Karin Olsson hyllar demokraturen

Karin Olsson tar en stund för att njuta av sin position,
där inga krav på kunskap eller stringens ställs.

När jag skriver här händer det att jag använder negativa omdömen om de jag bemöter, eller snarare om deras texter eller uttalanden, men jag motiverar alltid varför och försöker på ett logiskt sätt visa varför jag tycker att de har fel eller på vilket sätt deras argumentation är ohederlig. Som vi vet, och jag ofta påpekar, avkrävs de politiskt korrekta aldrig några relevanta analyser eller faktiska argument.

Dagens alster från Expressens kulturchef Karin Olsson är ett utmärkt exempel, där eventuella argument eller ens tankar får lämna plats för omotiverade epitet. Hon vill säga någonting om Bokmässans indragna inbjudan till Nya Tider, och redan ingressen visar upp den totala oförståelse som ska prägla hela texten:

"När Svensk Bokhandel i veckan avslöjade att Nya Tider hade bokat en monter på Bokmässan i Göteborg uppstod en rättmätig debatt. Deltagare hoppade av i protest och många oroade sig för säkerheten."

Nej, det var ingen som verkligen oroade sig för säkerheten. Ett par personer i en monter skulle knappast innebära något hot för mässans hundratals utställare och tusentals besökare. Syftet med att en förlagschef bjuder in ett antal författare för att presentera böcker är sannolikt inte heller att angripa personer som Rossana Dinamarca eller Nina Hemmingsson fysiskt. Om Karin Olsson hade varit lite kunnigare och mer nyfiken på omvärlden, skulle hon veta att vänstern ofta uppger någon diffus "otrygghet" så snart åsikter de ogillar dyker upp. I verkligheten skulle det enda hotet mot säkerheten komma från just denna vänster, som alltid har nära till våld mot var och en som de uppfattar som motståndare.

Författaren Stefan Torssells och förlagschefen Vávra Suks
närvaro var tydligen ett fysiskt hot mot hundratals människor
på Bokmässan. Foto: Nya Tider

Dessa vänsterelements krystade protester kan svårligen kallas för "en rättmätig debatt". Det finns ingenting rättmätigt i att försöka tysta andras röster och uppenbarligen blev Bokmässan utsatt för påtryckningar, och sannolikt rena hot, vilket också är svårt att se som "debatt". Även nästa passage blir synnerligen självgod:

"Vd Maria Källsson menade att det inte var något svårt beslut att släppa in Nya Tider. Årets tema är yttrandefrihet och man vill som vanligt ha högt i tak. Dessutom har mässan upplysta besökare som kan bjuda intellektuellt motstånd, resonerade hon."

Det där påståendet är så enormt förljuget på flera sätt. Det är just oförmågan att bjuda på "intellektuellt motstånd" som gör att denna vänster fokuserar på att vråla, störa och stoppa. Personer som Karin Olsson talade tidigare om att "ta debatten" när det handlade om Sverigedemokraterna, men det skulle snart visa sig att de förlorade varje debatt och saknade alla argument. Det är nämligen så att förespråkandet av en omfattande asylinvandring inte i sig själv automatiskt är sanningen, och även om de politiskt korrekta i etablissemanget gärna vill se sig som någon sorts moraliska överpräster, innebär det inte att de är intellektuellt överlägsna alla andra.

Det är också fascinerande, även om det inte är okänt, att gränsen för "högt i tak" i Sverige går vid kritik mot invandringspolitiken, medan det är alldeles självklart att bjuda in sovjetkommunister och islamister. Därefter inleder Karin Olsson sin tirad av nedsättande epitet och observera vilka exempel hon ger på "obehagliga typer":

"Bokmässan har aldrig haft någon beröringsskräck med obehagliga typer. Förra året lät man till och med representanter för Ungerns kulturfientliga regim pråla på första parkett. För tre år sedan var också Sverigedemokraterna där för att göra reklam för Jimmie Åkessons bok "Satis polito". Då besökte mässans grundare, Bertil Falck, montern för att hälsa partiledaren välkommen."

Jaha, Ungern och partiledaren för ett stort riksdagsparti är alltså obehagliga, medan stalinister som Sven Wollter och kriminella som Ken Ring är självskrivna gäster? Karin Olssons text blir allt mer absurd:

"Det är knappast något hot mot yttrandefriheten att nekas plats på Bokmässan. Fast var det verkligen nödvändigt att ge ynkryggarna njutningen att få kvida om censur? De hade ju ändå dränkts i mullret av det kraftfulla humanistiska samtalet på mässan. Förmodligen hade det också arrangerats en manifestation mot deras närvaro."

Beskrivningen är alldeles fantastisk, där mässan alltså besöks av hundratals intellektuellt överlägsna "humanister" och en handfull fruktansvärda människor från Nya Tider, där de senare ska dränkas i ett muller. Att en demonstration mot en utställare dessutom ses som någonting positivt säger också en del om Karin Olsson och hennes värld. Frågan om yttrandefrihet är lite intressant, eftersom en hel del figurer efter mässans besked snabbt har varit framme för att förklara att yttrandefrihet kommer från staten och att en mässa får bjuda in vem de vill. Så kan man se det, men det kräver att man helt blundar för vad som verkligen har hänt. När en mässa först bjuder in en aktör, för att sedan dra tillbaka inbjudan efter påtryckningar och hot, då naggas faktiskt yttrandefrihet och demokrati i kanten.

Oktoberförlaget deltar som vanligt och ingår
alltså i "det humanistiska samtalet".

Varför Nya Tiders representanter här kallas "ynkryggar" är obegripligt, men det kanske kom med av bara farten, färgad av ovan nämnda självgodhet kring moralisk och intellektuell överlägsenhet. När några personer från en alternativ tidning ställer sig i en monter på ett vänsterforum, för att mötas av påklistrad kränkthet som syftar till att stoppa dem, kan man sannerligen fråga sig vilka som är de egentliga ynkryggarna. Jag tvivlar på att Karin Olsson läser Nya Tider särskilt noggrant, men hon har ändå en klar bild över vilka som där tydligen "hatas":

"Det är egentligen fascinerande att högerextrema och högerpopulister ens vill åka dit. Stället är smockat av 'batikhäxor' och 'böglobby', 'kulturmarxister' och 'judelakejer', människor som de hatar över allt annat. Eller ja, inte mer än 'kulturberikare', men muslimer finns det tyvärr rätt ont om i svenska litteraturkretsar."

De där uttrycken får stå för dig, Karin, för de använder vi inte i tidningen. Observera hur hon dessutom obesvärat kan beklaga att det finns "rätt ont" om muslimer i svenska litteraturkretsar, medan en brist på patrioter anses både självklar och önskvärd. En enda representant för alternativ media ansågs vara en för mycket. Vi får en avslutande uppvisning i den där arrogansen:

"Tydligen finns det ändå något eftersträvansvärt i det så kallade etablissemanget. Bokmässan i år kunde ha blivit ett tillfälle att i den fysiska verkligheten faktiskt få se hur få och futtiga hatarna är. Och hur många vi andra är."

Vi och dom, alltså. De anständiga mot de förkastliga. Varför är vi futtiga och på vilket sätt är Nya Tiders medarbetare hatare? Det förklaras som vanligt inte och tyvärr, Karin Olsson, är det din text som i sanning är futtig.