempelvis matematik. Vi har redan en befolkning som skulle vinna PISA, om det handlade om vit skuld, så är det inte dags att, vågad tanke, släppa politisk skolning för eleverna, för att istället lära dem saker som behövs i en global värld? När lille Kalle en dag söker den där positionen som säljansvarig för Taiwan, kommer ingen att fråga honom om hans kunskaper i behandling av romer.

Jag tycker att vi ska låta barnen vara helt fria från politisk uppfostran, men göra allt vi kan för att ge dem kunskaper i språk, matematik och så vidare. Redan på min tid hade vi faktiskt mycket politik på agendan, och den gick ut just på vit skuld. Vi fick lära oss hur vita hade tagit svarta slavar. Hur vita förtryckte svarta i Sydafrika. Vi genomförde en övning med kex, där vissa fick fler än andra, för att visa hur vita fick äta mer än svarta. På 1980-talet genomled Etiopien en svältkatastrof, varför vi i princip fick lära oss att svarta barn inte fick någonting att äta, eftersom vi fick det. Vi åt upp deras mat.

I vuxen ålder kan jag faktiskt känna en viss bitterhet över att vi tillbringade så mycket tid åt att ge barn ångest över att vi gjorde att andra barn svalt. I vuxen ålder har jag lärt mig att den etiopiska regimen (svart och marxistisk) använde svält som ett vapen mot uppstudsiga regioner. Vi hade åtskilliga lektioner som ägnades åt den goda regimen i Nicaragua (Sandinisterna under Daniel Ortega) och den onda i Chile (under Augusto Pinochet). På lektionstid lyssnade vi på Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Visst, tryck in er senaste vitbok på schemat, men tänk om ni skapar ytterligare en klase högerextremister?

Lyssna på budskapet och betänk att nedanstående ingick i min skolgång:

Centrum mot rasism i farten igen

Av alla Sveriges mer eller mindre märkliga organisationer som säger sig kämpa mot "rasism", torde Centrum mot rasism vara en av de mer löjeväckande. Organisationen har framför allt gjort sig känd för ekonomiska oegentligheter och en rad bisarra kampanjer, där de bland annat kämpat mot kvartersnamnet "Negern" i Karlstad och mot glassen "Nogger black". När det gäller denna glass, inser förstås den mer förnuftige medborgaren att originalglassen heter Nogger eftersom den innehåller nougat, medan Nogger Black fått namnet för att den istället innehåller lakrits. När de märkliga individerna i CMR tog strid mot glassen, visade de framför allt upp sina egna fördomar, då de direkt kopplade "Nogger" till "nigger" och logotypens utformning till graffiti, som de då dessutom associerade till svarta ungdomar. Man kunde vid denna episod som vanligt konstatera att ingen är så fixerad vid hudfärg, eller så fylld med märkliga stereotyper, som den som kallar sig "anti-rasist".

Idag skriver CMRs Kalle Larsson och Mathias Leveborn i Aftonbladet under rubriken "Bara svenskfödda når den yttersta makten":

"2014 kallas supervalåret. Vi ska välja vilka som ska representera oss i alla de parlamentariska församlingarna som styr över våra liv. Men frågan är vilka som i realiteten är valbara. Det finns idag strukturer som gör att människor som avviker från majoritetssverige berövas makt och inflytande, i alla demokratins funktioner."

Kalle Larsson, svenskfödd kommunist och
ordförande för Centrum mot rasism

Med "människor som avviker från majoritetssverige" avses inte handikappade eller mormoner, utan förstås de invandrare som en person av Kalle Larssons kaliber ser som sina egna barn:

"Det finns 1,5 miljoner utrikesfödda i Sverige. I dag består Socialdemokraternas högsta ledning (VU) till 100 procent av svenskfödda personer. Moderaterna har en utrikesfödd person i sin högsta ledning (AU). Likadant är det i Vänsterpartiet och Miljöpartiet. I de andra regeringspartierna – Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet – ser representationen lika illa ut som hos Socialdemokraterna: 100 procent svenskfödda personer."

Det första en sund människa reagerar på är naturligtvis siffran 1,5 miljoner utrikesfödda. Det är en helt enorm siffra för ett land med totalt nio miljoner invånare, där dessutom en mängd personer med utländsk bakgrund ingår. 

Det är både lite fascinerande och skrämmande hur gränserna hela tiden förskjuts. En gång i tiden sades flyktingmottagandet ske för att ge omedelbart skydd för personer som riskerade sitt liv i hemlandet. Nu räcker alltså inget mindre än positioner i landets högsta ledning. Jag vill påstå att det kanske inte ens är önskvärt att fylla landets högsta ämbeten med personer som inte ens är födda i landet. Jämför med USA, där konstitutionen kräver att man är född i landet för att kunna bli vald till president, vilket inte handlar om rasism, utan om förankring i nationen. Jag skulle gärna se en liknande lag för samtliga ledande positioner i det svenska samhället, från riksdagsledamöter till generaldirektörer.

