Medierna gallskriker om kommande skärpningar

Imorgon ska då regeringens föreslagna regler om tillfälliga uppehållstillstånd och striktare krav för familjeåterförening äntligen läggas fram i riksdagen, där de med all sannolikhet kommer att röstas igenom. När vi denna dag läser svenska medier är det lätt att få intrycket att hela landet, kanske hela världen, reser sig upp mot dessa egentligen milda åtstramningar. Dagens tidningsskörd blir något av en påminnelse om precis den likriktning och snedfördelning vi ofta talar om, det som på senare tid också kallas åsiktskorridoren. Skärpningarna har stöd av en majoritet i opinionen, men ändå kommer vi inte att se särskilt många krönikor eller ledarsidor som hyllar dem, och inte en enda som vill gå längre. Det är förvisso i stort sett vänstern som nu gnäller, men det finns ju inte, milt sagt, en stark motröst inom etablissemanget. Den får som vanligt vi "högerextremister" stå för. Vi ska komma ihåg att de nya reglerna alltså gäller de områden där Sverige har varit särskilt extremt, men fortfarande inte berör själva bedömningen av asylansökningar. Vad vi borde göra är att direkt införa ett totalstopp, för att därefter diskutera ett eventuellt repatrieringsprogram.

Vi kan börja med Aftonbladet, och en av de mest osympatiska rösterna. Under den föga eleganta rubriken "Sverige blir ett skitland" tar den syriska svenskhataren Somar Al Naher sig ton. Kritiken är förstås inte alldeles nyanserad:

"Än finns det möjlighet för riksdagsledamöter som håller humanism och mänskliga rättigheter högt att agera och stoppa vansinnet."

Det är ingen mänsklig rättighet att bo i Sverige, och det verkliga vansinnet är förstås den extrema invandringspolitik som Sverige nu har bedrivit i ett par decennier. Vi ska komma ihåg vilken utgångspunkt Somar Al Naher har, vilket inte minst framgick av hennes ökända hatkrönika från förra årets nationaldag, där hon menade att Sverige var skyldigt henne en ursäkt, eftersom asylprövningen tog för lång tid, och att hon absolut inte ville visa någon tacksamhet. Att det tog tid berodde dessutom på att hennes familj först hade fått avslag, men som så många därefter bet sig fast till uppehållstillståndet kom.

Somar Al Naher tycker helt enkelt att det är Sveriges skyldighet att upplåta plats åt var och en som vill bo här, och att allt annat innebär ett stort övergrepp. Denna förvridna syn präglar förstås hela texten, och vi får bland annat följande förljugna bild, som dessvärre inte är ovanlig:

"I praktiken innebär detta att den svenska feministiska regeringen splittrar barnfamiljer och andra som vill leva med sina käraste. Varför?"

Svaret är att EU:s generösaste villkor till slut gjorde strömmen hit ohanterlig rent praktiskt. Att Sverige skulle splittra familjer är förstås som vanligt en lögn och vi lägger oss inte på något sätt i hur familjer i till exempel Mellanöstern väljer att leva. Åker en person i familjen iväg för att söka lyckan på annat håll, då splittras förstås familjen, och även om tanken var att hela familjen skulle förenas någon annanstans, är inte själva splittringen Sveriges fel. Sedan följer en liten vänsteranalys av arbetsmarknaden:

"Det är anmärkningsvärt att just Socialdemokraterna inte lyssnat mer. De nya reglerna innehåller ett undantag som säger att den som lyckas bli anställd ska kunna få permanent uppehållstillstånd.
Hur Socialdemokraterna – ett parti som säger sig värna arbetarklassens intressen – så radikalt förändrar maktrelationerna mellan arbetsgivare och anställd är anmärkningsvärt."

Så kan man se det, men man skulle också kunna tycka att det är mycket förnuftigt att anknytningen och bidraget till det nya landet spelar roll. Att just Socialdemokraterna nu drar lite i bromsen beror inte heller på någon sorts ideologisk insikt, utan att på att de råkade sitta i regering när situationen spårade ur fullständigt. De senaste årens enorma inströmning kommer dock att fortsätta att sänka vårt land, oavsett om vissa skärpningar klubbas igenom imorgon. Någonstans förstår dock även Somar Al Naher vad det handlar om, och avslutningen är lite intressant:

"Det finns egentligen bara ett svar: regeringen vill inte att människor söker asyl här.
Genom att göra det så oattraktivt som möjligt att komma till Sverige ska vi skicka en signal om att detta är ett skitland för människor att söka skydd i. En gång i tiden tävlade länder om att vara bäst i världen. Nu för tiden tävlar europeiska länder om vem som kan bli det sämsta."

Att ha störst inflöde av asylinvandring är en mycket märklig definition av att vara "bäst i världen", men vi vet att den tanken verkligen har slagit rot inom vårt etablissemang. Massinvandringen gör visserligen att landet sjunker på en mängd andra sätt, men när antalet utanförskapsområden ökar, liksom kriminaliteten, våldet och trycket på socialtjänsten, kan vi åtminstone säga att vi är "en humanistisk stormakt". Det var länge sedan svenska politiker försökte göra Sverige till världens bästa land.

