Kommunisten som fortfarande tänker

Frank Baude var 1970-1998 partiledare för KPML(r), Kommunistpartiet marxist-leninisterna (revolutionärerna), och är fortfarande vad vi kan kalla för en gammelkommunist. På sin 80-årsdag intervjuades han av tidningen Proletären, och även om artikeln till stor del består av det typiska testuggandet, inte minst från intervjuaren, är den bitvis lite rolig. 2014 lämnade han partiet, som nu kort och gott hette Kommunistiska partiet, tydligen därför att han tyckte att det hade blivit "medelklassigt" och övergett klasskampen för postmodernism och identitetspolitik:

"Postmodernismens kärna är att man överger klassbegreppet och söker sig till identitetspolitik. För ett valparti är det inget märkligt att man vänder sig till feminismen, antirasismen, ekologin. Det finns olika grupper här som har en identitet och det är det centrala för dem. Men alla de här grupperna kan aldrig bilda mer än ett löst nätverk."

Det är ju på sätt och vis en alldeles riktig iakttagelse. Det som jag kallar för "nyvänstern" är helt upptagen av just identitetspolitik, där så kallad "antirasism" verkar vara det viktigaste, tätt följt av ett fokus på sexuella minoriteter, en inriktning som naturligtvis intresserar en sann kommunist av Baudes snitt föga. Han tycker rentav att det finns för mycket politisk korrekthet:

"Tyvärr så stämmer det. Att vara politiskt korrekt i den meningen att inte våga bryta vissa tabun utan hellre släta över och inte prata så mycket om det. Jag tycker fortfarande att det är vissa frågor som man borde kunna ta upp på ett helt annat sätt."

Man kan föreställa sig vad han grymtar när han ser dagens Rossana Dinamarca, Kawa Zolfagary och alla de andra. Vurmandet för "förorten" och mångkulturen har han inte heller mycket till övers för:

"Ett exempel är när det diskuteras att vinna fler invandrare från till exempel Mellanöstern och Nordafrika till partiet och att vi ska nå dessa just i egenskap av invandrare ute i förorterna. Det tror jag inte att vi kan. De invandrare vi kan nå och som vi ska arbeta för att nå är ute på arbetsplatserna, där vi möts som klasskamrater. Men att komma där och tävla med imamen om vem som kan vinna deras öra tror jag inte ett skvatt på. De är så fjärran ifrån ett sådant tänkande som vi har, det vill säga klass, att det är omöjligt att nå dem, de fattar inte vad vi pratar om. I ett samhälle där de är isolerade och lever i ett utanförskap så har de ändå en gemenskap som ligger i klantänkandet. Och det är jävligt reaktionärt."

Även här bjuder han på en viss klarsyn som verkar saknas helt inom dagens vänster. Det är egentligen fullständigt absurt att de på något obegripligt sätt vill närma sig islam, som ju inte ligger helt i linje med kommunismen. Det är också väl känt att denna vänster inte förmår beröra hedersproblematik, eftersom de ser "invandrarna" som sina barn och per definition en utsatt grupp, varför det är lättare att diskutera kvotering till styrelser än att kvinnor mördas. Frank Baude sågar både Vänsterpartiet och Miljöpartiet på detta område:

"Vänsterpartiet gick på pumpen i detta i Husby i Stockholm. Där var tjejer som hade flytt hit och som upplevde friheten när de kom till Sverige, de kastade slöjan, kunde ta på sig vilka kläder de ville. Då blev de betraktade som horor utav reaktionära gubbar och killar. Vänsterpartiet där uppe hesiterade att ta ställning i den här striden mellan de här. Inte ens från Vänsterpartiet fick tjejerna fullt medhåll.
Samma gäller Miljöpartiet som släpper in rent reaktionära typer som den där pajsaren som vägrar ta tjejer i näven. Han har varit med i Miljöpartiet länge och blev föreslagen att sitta i partistyrelsen. Man måste se upp med sånt där."

Baude blev förvisso partiledare under det röda 1970-talet,
men idag är det svårt att se att han flyter med strömmen
i något avseende.

Det blir sedan dags för det som kanske är mest uppseendeväckande i dagens klimat:

"Uppenbart har det varit en allt för öppen attityd att ta emot flyktingar och invandrare. De har placerats i vissa stadsdelar och efter en tid kommer de att dominera i de här stadsdelarna och stadsdelarna töms på sina tidigare invånare som inte vill bo kvar där. Skola och allting brottas med enorma problem."

Efter några kommentarer om vapensmuggling och knarkhandel, fortsätter Baude:

"Det är som om man inte vågar tala om att det är invandrare. Alla vet att det är det. I den meningen har den stora invandringen varit misslyckad i Sverige. Den har skapat en jäkla massa problem. Integrationen har misslyckats."

Baude intervjuas av nuvarande partiledaren Robert Mathiasson, som är yngre och lite mer marinerad i dagens inställningar, vilket blir festligt när denne förkunnar att han tycker det "är självklart att kalla sig feminist":

"Om du har den uppfattningen så är du ju inte ensam, du delar den med Fredrik Reinfeldt och Gudrun Schyman. De kallar sig också feminister med samma motivering. Men det har ingen bärighet i den kommunistiska traditionen att kalla sig feminist. För feminismen, som den har utvecklats sedan 1980-talet, är synonym med medelklasskvinnornas strävan efter bekräftelse i arbetslivet och i allt."