Sedan är det ju knappast sant att utlandsfödda personer är helt utestängda från makten. Nyamko Sabuni föddes i Burundi, men blev trots allt minister. Samtidigt befinner sig en mängd utlandsfödda personer i riksdagen; från islamister som Abirizak Waberi (m) och Mehmet Kaplan (mp), till mer sekulära personer som Hanif Bali (m). Låt oss inte heller glömma Centerpartiets Abir Al-Sahlani, som inte bara är bosatt i Irak under delar av året, utan dessutom lyckats förskingra miljoner i biståndspengar till sitt eget leverne där.

Socialdemokratiska riksdagsledamöter med muslimsk bakgrund:
Roza Güclü Hedin, Adnan Dibrani, Arhe Hamednaca,
Shadiye Heydari, Jasenko Omanovic, Maryam Yazdanfar

De utlandsfödda skall inte bara in i den politiska toppen, utan även i domstolarnas högsta instanser:

"Domstolarna tolkar lagstiftaren och tillämpar lagarna i praktiken. Lika viktigt som att det finns en jämn representation i parlamenten, är det att det finns det hos den dömande makten. Saknas stora delar av befolkningen representerad bland domarna finns en uppenbar risk att domstolarna inte kommer att döma rättvist. Domstolarnas högsta instans med 32 ledamöter, Högsta domstolens och Högsta förvaltningsdomstolen, består till 100 procent av svenskfödda personer."

Vill man vara raljant, skulle man kunna säga att kravet är rimligt, eftersom en stor del av domstolarnas besökare är av utländsk bakgrund, men en mer allvarlig fråga är naturligtvis om det är önskvärt att fylla våra rättsliga organ med exempelvis praktiserande muslimer.

CMRs inlägg avslutas med tre rejäla krav:

"Det är dags för förändring. De yttersta maktpositionerna är svåra att nå, men vi vet var vi måste börja.

- När partierna fastställer sina vallistor måste man se till att alla som bor i vårt land är representerade.

- Utöka rösträtten så att alla som är varaktigt bosatta i Sverige får delta i de val som avgör så mycket av hur vardagen formas för oss alla.

- Öppna och icke-diskriminerande rekryteringsprocesser till alla anställningar och politiska uppdrag är ett måste.

Detta kommer naturligtvis inte lösa alla problem med den orättvisa maktfördelningen, men det är i alla fall en början."

Denna statligt understödda organisation ser det alltså endast som en början att personer som inte ens är födda i landet skall kvoteras in på alla vallistor, anställningar och politiska uppdrag, samtidigt som personer som är "varaktigt bosatta" här skall få full rösträtt. Ett svenskt medborgarskap är inte mycket värt. 

När den offentliga debatten så fullständigt gått vilse, är det inte konstigt att redan diskussion om invandring ses som extremism. Det börjar bli hög tid för den där pendeln att svänga nu.

Dinamarca och hårfärgen

Det är mycket tal om etnicitet och hårfärg i dessa dagar, men det kommer aldrig från den sida som ständigt beskylls för rasism. Även jag berör ofta frågor som handlar om dessa aspekter, men det beror inte på att jag är det minsta intresserad av ras eller hårfärg, utan för att debatten är så skruvad och påträngande.

Fixeringen och rastermerna kommer istället från alla de personer med utländsk bakgrund som idag tar stor plats i offentligheten, från Alexandra Pascalidou till Mona Masri. Dessa älskar att framhäva sin egen bakgrund och den evigt förtryckande "vite mannen". När exempelvis jämställdhet skall diskuteras, är det mycket märkligt att dessa fina och fördomsfria människor inte nöjer sig med att tala om män, utan att just "vita män" måste preciseras.

Idag skriver den alltid motbjudande Rossana Dinamarca under rubriken "Jag önskar att min hårfärg var ointressant". Jag kan då inleda med ett glädjande besked till Rossana: Det är den. Jag stör mig inte det minsta på hennes hårfärg, men desto mer på hennes kommunism och svenskhat. När personer som Dinamarca, eller Pascalidou, konstant talar om sitt ursprung och hur förtryckta de är genom detta, kan jag inte låta bli att känna att det verkar handla om projicering. Eftersom de själva dagligen är sysselsatta med sina etniska attribut, utgår de från att andra också är det. Dinamarca inleder:

"Rasismen i Sverige är strukturell, och det finns en rasistisk hierarki. Jag och många med mig möts av den sofistikerade rasismen när vi söker bostad, hyr bil, i dörren på krogen och i politiken."

Jag tror faktiskt inte att Dinamarca särskilt ofta nekas på krogen eller förvägras hyrbilar, allra minst på grund av hennes hårfärg. Framför allt är hennes bakgrund knappast ett problem i politiken, då hon uppenbarligen innehar en både prestigefylld och välbetald position. Detsamma kan sägas om de andra ytterst högljudda mörkhåriga kvinnorna i offentligheten. Alexandra Pascalidou är inte en särskilt duktig debattör eller programledare, men ändå erbjuds hon jobb efter jobb i mediebranschen. Dessa kvinnor har inkomster som överstiger många vita mäns.

