Lite sans och lite trams från Åsa Linderborg

Bland alla mediefigurer kan jag trots allt känna en viss respekt för kommunistiska Aftonbladet Kulturs redaktör Åsa Linderborg. Till skillnad från rena posörer som Viktor Banke, eller alltid politiskt korrekta lättviktare som Karin Pettersson, Fredrik Virtanen eller Lars Lindström, brukar Linderborg åtminstone fundera något varv och hon skriver vanligen relativt väl, rent stilistiskt. Det är inte heller alldeles opportunt att vara sovjetkommunist, även om det finns ett märkligt överseende med denna inriktning, till skillnad från att i text efter text plädera för "människosyn" och "öppenhet".

Tänkt lite djupare, alltså i jämförelse med personer på hennes egen redaktion som Petter Larsson, har Åsa Linderborg även gjort när hon idag ska kommentera Nya Tiders utestängning från Bokmässan i Göteborg. Nu kanske någon tycker att jag redan har tagit upp denna historia så det räcker och blir över, men som skribent på tidningen är jag förstås personligt engagerad och tycker dessutom att det som hände är av intresse för även de som inte är direkt inblandade. Denna lilla soppa visar på mycket av det som är bisarrt i dagens Sverige, från samtalsklimatets läge och mediernas roll, till vrålvänsterns beteende och inflytande.

Även om jag menar att Linderborg ofta tänker ett steg längre än vissa andra kultur- och ledarskribenter, blir det givetvis även hos henne till stora delar dumt, snedvridet och felaktigt, så även denna gång och redan från början:

"Frågan om nazikopplade Nya tider är inte enkel, men heller inte särskilt svår. Bokmässans tema är pressfrihet. Att stoppa en tidning som erhåller statligt presstöd blir då knepigt. Det vore skillnad om årets tema var alla människors lika värde."

Här ser vi hur de där vedertagna flosklerna dyker upp av bara farten. Det skulle vara mycket hjälpsamt om någon en enda gång kunde förklara vad som menas med "alla människors lika värde" och på vilket sätt Aftonbladet står upp för dessa medan Nya Tider inte gör det. En del brukar bemöta detta mantra genom att ställa en fråga om huruvida de menar att exempelvis en mördare är lika mycket värd som Moder Teresa, men det är i min mening fånigt eftersom det inte är vad de vill säga. I stället verkar tankegången ungefär vara att om man motsätter sig en omfattande asylinvandring, så respekterar man inte dessa "alla människors lika värde", då det på något märkligt sätt förutsätter att alla människor också måste kunna bosätta sig i just Sverige.

Att lika slentrianmässigt slänga fram "nazikopplade" är också idiotiskt, eftersom Åsa Linderborg knappast skulle kunna reda ut hur dessa kopplingar skulle se ut. Att hänvisa till Expo duger inte, och ett par intervjuer med företrädare för Nordiska motståndsrörelsen utgör inte en "koppling". Att stoppa en enda tidning från en bokmässa på temat "yttrandefrihet" blir inte bara "knepigt", utan direkt absurt. Linderborg fortsätter att blanda någon vettig tanke med rent trams:

"Ett argument mot Nya tiders medverkan är att rasifierade besökare måste kunna känna sig 'trygga i rummet'. Det faller platt, eftersom högerextremisterna kan köpa inträdesbiljett som alla andra. Det brukar de också göra, de är bara smarta nog att lämna marschkängorna hemma."

Ja, det argumentet är fullständigt imbecillt, inte bara för att vi alla kan komma dit och andas Rossana Dinamarca i örat, utan framför allt därför att ett par medelålders intellektuella i en monter inte är där för att slåss eller leta upp "papperslösa". Talet om "otrygghet" är bara ett av vänsterns vanliga svepskäl för att stoppa meningsmotståndare från att ens få yttra sig. Jag tror också att det är få av oss medarbetare på Nya Tider som bär marschkängor när vi skriver, möjligen med något undantag då det är kallt och snöigt utomhus.

