Det svenska användandet av Utöya

Svenska mediers favoritterrorist och några av de mer aktuella.
Längst ned Mohamed Lahouaiej-Bouhlel i lastbilen på väg till
Promenade des Anglais i Nice.

Idag är det på dagen fem år sedan Anders Behring Breivik lät en bomb detonera i de norska regeringskvarteren och därefter sköt ihjäl 69 personer på Utöya. Att denna årsdag uppmärksammas i Norge är inte märkligt, men i Sverige används attentaten på ett annat sätt. Här dyker de ofta upp närhelst ett muslimskt terrordåd sker, och Breivik görs då till "en kristen terrorist" i syfte att säga att alla religioner har sina terrorister och att ingen religion därmed verkar mer våldsbenägen än någon annan. Det är också värt att notera att man noggrant beskriver Breivik som "högerextremist", medan det oftast sitter långt inne att koppla en enda våldshandling till islam.

Idag svämmar de svenska medierna över av inlägg som tar avstamp i dåden i Norge, och vi kan misstänka att det har kliat i fingrarna hos dessa skribenter en längre tid. Personligen tycker jag att det är närmast obscent att ännu en gång fokusera på Utöya, en vecka efter attentatet i Nice.

De alster som idag produceras är dessutom fåniga, spretiga och syftar alla till att slå in egna politiska poänger, oavsett hur långsökta de må vara. I Aftonbladet vill Linnea Swedenmark säga någonting om öppenhet, en ansats som direkt kapsejsar eftersom hon blandar ihop olika saker:

"Mer öppenhet och kärlek var budskapet som de överlevande ungdomarna och dåvarande statsministern Jens Stoltenberg hade efter attentatet. Ett budskap som då hyllades av omvärlden. Fem år senare har något hänt. Samhället har blivit mer slutet, politiken kräver ofta hårdare tag och motsättningarna har ökat. Den som pratar om öppenhet nu målas ut som blåögd, naiv och verklighetsfrånvänd. Personer som pratar om alla människors lika värde anklagas för att inte ta extremism på allvar eller ignorera problemen."

Stoltenberg talade om öppenhet i ordets lite mer faktiska betydelse, alltså ungefär att samhället ska förbli öppet och inte präglas av repression, att man ska sträva efter mer demokrati, inte mindre, och så vidare. I svensk offentlig debatt, från politiker och mediemänniskor, betyder "öppenhet" numera helt enkelt omfattande invandring. I Sverige är det fullt tänkbart att ett liknande attentat verkligen skulle användas för att triumferande kräva än intensivare invandring, men det var knappast vad Stoltenberg talade om.

Den sista meningen i Swedenbergs stycke ovan är fantastisk i all sin tramsighet, även om vi förstås är tämligen luttrade. Den som använder uttrycket "alla människors lika värde" förlorar direkt all seriositet då det sannolikt är den allra tommaste floskeln i den politiska jargongen. Även dessa ord handlar här i stort sett alltid om invandring, där den som vill se någon form av begränsning inte anses respektera "alla människors lika värde". Vi anklagar inte de som använder detta uttryck för någonting som har med extremism eller problem att göra, utan hoppar vant över det som den floskel det är.

Linnea Swedenmark tänker på sin
oklanderliga värdegrund.

Sedan blir det som vanligt något förljuget när den socialdemokratiska självbilden ska manifesteras:

"Unga socialdemokrater som brann för jämlikhet, feminism och socialdemokrati var fienden i hans skeva världsbild. Arbetarrörelsen har alltid varit extremismens och fascismens värsta motståndare."

Nja, på många sätt är kanske just socialdemokratin den rörelse som har legat närmast den verkliga fascismen bland de större partierna, med sin starka stat, korporativistiska tendenser och det tidigare värnandet av folkstammen, vilket i och för sig inte behöver vara förkastligt. När det gäller motstånd mot extremism kan man verkligen ifrågasätta hur stort motståndet är och har varit inom socialdemokratin. De har i decennier förlitat sig på stöd från kommunister, även om de inte har tagit in dem i regeringen, haft goda relationer med kommunistiska diktaturer och är idag glada understödjare av islams framryckning. Deras "kristna" gren "Tro och solidaritet" kan idag betecknas som en stödorganisation för landets islamister. Linnea Swedenmark fortsätter oförtrutet med de sedan länge tröttsamma standardfraserna:

"Om det fanns ett uttalat mål att minska främlingsfientligheten efter Utøya så har det misslyckats. Anders Behring Breiviks världsbild påhejas och högerextremismens mörka tankar får starkare fäste runt om i Europa."

"Mörka tankar" och "minska främlingsfientligheten" alltså. Utvecklas aldrig dessa människor? Varför ingenting om "kalla vindar"? Eftersom Linnea naturligtvis är oförmögen att förstå vad som sker, ska jag i korthet förklara. Problemet med Breivik är inte hans världsbild, utan just det groteska dådet. Ytterst få patrioter tycker att det är försvarbart eller vällovligt att mörda tonåringar. Det som kallas för "främlingsfientlighet", alltså skepsis inför massinvandring till Europa, skapas inte av det som kallas "högerextremism", utan av själva verkligheten och utvecklingen. Den vilsenhet och oförståelse som Linnea Swedenmark, och många fler, ger uttryck för framgår kanske bäst av de avslutande raderna:

"För i den öppenhet som förespråkades efter Utøya ingår en evig kamp mot främlingsfientlighet och fascism. Fem år senare behöver vi hitta tillbaka till andan efter Utøya. Solidaritet och öppenhet är varken mesigt eller blåögt. Det är så extremism motarbetas bäst."