Aftonbladet publicerar också en debattartikel från svenska Amnesty, där redan rubriken "Ni har barnens öde i era händer" klargör Sveriges ansvar. Inlägget upprepar i princip den vanliga tanken att människor inte kan koncentrera sig om uppehållstillståndet inte är permanent:

"Att införa tillfälliga uppehållstillstånd är både inhumant och kontraproduktivt. De som drabbas kommer inte mäkta med att fokusera på integration. Människor som lever i den oro och ovisshet som tillfälliga uppehållstillstånd innebär har ofta mycket svårt att fokusera på att lära sig ett nytt språk, söka arbete och på andra sätt komma in i det nya samhället. Människor som lider av trauma kommer därför ibland inte att kunna ta till sig nödvändig behandling."

Till att börja med är det inte det minsta kontraproduktivt, eftersom syftet är att minska anstormningen vid våra gränser. Formuleringarna avslöjar den grundläggande idén med Sveriges invandringspolitik, som vi säkert har vant oss vid, men som egentligen är bisarr. Det sägs att vi ska ge skydd åt personer som flyr för sina liv, men i själva verket har tanken blivit att människor ska slå sig ned här för all framtid och ursprungsbefolkningen successivt bytas ut. Om man varje dag riskerar sitt liv i en krigszon, är det väl fantastiskt att kunna bo här i ett par år? Att söka arbete och lära sig språket är väl alldeles utmärkta sysselsättningar under denna tid? När jag flyttade till Nederländerna visste jag inte hur länge jag skulle komma att stanna, men jag arbetade och lärde mig språket iallafall. Inläggets avslutning är typisk för dessa människors världsbild:

"Sverige har länge varit ett föregångsland vad gäller flyktingpolitik och ett värdigt mottagande av utsatta människor. Att införa de åtgärder som föreslås med den nya lagen skulle få mycket stora konsekvenser inte bara för människor på flykt, utan även riskera att allvarligt skada det förtroende och goda namn som Sverige byggt upp på den internationella arenan."

Hur ofta har vi i verkligheten hört något annat lands ledare säga att de ser Sverige som en förebild som man önskar följa? I den mån någon bryr sig om vad vi gör här, eller hur det ser ut, ses Sverige naturligtvis som ett avskräckande exempel, inte minst i våra grannländer.

Ovan nämnda texter täcker egentligen upp det mesta som sägs idag, och alla övriga alster blir olika versioner av samma förljugna argument och total brist av hänsyn till det egna landet. På liberala DN ger man utrymme åt ökända Henry Ascher, en av de mycket få som sade sig tro på fenomenet "apatiska barn". I ett pekoral hävdar även han att Sverige har varit ett föredöme och att varje skärpning av anhöriginvandring och uppehållstillstånd är någonting fruktansvärt. I samma tidning publiceras ett upprop från "Sveriges biskopar", där givetvis personer som Antje Jackelén och Eva Brunne ingår. På vänstersidan ETC får vi ännu ett upprop, denna gång från fanatiska kommunister och asylaktivister som Mattias Gardell och Sholeh Irani. Där publiceras också ett inlägg från Gudrun Schyman, där feminism givetvis blandas in i frågan.

Alla dessa människor har förstås rätt att uttrycka dessa åsikter, med hur svaga eller rent idiotiska argument som helst, men problemet är att deras egentligen extrema hållning är den enda som ges utrymme. Jag vill dock avslutningsvis uppmärksamma en viktig ledartext, författad av ofta utmärkta Anna Dahlberg.

Hon beskriver där hur allt mer skatt resulterar i allt mindre motprestation från samhället, vilket i hög grad beror på just asylinvandringen. Vi får bland annat veta:

"Men den verkliga utmaningen ligger framför oss. Lyssnar man på kommunerna är det inte 2016 eller 2017 som de är oroliga för. Det är åren efter det. Då kommer kostnadsansvaret för höstens flyktingvåg att ha flyttats över från Migrationsverket till kommunerna. Samtidigt ökar antalet äldre snabbt. 'Det kommer att bli värre och värre år för år efter 2018, som det ser ut med dagens beräkningar', konstaterar SKL:s tillträdande chefekonom Annika Wallenskog när vi talas vid."

Hennes huvudpoäng är att det så kallade samhällskontraktet är på väg att kollapsa:

"Vi kommer alltså att betala alltmer i skatt utan att detta utväxlas i bättre välfärd. Tvärtom kommer gapet mellan våra förväntningar och den välfärd som erbjuds bara att öka.
Det är en historiskt ny situation. Som Peter Santesson skrev nyligen bygger välfärdstaten på en enkel ekvation: att det finns ett samband mellan den avgift (skatt) som man betalar in och de förmåner som medlemskapet erbjuder (SKD 21/5)."

Den som endast värnar om vilken "människosyn" man kan visa upp för omgivningen behöver förstås inte ta hänsyn till denna verklighet. Vi andra måste dock göra allt vi kan för att bjuda motstånd. De ekonomiska konsekvenserna av asylinvandringen är inte de allvarligaste, men i takt med att välfärden slås sönder kommer allt fler att vakna. När människor drabbas i sin vardag, och får se anhöriga hamna i utsatta situationer, kommer tjafset om "rasism" och "människosyn" bli helt irrelevant. Vi går åtminstone en spännande tid till mötes.