Tror jag ändå inte att de i ett antal sammanhang blivit påminda om sitt ursprung? Det tror jag absolut, men jag tror också att de flesta människor då och då bemöts på ett särskilt sätt, beroende på olika attribut. Överviktiga kan vittna om hur de diskrimineras och behandlas som lata eller mindre vetande. Även de äldre osynliggörs i vårt samhälle och förväntas inte kunna bidra med något. Själv har jag ett antal gånger blivit nekad inträde på krogen, enbart med hänvisning till mitt kön. Krogen vill få in så många kvinnor som möjligt och ett helmanligt sällskap kan utan vidare stoppas, vilket ju faktiskt är ett solklart fall av könsdiskriminering, även om ingen någonsin blir fälld för det.

Någonstans mitt i Dinamarcas inlägg blir det en smula bisarrt:

"Mina barn har alltid varit stolta över att vi har svart hår. Men det finns de som dömer dem efter hur de ser ut och inte anser att de har samma rätt till det enda som de känner som sitt."

Plötsligt är just hårfärg någonting att vara stolt över. Även om hon naturligtvis inte skulle ge blonda den rätten, visar denna mening tydligt problemet hos dessa "antirasister". Deras fixering vid ras och hårfärg blir i slutändan faktisk rasism. Hur skall någon kunna låta bli att tänka på Dinamarca som mörkhårig, eller Pascalidou som grek, när de oupphörligen talar om det.

Dessa personers enorma offermentalitet blir också intressant om vi vänder på det. En vit person i en afrikansk by passerar inte obemärkt, då byborna naturligtvis direkt lägger märke till den avvikande hudfärgen. Genom mitt eget blonda hår blir jag direkt identifierad som utlänning på de flesta platser i världen, inte nödvändigtvis med positiva följder. Många människor kan bli nyfikna på varifrån man kommer, men man riskerar också att bli utsatt för trakasserier, lurendrejerier och rena skällsord. I Turkiet har företagsamma personer varit på mig som iglar, på Barbados blev jag kallad "whitey" på gatan. Så ser världen ut och gissningsvis har Rossana Dinamarca ett mycket behagligare liv i Sverige, än hon skulle ha haft på många av världens platser, varför demoniseringen av svensken och dess påstådda rasism känns minst sagt malplacerad. Jag föreslår att hon åker till Karibien för att känna på lite riktigt rashat, eller varför inte till Mellanöstern för att se verklig kvinnodiskriminering.

Skulle en indiansk kvinna lika lätt kunna ta plats i Chiles parlament?

Dagens hyckleri: Rasistchocken från bostadsbolagen

Idag var det återigen dags för Aftonbladet att göra en insats i sin oförtröttliga kamp mot den rasistiske svensken. Genom att ställa frågan om det bor några araber i ett visst bostadsområde, och få frågan besvarad, lyckas man producera att antal artiklar om de hemska bostadsbolagen. Tidningens journalister, kanske landets mest nitiska och systematiska när det gäller att leta upp helsvenska bostadsområden till sig själva, förfasas. Att låtsas chockeras av att frågan ens besvaras, trots att de alltså själva vägrar att bo i mångkulturella områden, kan inte kallas annat än ett enormt hyckleri. Man inleder ödesmättat:

"I fastighetsmäklares jakt på en köpares signatur eller en lönsam budgivning verkar alla medel vara tillåtna."

Även jag tycker att det är principiellt fel att diskriminera människor på grund av ursprung, men nu befinner vi oss i verkligheten, och här handlade det ju faktiskt inte ens om diskriminering, utan om konsumentupplysning. Det går inte att önska bort att ett områdes etniska sammansättning är viktig för den som funderar på att bosätta sig där, vilket inte minst Stockholms journalister bevisar i sina egna liv. På sina webbsidor ger bostadsbolagen gärna en mängd irrelevant information om de boende, som studienivå, ålder och vilka tidningar de läser, men är alltid noga med att utelämna etnicitet, trots att det lär vara något av det mest intressanta för den potentielle kunden. Uppenbarligen är Södermalm mer attraktivt än Husby, och det, vågar jag påstå, beror inte främst på bostadsstandard eller pendlingsavstånd. En mäklare som, istället för att svara på frågor om ett områdes etniska sammansättning, bjuder på en uppläxning om människosyn och mångfaldens välsignelse, har valt helt fel yrke. Ett svar från en mäklare visar ytterligare på det gap som finns mellan offentlighet och verklighet:

"Nej, nej, och det får du fråga utan att känna dig dum. Vi tycker nog alla likadant i grund och botten vågar jag påstå. Svaret är nej, inte där, inte i Slottsstaden. Där är mycket högre kvadratmeterspriser så det är inte där du hittar det gänget. Och hittar du någon så är det en doktor eller någon annan vettig människa bland dem som tjänar lite pengar och har lite utbildning."

Aftonbladets journalister må förfäras på ett filosofiskt plan, men ovanstående svar känns troligen helt rimligt för de flesta svenskar, och troligen även för många människor med annan bakgrund. Jag gissar att det finns gott om jugoslaver och finnar som inte har några problem med att fråga om "araber".