Återigen missbrukas ordet "öppenhet" på det svenska sättet. "Kamp mot främlingsfientlighet", som också det är kod för omfattande invandring, gynnar inte på något sätt det som "öppenhet" normalt betyder. Herregud, vi kan ju knappt längre ha badhus eller konserter. Hur svårt eller obehagligt det än känns för Linnea, är det just hennes älskade massinvandring som skapar slutenhet och islamisk extremism. Tyvärr verkar dessa till synes enkla samband vara alltför komplicerade för många människor.

Den i det tidigare inlägget omnämnda Lisa Bjurwald dyker idag upp på Aftonbladets ökända kultursida, för en sorts personlig reflektion kring dådet. Eftersom hon tydligen nyligen har varit på Utöya utgörs alstret huvudsakligen av meningslösa observationer av väder och vägar, men ett par passager kanske ska bemötas. Bland annat trampar hon ogenerat in på Jan Guillous specialområde:

"Den bleke norrmannen är dock outtalat närvarande när frågan om vita kontra muslimska terrorister kommer upp. Varför behandlas de så olika av medierna?"

Vi vet ganska exakt vad figurer som Bjurwald och Guillou har att säga om detta, men det som jag själv först kommer att tänka på är hur enormt mycket mer som har skrivits om Breivik än om någon muslimsk terrorist i svensk media. Det finns, och det är något av min huvudpoäng i detta inlägg, också ett antal reella skäl att se den muslimska terrorismen i ett särskilt ljus. Det första handlar naturligtvis om frekvensen. Efter Breivik har vi bland annat haft muslimska attentat i Bryssel vid ett par tillfällen och i Frankrike ett antal gånger. Före Breivik såg vi bomber på tåg i Madrid och muslimska självmordsbombare i Londons tunnelbana. Hur ofta påminns vi om vår egen självmordsbombare i Stockholm?

En annan aspekt som särskiljer muslimska dåd från Breivik är att de kan räkna med stöd från hela organisationer, nätverk och en stor del av sin egen grupp, medan Breivik inte stöddes eller fick hjälp av någon.

Det viktigaste skälet till att särskilt betrakta de muslimska dåden är att vi kan förvänta oss många fler sådana framöver, och här kommer invandringen in i bilden. En norrman eller svensk som bestämmer sig för att begå ett våldsdåd är svår att förhindra och är så att säga vårt eget ansvar. Däremot har vi ingen anledning att importera en våldsförhärligande ideologi och underblåsa en demografisk utveckling som vi vet kommer att göra en kontinuerlig terror permanent. Det är ytterligare en av de aspekter som gör dagens invandring vansinnig.

Ögonblicket då Lisa Bjurwald får Aftonbladet Kulturs
"Hummerkniven" för sin kamp mot högerextremism. 

Här och var i texten dyker små irrelevanta kommentarer upp som i all tydlighet visar Lisa Bjurwalds egen hållning:

"Tillbaka vid stora huset hörs debatten mellan ungdomsförbundens företrädare ända ut på gårdsplanen. Alla partier finns representerade, inklusive Fremskrittspartiets ungdomsförbund där Anders Behring Breivik var medlem."

Ja, han var medlem där några år före dåden, men partiets program stöder inte mord på ungdomar och gav honom varken ideologiskt eller logistiskt stöd före eller efter Utöya. Att Frp också var representerat är intressant eftersom det antagligen är självklart i Norge, men förvånar svenskar av Lisa Bjurwalds snitt. Här utesluts SD rutinmässigt från alla möjliga sammanhang, vilket ses som självklart och brukar motiveras med någon fras som innehåller just "värdegrund" eller "alla människors lika värde". I Norge ingår Frp i regeringen, medan svensk politik har kommit att huvudsakligen handla om hur man kan kringgå SD:s väljare.

Som pricken över i, för alla oss som har lite svårt för det socialdemokratiska partiet och dess företrädare och kultur, dyker förstås före detta SSU-ordförande, och idag därför Europaparlamentariker och blivande minister, Jytte Guteland upp i Metro med ett inlägg som på något sätt ska främja hennes karriär. Det behöver inte läsas överhuvudtaget och självklart dyker "alla människors lika värde" upp mer än en gång.

Avslutningsvis kan vi notera att vi konstant matas med historien om Breivik, medan vi inte lär se något större högtidlighållande av någon årsdag av Madrid, London, Charlie Hebdo, Bataclan, Bryssels flygplats, Nice, Würzburg eller ens Stockholm. Det skulle antagligen strida mot både värdegrunder och alla människors lika värde. Det som skedde på Utöya var en tragedi, men att använda den för att försöka balansera och relativisera muslimska dåd är motbjudande och idiotiskt.