Lite söndagsnonsens från Jan Guillou

Här utgår jag ofta från skriverier i etablerad media för att bemöta dessa och därigenom också föra fram en och annan egen åsikt. Det är den möjlighet som finns för vanliga svenska medborgare att göra sin röst åtminstone lite hörd i den kompakta offentliga mediedimman. Med jämna mellanrum invänder någon att man helt enkelt bör nonchalera dessa ledarskribenter, krönikörer och lögnaktiga journalister, eftersom de knappast är värda att tas på allvar. Så kan man förstås se det, och i så fall gäller det i ovanligt hög grad Jan Guillou, vars mytomani är närmast sjuklig.

Idag bjuder han åtminstone på en korrekt rubrik, vilket kan bero på att det är den enda del som sannolikt sätts av någon annan. Under "En kolumnist kan inte omvända en enda liten SD:are", vill han säga någonting om detta partis väljare och själva brödtexten svämmar i vanlig ordning över av idiotier och fantasier. Det är värt att notera ordet "liten", eftersom det anger tonen i vad som komma skall. Man kan i och för sig också uppfatta Jan Guillou själv som en mycket liten människa, vars grandiosa självbild inte på något sätt står i proportion till vad han levererar. Att Aftonbladet kallar sina krönikörer för det engelskinspirerade "kolumnister" är en fånig detalj, men så kallade Jan Helin sig också för "publisher".

Fantasierna sätter förstås igång redan från början:

"I begynnelsen var det blott spridda­ gäng av flintskalliga pojkar­ som heilade, misshandlade ­invandrare och ifrågasatte ­sanningen om Förintelsen. Att Sverigedemokraterna således bara fick 0,02 procent av rösterna efter sin första valrörelse 1988 är knappast överraskande."

Det är aldrig svårt att motbevisa Guillous lögner, eftersom de nästan alltid är fritt fabulerade, utan någon som helst förankring i själva verkligheten och är lätta att kontrollera. I detta fall räcker det att titta på bilder från SD:s tidiga möten för att se att bilden är minst sagt förvriden.

Att partiet inte fick något större genomslag 1988 förvånar inte, eftersom det bildades samma år. Sedan dess har dessutom framför allt samhällsutvecklingen gjort att det folkliga stödet har ökat från val till val. En vanlig felanalys kombineras sedan med Jan Guillous speciella och lite bisarra klassförakt:

"Men undan för undan filade de bort sin nazistiska särart, bytte ut sin antisemitism mot islamofobi, lät håret­ växa och bytte bomberjackorna mot enklare kostymer och slips."

Ännu en gång måste jag alltså påpeka att motstånd mot islam inte är någon sorts taktiskt byte av "syndabock", utan är en alldeles saklig kritik och oro inför vad som sker i hela Europa. För Guillou är det mycket viktigt att påpeka att kostymerna var "enklare", trots att han själv vanligen poserar i för små rutiga skjortor, vilket han kanske uppfattar som "macho", men de flesta andra tycker är lika löjeväckande som Guillous hela personlighet. Kanske är dessa skjortor åtminstone dyra, vilket i Guillous värld ger ett intellektuellt övertag.

Som så många andra vill han sedan fundera över vilka dessa märkliga väljare kan vara, och för en gångs skull uppger han en källa, även om hans skildring av denna som vanligt kan vara helt felaktig. Nåväl, vi har hört det förut:

"Bland de som röstar på SD finns en stark överrepresentation av män, LO-­anslutna, social­bidragstagare, pensionärer, sjukpensionärer, lågutbildade, arbetslösa och skåningar. Att så många bidragstagare stöder SD kan tolkas som ett egenintresse, de tror att invandrarna hotar deras bidrag. Varför just skåningar är så tydligt överrepresenterade i SD:s valmans­kår går hittills inte att förklara vetenskapligt, de två professorerna beskriver just den omständigheten som 'mer av en gåta'.
De som röstar på SD skiljer sig från de andra partiernas valmanskår ­genom att de har lägst politiskt ­intresse, lägst kunskap om politik, lägst utbildning och lägst förtroende för politiker och samhälleliga ­institutioner."

Tja, jag har röstat på SD i ett antal val och har vad som kan kallas för en "hög utbildning", om det nu ska vara relevant, och tycker mig vara både intresserad och någorlunda kunnig när det handlar om politik. Egentligen hade det räckt om Guillou helt enkelt skrev att SD-väljare är lägsta sortens människor, vilket ju är vad han vill säga, eftersom "alla människors lika värde" inte gäller i just detta sammanhang. Tydligen har både dessa professorer och Guillou missat en tidigare populär förklaring till det starka stödet i Skåne, förfäktad av bland annat Heléne Lööw, som går ut på att nationalsocialismen var stark där under 1930-talet och på ett magiskt sätt har gått i arv till dagens skåningar, vilket nu alltså yttrar sig genom SD-sympatier. Ibland har det också förklarats av närheten till Danmark, som vi ju sedan länge har fått lära oss är genomsyrat av rasism, något som på ett lika magiskt sätt spiller över gränsen. Att SD-väljare har särskilt lågt förtroende för politiker och samhällsinstitutioner är däremot alldeles självklart, om vi betänker hur partiet behandlas av de övriga, hur Fredrik Reinfeldt talar om invandring, och att vi har myndighetschefer som Anders Danielsson och Dan Eliasson. Nästa redogörelse är jag lite skeptisk till:

"Den i särklass viktigaste frågan för SD-röstare är att det finns för många människor ”från andra länder med andra religioner och andra levnadssätt” i Sverige. Därefter kommer flyktingmottagningen. Och därefter rädslan för att det blir ”mindre av gränser mellan folk och länder”, och på fjärde plats en önskan­ om att minska biståndet till ­utvecklingsländerna."