Det som framför allt är förnuftigt i Linderborgs text är att hon förstår det principiella i frågan, medan de övriga vänstermänniskorna mest verkar fundera på huruvida en utestängning, som de egentligen är helt för, ger en "martyrroll":

"Mot detta kan man hävda att det är en helt annan sak att legitimera dem med en egen monterplats. Ja visserligen, men mest på symbolplan. Symbolstriderna tar allt syre. Demokratins grundläggande idé – folkets självstyre – är ifrågasatt av massiva krafter, men det är bara yttrandefrihetsfrågor som engagerar oss. Vilka ord får man använda? Vad får man rita? Vem ska få prata var? Så skapas både intolerans och martyrskap. Vår samtid har en trist inställning till samtalets förmåga att övertyga. Ropen att stoppa den obekväma åsikten hörs allt oftare. Som publicist plågas jag av den vänster som vinglar kring de liberala fri- och rättigheter som äldre vänstergenerationer slog sig blodiga för."

Denna eviga oro för "normalisering" och "legitimering" är helt idiotisk och mycket förljugen. För väldigt många människor är exempelvis Sverigedemokraterna ett helt normalt parti och Nya Tider lika legitim som nyhetsförmedlare som vem som helst. Jag kan tycka att Miljöpartiet har ytterst lite att tillföra det svenska samhället, men det innebär inte nödvändigtvis att det objektivt skulle vara rätt och riktigt att förbjuda partiet. Samtidigt vet vi förstås att dagens vänster lever för att störa och stoppa just för att de saknar argument.

Lina Neidestam gick direkt ut och meddelade sitt avhopp från
mässan om ett enda oppositionellt bokförlag skulle få delta.
Längre än så räckte inte den prisbelönta pondusen.

Vi minns också hur Åsa Linderborg vägrade delta i en debatt endast därför att Mats Dagerlind var på plats, något hon kommenterar med lite felaktigheter:

"Publicistklubben när Avpixlat bjuds in till en panel som vilken gäst som helst, en sajt utan ansvarig utgivare som sprider namn och adresser på journalister med förtäckt uppmaning till våld."

Avpixlat har en ansvarig utgivare, och det är ingen mindre än samme Mats Dagerlind. Även jag kan tycka att Avpixlat någon gång har gjort tveksamma bedömningar, men sidan uppmanar inte till mer våld än vad till exempel Expressen gjorde genom att hänga ut nätkommentatorer med namn och bild. Låt oss titta på ett sista stycke där Åsa Linderborg blandar en relevant poäng med nonsens:

"Det är en demokratisk rättighet att skräna ut Jimmie Åkesson, men vi kan aldrig ifrågasätta hans rätt att hålla möte. Ramaskriet om bokmässan påminner om när SD-ledaren signerade sin bok Satis polito på Södermalm. Provokationen funkade utmärkt. Nytorgsfolket skrek, att du hör inte hemma i våra kvarter! Men i vilket bostadsområde anser vi att Åkesson ”hör hemma”? Eller ska han inte få signera sin skittråkiga bok nånstans alls?"

Där belyser Linderborg i själva verket exakt vad som är vänsterns mål, nämligen att vissa röster aldrig ska få höras någonstans. Tydligen hör inte heller ett bokförlag enligt dessa människor ens hemma på en bokmässa. Det är också tveksamt om det verkligen är en demokratisk rättighet att "skräna ut" en talare man ogillar, eftersom mötesfriheten också innebär att man ska kunna göra sig hörd. Varför polisen låter de eviga "motdemonstranterna" stå några meter ifrån riktiga demonstrationer förblir en gåta.

Nya Tiders medverkan var inte heller tänkt som någon provokation, utan syftet var inget annat än att visa upp oss, vår tidning och de böcker som förlaget ger ut. Vi har inte sökt någon "martyrroll", men vi kan nu tacka alla som har visat oss sitt stöd och alla nya prenumeranter som har tillkommit.

Läs gärna professor Karl-Olov Arnstbergs utmärkta inlägg i frågan.