Fastighetsbyråns presschef Johan Vesterberg är, som sig bör, mer skolad i politisk korrekthet, och kan därmed också bjuda på lite hyckleri:

"Jag tycker det är ett plumpt svar av min medarbetare men samtidigt en korkad fråga."

Det var väl snarare ett rimligt svar på en berättigad fråga? En arab, somalier eller afghan kan vara världens bästa granne, men ett bostadsområde med ett stort inslag av dessa nationaliteter är inte ett bra område. Så ser verkligheten ut, och det vet även journalister. Det finns en anledning till att Jan Helin bor i Äppelviken och inte i Rinkeby.

Bessie Wedholm bor, av en händelse, i Täby

Även Svensk Fastighetsförmedlings presschef, Bessie Wedholm, är duktig:

”Vi anser att alla människor har lika värde – oavsett etnisk tillhörighet, religion eller ursprung. Vi anser därför att beskrivningar och kommentarer om sådant inte har någon relevans när det gäller beskrivningen av en bostad eller ett bostadsområde. Mäklare bör därför avstå från det, även om det är på en direkt förfrågan."

Återigen, vi kan låtsas som att frågan är oerhört obehaglig, men den är knappast irrelevant. Vad människor har för värde behöver hon överhuvudtaget inte ta ställning till. Att hon menar att mäklare inte bör svara på direkta frågor är groteskt.

Reportern som genomför rundringningen heter Fredrik Rubin. Ni undrar kanske om han har valt Rosengård, och kanske rentav Herrgården? Nej, faktiskt inte. Trots att han själv är helt ointresserad av etnisk sammansättning, har slumpen fallit sig så att han bor på Möllevången, bland Majken, Karl-Åke och de andra.

Aftonbladet I
Aftonbladet II

Dagens citat: Oisin Cantwell

"Vita, heterosexuella toppolitiker med penis tillhör inte samhällets svaga."

Trots att vi sedan länge fått lära oss att det är fel att dra hela grupper över en kam, särskilt i etniskt avseende, förekommer det just nu fantastiskt mycket attacker mot "vita män", som överhuvudtaget inte skall yttra sig i olika frågor, eftersom de genom sin färg och sitt kön anses besitta makt.

Det, om något, är ju en generalisering som är helt absurd. Tillhör någon toppolitiker, oavsett genitalier, samhällets svaga? Är den svarta kvinnan Nyamko Sabuni svag i samhället? Hur utslagen är bisexuelle Tobias Billström?

Fallet Oisin Cantwell kommenterar handlar givetvis om Kent Ekeroths krogbesök. Det är dock ingen som har hävdat att han tillhör samhällets svaga, utan att han blev illa behandlad enbart på grund av partitillhörighet. Jag har mycket svårt att tro att Oisin Cantwell, trots att han har de uppräknade egenskaperna, skulle tycka att det var helt i sin ordning att bli avvisad från någon lokal för att personalen där ogillar pk-krönikörer.

Jag förstår att Cantwell här vill tala om någon sorts struktur, men få grupper torde vara så mångfacetterade som vita, heterosexuella män. Det finns en mängd kvinnor, homosexuella, svarta och till och med svarta kvinnor, som har en starkare ställning i samhället än vad jag själv har. Jag känner mig inte det minsta kränkt av Cantwells lilla alster, men det är i sammanhanget märkligt att exempelvis Jimmie Åkessons omnämnande av somalier som en svårintegrerad grupp väckte så mycket harm.

Aftonbladet

Expressens nya chefer

Idag kunde Thomas Mattsson stolt presentera ett antal nya chefer på Expressen. Både Aftonbladet och Expressen är kända för att förespråka mångfald, men framför allt för att vara mycket noga med att inte behöva uppleva den där de bor och absolut inte där de arbetar. Vi bjuds på fem nya namn och rekryteringsprocessen måste ha varit lite speciell. Gick det verkligen inte heller denna gång att få in lite mångkultur, inte ens för syns skull, till en symbolisk position? Här är de nya hjältarna:

Bella Levy, nöjeschef

Lina Modin, projektredaktör för valet 2014

Linda Grahn, redaktör Söndag

Christina Lundell, redaktör LCHF-magasinet

I rättvisans namn skall det dock sägas att man faktiskt kompletterat med en man:

Klas Granström, redaktionschef Expressen.se

Jag har bott på många olika platser, i olika länder, men aldrig i ett så segregerat område som Äppelviken eller Södermalm. Jag har även arbetat på olika arbetsplatser, i olika länder, men inte en enda gång på ett kontor som ens närmat sig svenska tidningar i likformighet och etnisk rensning. Jag har haft svarta, arabiska, indiska och kinesiska kollegor i Frankrike, USA och i Nederländerna.

Träffar Jan Helin och Thomas Mattsson någonsin människor med icke-svensk bakgrund? Träffar de ens människor utanför medieetablissemanget?