Aj då. Det kan tilläggas att KPML(r) under Baudes tid också gjorde sig känt för sitt motstånd mot homosexualitet, en hållning som jag antar bygger på ungefär samma tankegång som i det forna Sovjetunionen, det vill säga att det är perversioner i det kapitalistiska samhället som helt enkelt inte uppstår i ett socialistiskt land.

Dagens mer hipsterinfluerade kommunister.
Robert Mathiasson till vänster.

En sedvanligt lång och teoretisk fråga från Mathiasson besvaras av Baude:

"Det du pratar om är det jag inledde med identitetspolitiken – feminismen, den mångkulturella antirasismen, HBTQ-gängen och andra. Man måste givetvis vara smidig och inte nödvändigtvis gå på stenhårt i polemiken när någon företräder felaktiga uppfattningar. Men jag tror att man ska passa sig för att låta dem florera inom partiet och göra sig breda. Jag är mot att partiet deltar i Pridefestivalerna. Människors sexualitet är en privatsak, men sexualiseringen i det här samhället blir så in i helvete grov, inte minst i Pridetågen."

Visst är det så, och det är mycket bisarrt att alla delar av det svenska samhället, rentav polis och militär, förväntas delta i dessa. Tydligen får SD inte vara med, men jag förstår inte varför partiet ens skulle vilja delta. Att som ej direkt berörd eller intresserad frånvara är inte samma sak som att vilja kasta homosexuella från höga byggnader. Den gamle kommunisten fortsätter oförtrutet:

"Just detta med att vilja vara politiskt korrekt. Att inte ta ställning i till exempel frågan om gangsterismen för att man är rädd att stöta sig med antirasisterna, man vågar inte kritisera Pride för att man är rädd att stämplas som homofob. Man är beredd att sätta en vänsterstämpel på allting och säga att det här ska vänstern vara för."

Baude är också emot det romska tiggeriet:

"Jag får säga att jag själv reagerar när jag ser en kille i 30-årsåldern som ligger på knä och ber om att få några kronor. Han är i fullt arbetsför ålder, men likt förbannat ligger de och förnedrar sig på detta sätt. Jag har aldrig gett fem öre åt några tiggare och jag tycker att man är ute och cyklar när man beskriver dem som fattiga klassbröder som Proletären gjorde. Det är de inte."

Faktum är att Baude inser så många sanningar som förtigs i debatten att jag skulle kunna dubblera textmängden i detta inlägg, men intervjun finns ju i sin helhet via länken ovan. Han stöder förstås Brexit:

"Det är faktiskt arbetarklassen som utifrån sin ståndpunkt har tagit ställning mot EU. Journalisterna är helt förvånade därför att deras enda kontakt är folket i London, men det är inte arbetarklassen man har nått och pratat med utan det är överklassen och etablissemanget."

Han kallar inte SD för "fascister", utan är något mer analytisk:

"Grovt tillhugget handlar det om de politiska partierna, de är politiskt korrekta och det speglar av sig i deras press. Det är vissa saker som man inte får attackera. Hela det här etablissemanget blir något diffust som flyter samman. Här lyckas SD göra gemensam sak med de väljare som känner sig utanför etablissemangets tankar. Därför att SD också har blivit satta vid sidan i ett visst utanförskap, de har inte varit likadana som de andra partierna, de har vågat säga till exempel att det inte är korrekt att ta hit så många flyktingar och att de inte vill ha tiggare på gatorna."

Vi får ytterligare en liten kommentar om invandringspolitiken:

"Det generösa mottagande som Sverige har haft i många år har skapat illusioner runt om i världen, i Afghanistan, Somalia och Eritrea: Åk till Sverige, där kan man gå på socialen och ha det jävligt bra. Det blir dessutom bra reklam för flyktingsmugglare."

Nåväl, nu kan man undra varför jag lyfter fram en tidigare ledare för ett obskyrt kommunistparti. Någon utifrån med lite kognitiva svårigheter skulle kanske tänka att det är ett exempel på när extremerna möts, och jag alltså skulle befinna mig på den yttersta högerkanten, men så är det naturligtvis inte.

Jag menar att det finns ett antal intressanta aspekter av denna intervju. Den första är hur tydligt det blir hur vänstern har omvandlats enligt de amerikanska universitetsfixeringarna. Jag har också länge tyckt att det är märkligt att det verkar vara omöjligt för något vänsterparti att motsätta sig asylinvandringen, eftersom deras samhällsbygge faktiskt inte kan fungera med ett sådant inflöde, vilket däremot den liberala visionen kan. Att en person som Frank Baude i mycket ser samma fenomen som vi, visar också att det kanske trots allt ligger någonting i våra reflektioner kring politisk korrekthet, invandringspolitik och dagens feminism. Att han utan omsvep står för uppfattningar som ligger helt fel inom dagens vänsterrörelse gör att han är värd en viss respekt.

Jag hittade till denna intervju genom en krönika av alltid utmärkte Johan Hakelius, där han kortfattat beskriver en del av de fenomen som jag brukar beröra här. Den är läsvärd.