När fascismen kom till socialistens brevlåda

När SVT:s "Agenda" av någon anledning har bjudit in den
gamle socialisten Johan Ehrenberg för att diskutera SD.

I dagens ETC går dess grundare och VD Johan Ehrenberg in på väl upptrampade stigar, och även om den lilla analys han försöker krysta fram är felaktig, är den inte särskilt originell. Utgångspunkten är ett informationsblad från SD som han säger sig ha fått i brevlådan, vilket leder honom till att på ett tämligen diffust sätt slå fast att partiet är fascistiskt, samt lika självklart, kan likställas med Islamiska staten. Efter en längre utläggning om några får på en äng, får vi en poetisk beskrivning av det trauma brevet ifråga innebar:

"Sommarsverige.
Skugga under en ek.
Och så ett flygblad från Sverigedemokraterna i brevlådan.
Så ser fascismen ut i vår tid."

Det låter som en tämligen beskedlig fascism, utan både marscher mot Rom eller stormaktsambitioner. Fördelen med att använda beteckningen "fascism", är att man tydligen kan fylla den med lite vad som helst, ett förhållningssätt som har givit Henrik Arnstad någon sorts karriär. Ehrenbergs egen definition kan sammanfattas av nedanstående stycke:

"Det är en hyfsat skicklig propagandatext. 'Jimmie' (det vill säga copywritern) målar upp ett hot mot Sverige och de gamla, det är ett 'kritiskt tillstånd' och hotet kommer utifrån – men det finns ingen riktig förklaring till vad hotet består av. Däremot finns det noga beskrivet hur alla andra förtiger, förvanskar och vägrar se detta stora hot som gör att hemkänslan och tilliten försvunnit i Sverige."

Man bör kanske inse att de allra flesta, inte bara detta partis sympatisörer, lär förstå precis vilka hot som avses och på vilket sätt de förtigs och förvanskas. De behöver inte namnges, särskilt inte när beskrivningen kommer från en tydlig avsändare. Eftersom Johan Ehrenberg är lite kunnigare än den vanlige medborgaren ser han förstås skickligt igenom det där flygbladet:

"Det här är snömos för den som aldrig studerat propagandans grunder. Inga politiska paroller, inga förslag, ingen egentlig kritik, inget att diskutera.
[...]
Men för den som studerat hur fascismen bygger sin retorik är det här ett skolexempel."

Om man själv bestämmer vem som är fascist är det säkert inte svårt att se sådana mönster, eftersom indelningen grundas på just dessa. En sorts cirkelargument helt enkelt, där den som man säger är fascist är det därför att den uppvisar de kriterier man nämner, och uppvisar dessa kriterier eftersom man har sagt att den är fascist. Om vi lämnar det där flygbladet, som jag inte har sett, har SD naturligtvis genom partiprogram, motioner och debatter bjudit på en mängd paroller, förslag och kritik. Ehrenberg ska snart komma att göra något av ett självmål:

"Fascismen är – även om liberaler och många socialister inte förstår att använda ordet – en ideologi och inte en viss typ av uniformer, medborgargarde eller hatdemonstrationer."

Just det, en ideologi och inte en bekväm etikett man kan sätta på det mesta man ogillar. Egentligen borde beteckningen endast användas om den italienska fascismen 1921-1945, och möjligen om andra rörelser som säger sig inspireras av den eller själva använder denna beteckning. De utmärkande drag som brukar nämnas är bland annat nationalism, korporativism, politiskt våld, totalitarism, militarism och imperiebyggande ambitioner, där endast den förstnämnda aspekten kan appliceras på SD. Nationalism har dessutom funnits i rörelser av alla kulörer, från kommunistiska stater till det liberala USA. I Sverige är det främst vänstern som bjuder på hatdemonstrationer, gärna för att störa någon annans fridfulla sammankomst.

Märkligt nog nämns inte den store experten i detta
sammanhang, trots att hans ande skymtar mellan raderna.

En mening är lite rolig:

"Det var viktigt när statsministern förklarade att SD är nyfascister."

Jag är tveksam till att särskilt många tyckte det var "viktigt". När vi läser "statsministern förklarade" ska vi betänka att det alltså handlar om Stefan Löfven, vilket direkt gör en sådan formulering löjeväckande. Sannolikt hade någon på hans kansli hört något från Henrik Arnstad och instruerade Löfven att använda detta. Vad vi kan utesluta, om vi påminner oss om vem som är statsminister, är att denne använde en gedigen kunskap och ett djupt filosoferande för att själv dra intellektuella och politiska slutsatser.

Vi ska också ha klart för oss att Johan Ehrenberg grundade "Partisano", ETC:s föregångare, på det röda 1970-talet, och alltså kan betraktas som ett spöke från denna tid. Det förklarar iallafall textens fortsättning:

"Viktigt eftersom liberalismen aldrig klarat att hålla gränsen mot de bruna. Historiskt vacklar man alltid i lägen där man tror man kan använda dess stöd eller röster för att flytta fram positioner i klasskampen som alltid pågår. Som när gammelmoderater vill ta över med SD:s stöd. Eller när näringslivet vill 'ha samtal' för att övertala partiet till stöd för vinster i välfärden."

Här får vi både lite vibrationer från KPML(r) och Vänsterpartiets nutida besatthet. Johan Ehrenberg talar föraktfullt om att liberaler skulle vilja kompromissa och resonera med "fascister", medan han själv naturligtvis lyfter fram någon sorts socialistisk "kamp" mot dem, ett synsätt som förklarar de där eviga motdemonstranterna. Den kampen har å andra sidan inte varit särskilt framgångsrik.

Mot slutet kommer så jämförelsen med IS:

"Det är med SD som med IS. Oförmågan att se fascismen i rörelserna, myten om det nya rena samhället, viljan att förklara bort ideologins kärna. Det gör att det blir obegripligt."

Fascismen är inte kärnan i någon av dessa två rörelser. I själva verket blottar Ehrenberg sin egen, och hela etablissemangets, oförmåga och ovilja att nämna den verkliga kärnan i IS ideologi, islam. Denna kärna försöker IS så vitt jag vet aldrig förklara bort.

Låt oss avslutningsvis beskåda Johan Ehrenbergs stora självmål, när han på socialistiskt manér ska lyfta fram "förtryckta grupper" och då citerar den gamla kommunisten Rosa Luxemburg:

"Det har alltid varit förtryckta grupper och socialister som fått samla ett motstånd för 'Frihet är alltid och uteslutande frihet för den som tänker annorlunda', som Rosa Luxemburg formulerade det."

Då är de som genom "kamp", alltså våld och vuvuzuelor, vill tysta alla med avvikande mening de sista som ska tala om frihet.