Ännu en hyllning till slöjan

Eli Göndör är själv jude, har tillbringat 25 år i Israel, där han bland annat gjort värnplikt, men är idag helt upptagen av islamologi. Ibland skriver han resonerande och delvis förnuftigt, men av någon anledning har han även en speciell böjelse för den muslimska slöjan, bland annat i en artikel från augusti, kallad "Slöjan kan vara en symbol mot förtryck".

Idag är det dags igen, genom inlägget "Öppet religiösa har svårare att få jobb":

"Den ökade religiösa mångfalden är en av de mest genomgripande förändringarna av det svenska samhället under de ­senaste decennierna. Genom invandringen etablerar sig en rad nya religiösa minoriteter i Sverige. Men bland dem är också arbetslösheten stor.
De som väljer att bära religiösa symboler eller som är öppet troende men inte kristna har nämligen mindre chans att få ett jobb även om de skulle vara kvalificerade för uppdraget."

Ovanstående är en något lömsk och förljugen beskrivning. Visst har vi fått ett antal katoliker från exempelvis Latinamerika och ett antal buddhister från bland annat Thailand, men av någon anledning hamnar dessa religioner inte ständigt i konflikt med svenska samhället. Det handlar som alltid om islam, endast islam, som har en tendens att hamna i konflikt med andra kulturer över hela världen, från Indonesien till Egypten.

Göndör tar sitt avstamp i historien om kvinnan som ville bli kock, men inte befatta sig med fläskkött.

"Arbetsförmedlingen utbetalade 60 000 kronor till en kvinna som inför en kockutbildning fått informationen ”att alla eleverna måste provsmaka alla rätterna. Då kvinnan av religiösa skäl inte äter fläskkött ansåg hon sig inte kunna gå utbildningen och därmed ha blivit diskriminerad."

För en sund individ är det ganska självklart att religiösa krav som står i direkt konflikt med ens arbetsroll gör personen ifråga mer svåranställd. Kvinnan skulle kunnat välja en mängd andra yrken, där ingen bryr sig om vad hon äter, men hon måste bli just kock, på samma sätt som de kvinnor som insisterar på att klä ut sig till Spökplumpen, prompt måste bli förskolelärare. Göndör tycker förstås kvinnans inställning är begriplig:

"Lösningen är snarare att ­kanske be om ursäkt för missförståndet, låta kvinnan göra ­kursen utan att smaka fläsk och slutligen utfärda ett betyg som specificerar att hon smakat och hanterat allt utom just fläsk.
Kvinnan i fråga skulle därmed komma ut på arbetsmarknaden.
Men där skulle hon sannolikt stöta på ett nytt hinder."

Göndör syftar här på klädesdräkten, där han givetvis har en liknande syn, som kan sammanfattas i hans sista mening:

"Snarare bör de företagare och arbetsgivare som ­ännu inte förstått det, inse att kompetens varken sitter i en huvudbonad eller en trosuppfattning."

Nej, men det är heller knappast någon som har hävdat att kompetensen sitter i huvudbonaden. Dock kräver en anställning oftast en del andra aspekter, bortom den råa kompetensen, exempelvis gällande klädsel. I vissa arbeten förväntas du bära kostym och i andra overall. På samma sätt är det fullt begripligt att ett företag inte nödvändigtvis vill ha ett ansikte utåt som insisterar på att trycka upp sin ideologi och slöja i ansiktet på alla hon möter.

För att få en eventuell liberal besökare att förstå, tänker jag slutligen göra liknelsen som jag har gjort många gånger förut, men som jag tänker fortsätta göra tills varje svensk förstår problemet med slöjan. En slöja är inte bara en huvudbonad, utan en tämligen högljudd manifestation av en ideologi som stöter bort många människor. Även en person med en hakkorstatuering i pannan skulle ha svårare att finna ett arbete än gemene man. Skulle Göndör själv anställa en mycket kompetent ung man, som råkar ha denna tatuering? Varför inte, kompetensen sitter väl inte i huden?

Vi skulle också kunna sluta fylla landet med världens mest högljudda, konfliktsökande och lättkränkta religionsutövare.

Den senaste slöj-kränkningen

Vi börjar känna igen de här historierna nu. Muslim vägrar skaka hand med sin chef, blir kränkt, får skadestånd. Muslim vill jobba i restaurang, men vägrar befatta sig med fläskkött, blir kränkt, får skadestånd. Muslim vill jobba med barn, men insisterar på att klä sig som Spökplumpen, blir kränkt, får skadestånd.

Jag tänkte först inte ta upp detta senaste fall av detta mönster, men efter att ha läst ett par artiklar om historien, inser jag att jag ändå har ett par kommentarer. När denna Safad först kom på intervju, bar hon ingen slöja, blev erbjuden provanställning, för att sedan dyka upp i slöja. Ägaren kände sig med rätta lurad, men Safad blev kränkt:

"Jag var ledsen och chockad"

Precis som övriga kränkta individer, förstår hon inte alls vad ett arbete handlar om:

"Jag kom dit tidigare i dag och skulle provjobba. Då kollade hon på mig och sa: "du har ju sjal på dig. Du kommer att förstöra vår image, vi har inte på oss sådant här". Jag tänkte aldrig att det var någon big deal, jag skulle jobba och inte predika om min religion."

