Kommentar till Aida Hadžialićs avgång

Hadžialić var knappast regeringens sämsta företrädare.

Den stora nyheten idag är att landets gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadžialić avgår, och då kan väl även jag säga någonting om det. Till att börja med tycker jag att det är helt absurt att 0,2 promille vid en kontroll ska leda till att ett statsråd försvinner, liksom övriga petitesser som tidigare har fått sådana konsekvenser. Jag förstår att det finns en poäng i att ministrar följer lagen, men dessa avgångar blir desto märkligare om man betänker vilka som faktiskt sitter kvar och har valts in från början. Bristande kompetens och felaktiga politiska beslut, hur allvarliga de än är, tvingar aldrig någon att lämna sin post, vilket däremot exempelvis utebliven tv-avgift tydligen kräver. Varför var Mehmet Kaplans redan välkända islamism inget problem, eller Gabriel Wikströms iögonfallande brist på kunskap och erfarenhet? Har Gustav Fridolin eller Stefan Löfven presterat så väl att de ska sitta kvar ytterligare ett par år?

Så vitt jag kan bedöma utifrån, vilket i princip innebär genom etablerade medier, är Aida Hadžialić både relativt sympatisk och åtminstone normalbegåvad, vilket är mer än man kan säga om vissa av regeringens andra medlemmar.

Å andra sidan känner jag ingen större sorg över att en sossepolitruk, som gick med i SSU vid 16 års ålder och hamnade i kommunfullmäktige tre år senare, får ett litet hack i karriären. För henne behöver vi vanliga hjon inte oroa oss alltför mycket, eftersom vi snart lär få se henne som generaldirektör eller på någon annan av de tjänster som är vigda åt de som en gång har tagit sig in i det politiska etablissemanget.

Samtidigt har Stefan Löfven skapat hela tre ministerposter kring Utbildningsdepartementet, vilket sannolikt beror på att han var tvungen att utnämna en miljöpartist till utbildningsminister, så dagens avgång lär inte leda till något administrativt kaos. Vi kan som vanligt spekulera i om det fanns andra skäl bakom denna hastiga och onödiga sorti. En del misstänker att det fanns konflikter med Stefan Löfven, där promillehalten blev en välkommen förevändning, men själv tror jag att det helt enkelt är taktik för att rädda både Hadžialićs långsiktiga karriär och den föga imponerande regeringens anseende.

Mediernas hantering av händelsen är som vanligt under all kritik. Både Aftonbladet och Expressen väljer som huvudnyhet:

Man kan förstås alltid diskutera politikers ersättningar och huruvida dessa är rimliga, men att villkoren ser ut så här är ingen nyhet. För mig är inte problemet att en minister tjänar 127 000 kronor, utan vilka personer som tilldelas dessa maktpositioner. Föga förvånande är Stefan Löfvens kommentarer patetiska och förljugna:

"Det är ett allvarligt brott. Under gårdagen har jag diskuterat igenom situationen med Hadzialic och hon landade själv i beslutet. Jag försökte inte övertala henne att inte avgå. Hennes beslut visar att hon är rakryggad och det ska hon ha all heder av."

Nej, 0,2 promille anses inte ens av rättsväsendet vara ett särskilt allvarligt brott. Framför allt handlar inte Hadžialićs beslut, förutsatt att det verkligen är hennes eget, om rakryggad hederlighet, där hon alltså skulle känna att incidenten gör henne helt oförmögen att vara minister. Framför sig såg man ett mediedrev, där antingen Stefan Löfven eller Aida Hadžialić gjorde en rent taktisk bedömning. Till TV4 sade Löfven dessutom:

"Hon är en sådan sagolik begåvning, något utöver det vanliga."

Visst, att ses som en "sagolik begåvning" i den skaran lär inte vara svårt och vid sidan av Löfven framstår de flesta människor som sådana. Med dagens identitetstänkande kan vi nog utgå från att hennes ersättare måste bli en kvinna, men vem blir först att kräva nya utlandsfödda i det etniska tomrum som Kaplan och Hadžialić efterlämnat?