Kartan och verkligheten. Ett litet exempel.

Med jämna mellanrum får vi bevittna när vänstermänniskor konfronteras med en verklighet som inte stämmer överens med deras ideologiska karta, och hur de då vanligen väljer att gå efter kartan. När en rapport släpptes som visade att en stor andel av ungdomarna i vissa undersökta förorter uppgav sig vara kontrollerade av sina föräldrar, inte fick umgås med svenskar och där många av flickorna förbjöds träffa det motsatta könet, förkastades den av Vänsterpartiets feministiska talesperson Rossana Dinamarca, eftersom resultaten låg "fjärran från socialistisk samhällsanalys".

Idag finner vi i Göteborgs-Posten ett annat litet exempel på dessa svårigheter. Ardeshir Bibakabadi är en homosexuell iranier som åker runt och föreläser på skolor i Göteborg. Vid vissa skolor blir han utsatt för glåpord och det har vid ett par tillfällen varit nära att han har angripits fysiskt. I klartext handlar det om elever med muslimsk bakgrund som provoceras av att Ardeshir kallar sig både muslim och homosexuell. Han berättar bland annat:

"Varje gång jag besöker invandrarklasser utbryter konflikter. Det är som att jag vänder upp och ner på deras värld.  Tyvärr är det bara invandrare som bråkar. Jag har varit i andra skolor och klasser där de flesta är svenskar och där är det inga problem."

Nu kommer vi till detta inläggs poäng. Ardeshirs föreläsningar ingår i Rädda Barnens projekt "Kärleken är fri", men huvudprojektledaren Sara Mühling utesluter förstås alla kulturella eller religiösa aspekter av aggressionerna:

"Vi vet att unga med utländsk bakgrund kan vara särskilt utsatta. Men det finns homofobi och kränkningar mot hbtq-personer i många samhällsgrupper, bland religiösa, kristna så väl som muslimska, i högerextrema grupper och i olika delar av samhället. Utmaningen är omfattande och generell."

Observera att hon alltså här väljer att bortse från Ardeshirs egna upplevelser, för att i stället hålla sig till ideologin. Hur hon i detta sammanhang överhuvudtaget får med "högerextrema grupper" är egentligen obegripligt, men kan förstås som en del av hennes ideologiska identitet.

Hennes karta blir än tydligare när hon fortsätter:

"Att bekämpa homofobi, rasism, hedersrelaterat förtryck och våld tar tid. Vi jobbar både med detta men också med att bidra till skyddssystemen i väntan på mer genomgripande samhällsförändringar."

Hur kom rasism in i en situation där muslimer förföljer en annan muslim? Det är också värt att notera att Sara Mühling alltså "väntar på mer genomgripande samhällsförändringar", vilket sannolikt betyder någon sorts omvandling till det socialistiska paradiset, där rasism och homofobi på ett automatiskt sätt har försvunnit och vi alla förenas i en mångkulturell regnbågsvärld med blommor och kramar. En titt på Sara Mühlings Facebook-sida visar också mycket riktigt att hon ser rasism lite överallt, ogillar borgare och SD, hyllar feminism och självklart är för en ohämmad asylinvandring.

Problemet är som alltid naturligtvis att inte alla delar går ihop. Har vi en enorm invandring från Afghanistan, Mellanöstern och Afrikas horn, får vi också offra kvinnors trygghet, homosexuellas rättigheter och välfärden. Sätter man i stället trygghet och välstånd högre, måste man offra massinvandringen. Som jag har berättat många gånger tidigare, provocerar få personer mig mer än de som vill stå för allt som anses fint här i världen, och vara emot allt som anses fult, och därmed vägrar att se samband eller ta ansvar för oundvikliga konsekvenser. Vi invandringskritiker demoniseras som ondskefulla människor, men vi kan räta på ryggen, eftersom vi vet att vi är de enda som med hedern i behåll kan stå upp för jämlikhet, trygghet och välfärd.