I verkligheten innebär en anställning att man måste göra en hel del anpassningar, inte minst när det gäller klädsel. I de anställningar jag själv haft, har det förväntats att man burit kostym. Skulle jag ha dykt upp naken eller i kycklingdräkt, skulle jag troligen inte behållit tjänsten särskilt länge. På samma sätt skulle en person med en hakkorstatuering i pannan få svårt vid anställningsintervjuer. Jag har gjort dessa liknelser förut, men jag måste tydligen göra dem igen, eftersom dessa muslimska fall ständigt dyker upp. Man kan hålla på med hur mycket slöjor, nudism eller voodoo man vill, men man kan inte kräva att ta med sig detta till en arbetsplats.

I det aktuella fallet skulle Safad arbeta i en godisbutik och ägaren resonerar fullständigt rimligt:

"Jag kände mig lurad. Vi har haft kontakt flera gånger och då har hon inte haft slöja. Hon skulle vara mitt ansikte utåt och jag vill att chokladen ska synas."

Media måste då fråga om det inte handlar om diskriminering, men får återigen en rimlig förklaring:

"Nej, det är ingen diskriminering. Det här är mitt företag som jag vill ska gå bra."

Uppenbarligen är det ingen diskriminering, eftersom Safad blev anställd, alldeles oavsett sin etnicitet och till och med religion. Hennes offerroll känner dock inga gränser:

"Även om arbetsgivaren skulle ändra sig så har Safad Al Hajeh bestämt sig:
– Nej, jag skulle aldrig känna mig trygg med att min chef har behandlat mig på det sättet. Jag skulle inte känna mig säker."

Känna sig säker? Skulle chefens klädkrav leda till att hon skulle slå dig? Någon som dock går helt på Safads linje är förstås Diskrimineringsbyråns Lina Gidlund, som främst är orolig över att Safad inte vågade ha slöja vid första kontakten:


Lina Gidlund, dhimmi och verksamhetschef
på Diskrimineringsbyrån i Uppsala

   "Utifrån det jag hör låter det som tydlig diskriminering av den här kvinnan, eftersom att hon inte får provjobba på grund av sin religion. Om det var så att hon inte valde att ta på sig slöja vid första mötet av rädsla för att inte få komma in på arbetsmarknaden så är det allvarligt och någonting vi måste arbeta med."

Ja, det här borde väl vara värt några tusenlappar, Lina?

Expressen
SVT

"Glastaket otroligt lågt för muslimska kvinnor"

 

The Guardian beskriver idag hur, med deras egen formulering, "fördomar baserade på muslimska kvinnors klädsel och tro skapar extra barriärer för löntagare i Storbritannien". Nu handlar artikeln egentligen inte om diskriminering mot alla muslimska kvinnor, eller ens fördomar, utan om det faktiska bärandet av exempelvis hijab:

Muneera, a 19-year-old art student from London, wants to set up her own business selling her paintings. But she wears a headscarf, and she is concerned that it might be difficult. "I don't know if it'll be a real problem, or if it's all in my head. I want to know how to deal with it if people in the business world act differently towards me because of my scarf." Muneera's friend Nour, meanwhile, wants to be a doctor. "I don't really get career advice at college," she says. "So talking to other Muslim women helps. When I see them doing their own thing and getting on with their careers, it's really motivating."

Självklart blir man mindre attraktiv på arbetsmarknaden om man insisterar på att så starkt markera sin religion, särskilt när det handlar om, i västerländska ögon, den värsta religionen. Jag skulle aldrig anställa någon som bar hijab, men inte heller någon som kom till en anställningsintervju naken, i kycklingdräkt eller med ett tatuerat hakkors i pannan. För det är vad det handlar om. Dessa kvinnor vill alltså ha ett arbete, men viktigast av allt är att ständigt påminna omgivningen om sin ideologi, en ideologi som också ofta medför andra problem på en arbetsplats, till exempel när det gäller umgänge mellan män och kvinnor och handskakningar.

På en arbetsplats finns det helt enkelt en mängd regler man bör anpassa sig till, inte minst när det gäller just klädsel. När jag själv går på anställningsintervju bär jag kostym, även om jag inte gör det i vardagen, eftersom det förväntas av mig. Av samma anledning skakar jag även hand med intervjuaren, alldeles oavsett dennes kön.

Observera att detta inte på något sätt handlar om etnicitet, utan om en besvärlig ideologi och olämpligt beteende. Att det inte handlar om rasism, bekräftas intressant nog indirekt av en av de tillfrågade muslimska kvinnorna:

Others, including second-generation, highly-educated graduates, said job offers only materialised after they removed their hijabs; many felt written off by recruitment companies.

Eftersom dessa kvinnor i vanlig ordning inte vill anpassa sig, blir lösningen att även på detta område skapa ett parallellsamhälle:

Many Muslim women, like Muneera and Nour, are looking elsewhere for career advice. Initiatives like the Muslim Women's Network, which offers training schemes and highlights female role models, and the Urban Muslim Woman Show are proving popular.