Det var en mycket märklig indelning av frågor. De allra flesta människor lär se de första tre meningarna, om än tendentiösa, som olika formuleringar kring samma sak. Dessutom vill partiet se hjälp i närområdet, vilket rimligen innebär ett visst bistånd, det som dagens regering skär i för att överflytta resurser till asylinvandringen. Vi får sedan en referens till de kommentarer om svenska värderingar och så vidare som gjordes av vissa partiledare och som chockerade fina vänster- och mediemänniskor:

"Men efter allt flaggviftande under Almedalsveckan framstår de nationalistiska övertonerna inte längre som unika för Sverigedemokraterna­. Moderater och kristdemokrater är likadana.
Svart på vitt är det xenofobin, alltså utlänningsrädslan, inte nödvändigtvis rasismen, som ligger­ SD-sympatisörerna varmast om hjärtat. Och detta i kombination med en stark misstro mot samhällets mer välbärgade och välutbildade elit."

Att Stefan Löfven säger "Sverige" ett antal gånger och att Ebba Busch Thor står framför en svensk flagga betyder ingenting. Så länge man inte kräver ett totalstopp för asylinvandringen, möjligen följt av en viss repatriering, värnar man inte om landet och alla uttalanden som ska ange någon sorts nationalism förblir ytlig populism.

Jan Guillou ska komma att använda ordet "elit" ytterligare någon gång och dit räknar han sig tveklöst själv. Vi andra använder snarare ordet "etablissemang", vilket inte är samma sak, då "elit" leder tankarna till överlägsna egenskaper, något som vårt etablissemang knappast besitter. Jag ser inte heller journalister, för att inte tala om krönikörer, som någon "välutbildad" elit.

En välutbildad elit?

Så kommer då vad som kanske ska vara huvudpoängen, utöver SD-väljarnas allmänna underlägsenhet och enkla kläder:

"Det går alltså inte att tala SD-are till rätta, det går inte att 'debattera' med människor som utgår från att alla fakta som kommer från medier och samhällets vetenskapliga elit automatiskt är fel. Som kolumnist kan man inte omvända en enda ­vilseförd stackars SD-are."

Det går alldeles utmärkt att debattera med SD-are, men det är svårare med arroganta mytomaner av Guillous typ. Debattinlägg är inte nödvändigtvis "fakta", utan snarare åsikter. Att nämna medier i samma andetag som en "vetenskaplig elit" är så groteskt att man häpnar. Det finns inte heller särskilt mycket vetenskap som visar att omfattande invandring från tredje världen är rätt väg att gå för ett europeiskt land. Den främsta anledningen, Jan Guillou, till att ni "kolumnister" inte kan omvända någon invandringskritiker är att ni håller en så låg nivå, är så insnöade i er egen miljö bland likasinnade och ljuger så ohämmat. Guillou tycker att perspektivet med ökande nationalism är dystert, men han kan presentera en inte alldeles originell "lösning":

"Bara en sak, och på lång sikt, kan komma till rätta med en politik som så starkt knyts till xenofobi. Det är integrationen av alla nyanlända."

Javisst, det är ju bara det vi ska lösa, så är en årlig skörd av 163 000 asylsökande inget problem. Vi får i vanlig ordning inte riktigt veta hur det ska gå till, men Guillou kan triumferande deklarera:

"Och ­invandrarna är här för alltid, det är en självklarhet som kommer att bli ­tydligare för var generation. Vi blir allt fler svenskar med svår­stavade ­efternamn. Och eftersom detta är den ­viktigaste politiska frågan­ i Sverige alldeles oavsett sympatier­ för det ­xenofobiska SD så kommer det att fixa sig."

Denna attityd är mycket vanlig inom etablissemanget och ökar knappast förtroendet för detsamma. Alla dessa utrop kan sammanfattas med "Haha, vi har förstört ert land och det är inget ni kan göra åt det". En annan variant är Fredrik Reinfeldts "Jaha, ni vill ha sverigedemokratisk politik, men då ska ni fanimej få miljöpartistisk". Är det konstigt att stora lager av befolkningen hatar och föraktar er? Att asylinvandringen är den viktigaste frågan i Sverige är snarare ett mycket tydligt bevis för att det inte "kommer att fixa sig", eftersom de mångkulturella problemen tilltar, liksom motståndet mot massinvandringen. I ett normalt land, med minimal asylinvandring, skulle den vara en helt perifer fråga och inte styra och förstöra alla andra politikområden.

Det finns de som menar att Jan Guillou medvetet provocerar, och att SD:are går i fällan gång på gång, men själv är jag övertygad om att han för varje krönika känner hur han har tryckt till de intellektuellt underlägsna. Det är bara synd för honom att han är helt oförmögen att övertyga särskilt många fler än sig själv, vilket snarare beror på skribentens tillkortakommanden än publikens.