En kvinna inom bankväsendet bekräftar ännu en gång att det inte handlar om etnisk diskriminering, men menar att man bör eftersträva "en koncentration av likasinnade muslimska kvinnor på arbetsplatsen" och att det kan vara en fördel att "samla kvinnor som delar samma tro":

Nuna, a 38-year-old banker, says she has never encountered discrimination in her career (she does not wear a headscarf). But she feels it is important for Muslim women to support each other: "What's missing for me is simply having a concentration of like-minded Muslim women in the workplace. So surely it can only be a good thing to bring women who share similar beliefs together."

Vad gör de egentligen här?

Den nye Hübinette

Patrik Lundberg

Vid det här laget känner vi väl alla till Tobias Hübinette, mannen som försörjer sig på sitt asiatiska ursprung och bland annat forskar i "kritiska vithetsstudier". Han menar också att alla vita män som har en asiatisk kvinna egentligen är pedofiler. Ja, det finns rasism som tydligen är fullständigt acceptabel. Om exempelvis vita eller amerikaner kan man skriva hur nedsättande och fördomsfullt som helst. Nej, amerikaner är ingen ras, men i vänsterns värld tänker man sig nog amerikaner som vita, som möjligen förtrycker övriga raser i landet.

En ny kopia av Hübinette dök upp för ett tag sedan. Han heter Patrik Lundberg och placerade sig i rampljuset efter att ha pekat ut godiset Kinapuffar som rasistiskt. Han har även skrivit en bok med namnet "Gul utanpå". Som ni förstår är han, liksom Hübinette, fullständigt fixerad vid ras och sin avsky mot vita. Hans agerande har nu äntligen betalat sig, då han fått komma in i självaste Mecka för dessa tankar, Aftonbladet.

Hans krönika idag handlar om svenska män och thailändska kvinnor.

"Asiatiska kvinnor. Googla inte.
Då möts du av dejtingsajter, forum vid internets utkanter och enstaka nyhetsartiklar om fruimport."

För skojs skull googlade jag själv "swedish women". Följande tre resultat kom upp först:

Date Swedish women - eDarling.se

Match.com-Dating - En kärlek i sommar?

Swedish Girls - AskMen

Sedan dyker ytterligare en liten lögn upp, som möjligen är sann i skribentens huvud:

När asiatiska kvinnor syns i rutan är de antingen offer för fruimport eller någons älskarinna. Alltid någons egendom, aldrig sin egen. Självklart påverkar det vår syn.

Det stämmer ju faktiskt inte alls. Exempelvis Lena Sundström syns ju i rutan titt som tätt, och vi ser ofta amerikanska skådespelerskor som Lucy Liu eller Sandra Oh, som alltid spelar starka kvinnor.

Sedan förstår jag inte dessa adoptivkoreaners upprördhet och hat mot alla vita. Visst, de råkar säkert ut för fördomar med jämna mellanrum, men det gör ju de flesta av oss ibland. Dessutom är ju den stereotypa bilden av östasiaten ganska positiv, då det finns en uppfattning om att de är intelligenta och skötsamma. Möjligen hjälper personer som Lena Sundström till att rasera denna fördom.

Slutligen är det ju en enorm generalisering och fördom av Lundberg att säga att sexköp i Thailand är "en svensk folksport".

Kamali tillbaka med sin strukturella rasism

Är det någon som minns Masoud Kamali? Han lyftes en gång i tiden fram av självaste Mona Sahlin och fick ansvar för ett antal utredningar, där slutsatsen alltid blev att problem med integrationen hade med "strukturell rasism" att göra. Han fick mycket kritik från andra forskare och jag trodde att det var länge sedan någon tog honom på allvar, att han kanske rent av tvingats till ett hederligt arbete.

Med anledning av den senaste tidens upplopp har denne Kamali nu vädrat morgonluft. Hans slutsatser i Aftonbladet denna gång är ingen överraskning:

"Det materiella och symboliska våld som utövas mot boende i dessa förorter ägnades inte den minsta uppmärksamhet. Polisens vardagliga, diskriminerande agerande i dessa områden, nedmonteringen av skyddsnätet för ungdomar, försämringen av kommunala skolor, ökad arbetslöshet på grund av diskriminering på arbetsmarknaden, diskriminering i föreningslivet, vardagsrasismen etcetera lyste med sin frånvaro."

Festligt nog hänvisar han sedan till sin egen insats på tiden då det begav sig:

"Samhällets strukturer och institutioner reproducerar ojämliketer och orättvisor och delar in människor i kategorierna ”vi” och ”dem”. Den strukturella diskriminering som drabbar människor på grund av deras religion och etniska bakgrund har varit föremål för utredningar som skulle avhjälpa rasism och diskriminering i samhället. ”Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering” tillsattes 2004 och la fram sina förslag 2006."

Som vanligt är alltihop svenskarnas fel. Att han dessutom menar att människor diskrimineras på grund av religion är också intressant. Vi svenskar är ett tämligen sekulärt folk, men jag har aldrig hört talas om att någon har haft problem med en buddhistisk eller katolsk anställd. Nej, Kamali talar ju förstås om de alltid fruktansvärt förtryckta muslimerna, som exempelvis mannen som kränktes då hans chef ville skaka hand med honom. I verkligheten är svenskarna ett av världens minst rasistiska folk, men det verkar som att muslimer integreras dåligt över hela världen, även där de är i majoritet. Jag har själv svårt att tänka mig ett större hinder på jorden mot integration i något land än just islam. Sedan skulle förstås även jag få problem på arbetsmarknaden om jag åkte till Kamalis hemland Iran och iförd korsriddarklädsel ställde krav på mat, hälsningar och bönerum.

Som vanligt är det också fascinerande att någon helt kan försörja sig på sin etnicitet och rasism. För att förstå vem denne Masoud Kamali är, tänkte jag återge en bra sammanfattning från Wikipedia:

I Aftonbladet skrev han 29 oktober 2003 med anledning av slöjdebatten att "självutnämnda invandrarexperter" har gaddat ihop sig med "vita feministiska fundamentalister" för att fördöma slöjor och islamiska skolor. Han liknade dem som kritiserar islamismen vid "nynazister" och angrep "själva moderniseringsidealen", som sades förena Hitler, Mussolini, Stalin, Khomeini och Bush.

Kamali är medförfattare till antologin Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism (Svartvitt & Expo, 2004), i vilken han diskuterar dessa fenomen som beskrivna utifrån ett polariserande rasistiskt tänkande, vilket enligt Kamalis mening är grunden till att problemet inte kan bemötas. Han har med anledning av detta kritiserats för att relativisera kvinnoförtryck och hedersvåld. Kamali skriver bland annat att skolan och socialtjänsten skapar "ett belägringstillstånd" hos invandrarfamiljer: "Samhället visar än en gång att de inte är välkomna här, att de inte tillhör 'oss', att de inte ens har rätt att påverka sina barns liv". Personer som företräder en sekulär kritik av fundamentalism och hotkultur, förespråkar enligt Kamali "stalinistiska metoder i kampen mot religion och traditionalism". Han har även i en intervju hävdat att "det finns ingen speciell hederskultur", något som fått hård kritik av advokat Elisabeth Fritz, en av Sveriges främsta specialister på hedersrelaterade brott.

Kamali utsågs 2004 av dåvarande integrationsministern Mona Sahlin till regeringens särskilde utredare i diskrimineringsfrågor, med utgångspunkt i maktperspektiv, integration och strukturell diskriminering. Detta har resulterat i tolv rapporter, där Kamali återkommer till tesen att den misslyckade integrationspolitiken beror på ett särskiljande mellan svenskar och invandrare som resulterat i att föreställningar om olikheter och rasism cementeras. Utredningarna skapade en dispyt mellan Kamali och bland andra Mauricio Rojas, där Rojas hävdade att Kamalis förhållningssätt mot andra forskare är antidemokratiskt, eftersom han uttryckligen säger att andra forskare är delaktiga i en rasism som genomsyrar debatten. I sin roll som regeringsutredare har han även anklagat Folkpartiet för främlingsfientlighet och "rasistiska utspel"^. Kamalis tillträde som särskild utredare i diskrimineringsfrågor har ifrågasatts av många svenska samhällsvetare.

Kamali ansåg att strukturell diskriminering förekommer och inte behövde utredas vidare, något som Westholm inte visat förståelse för. Den ansvariga ministern, Mona Sahlin, tog Kamalis parti genom att avpolletera Anders Westholm som endast fick publicera utredningens resultat som en departementsintern rapport.

Sahlin utsåg istället Kamali till särskild utredare i en ny utredning fokuserad på strukturell diskriminering, integration och makt. Kamalis instruktioner utgick från att strukturell diskriminering förekommer i Sverige och att denna skulle metodiskt studeras. Utifrån detta perspektiv skulle man finna metoder för att bekämpa diskriminering och utanförskap. Mona Sahlin och den socialdemokratiska regeringen fick hård kritik från många borgerliga ledarskribenter för att de ansågs ha styrt en vetenskaplig utredning genom att i förväg bestämma vilka slutsatserna var. Nära sjuttio forskare, bland andra Bo Rothstein och Olof Petersson, anklagade regeringen för politisering av utredningsväsendet. Sahlin svarade att protesterna gav uttryck för "rasistiska undertoner", och andra forskare och skribenter tog utredningen i försvar genom att betona att forskningen inte alltid behöver använda sina metoder på samma sätt och att även etablerad forskning kan vara lierad med ideologiska eller sociala intressen.

I januari 2008 fick Masoud ett stipendium på 50 000 kr av stiftelsen artister mot nazister för sitt arbete.^[5]
Masoud Kamali ledde det EU-finansierade forskningsprojektet The European Dilemma: Institutional patterns and politics of Racial Discrimination (2002-2006).