Göran Rosenberg ansluter sig till attacken mot korset

Sedan mordet på den franske prästen Jacques Hamel har en liten strid förts inom Svenska kyrkan, eller kanske framför allt mellan dess ledning och många vanliga kristna. En enkel solidaritetshandling på Facebook, där människor laddade upp bilder på sina korssmycken, fördömdes av Svenska kyrkans kommunikationschef som "okristlig" och "uppviglande", med ett tillägg om att kyrkodebatten i allmänhet, och kritik mot ärkebiskop Antje Jackelén i synnerhet, var "ofräsch".

Om detta har en hel del skrivits, och igår tyckte mediefiguren Göran Rosenberg att det var hans tur att försvara kyrkoledningens attacker. Under den tillkämpat filosofiska rubriken "Vems kors bär du?" hade han ingenting nytt att bidra med, utan sällade sig helt enkelt till linjen "ställa grupper mot varandra". Eftersom jag redan har sagt mitt i detta ämne, hade jag inte tänkt bemöta gårdagens alster, men det ledde idag till uppföljaren "Korset är inte vilken fetisch som helst", en formulering som möjligen skulle kunna vara stötande om det handlade om en mer lättkränkt religion.

Efter en längre utläggning om hur framför allt judar kan ha blandade känslor inför korset, ett egentligen helt irrelevant resonemang i sammanhanget, vill Rosenberg bjuda på lite balans och självkritik, som givetvis inte låter honom tänka hela vägen:

"En davidsstjärna på den ockuperade Västbanken symboliserar något helt annat än en davidsstjärna på en synagoga i Europa, för att ta ett mig näraliggande exempel."

Denna reflektion ska förstås leda till att bilderna i "Mitt Kors" symboliserar någonting suspekt, men mina tankar går direkt till den stora blinda fläcken som alltid undviks i västerländsk elitdebatt. Ty om davidsstjärnan på Västbanken, troligen för att området anses ockuperat, och korset till stöd för förföljda kristna i världen utgör provokationer, vad är då inte slöjor och andra islamiska attribut i Europa? Det är en oblyg uppvisning av erövring och förakt för det omgivande samhället, särskilt motbjudande i tider då européer mördas regelbundet av muslimska gärningsmän. Medlemmarna i initiativet "Mitt Kors" har alldeles stillsamt laddat upp bilder av små halssmycken och inte gått runt i muslimska länder och tryckt upp stora kors i ansiktet på alla de möter, vilket alltså skulle vara motsvarigheten till det som vi genomgår i våra egna länder. Egentligen är det ju fantastiskt att personer som Antje Jackelén och Göran Rosenberg, som aldrig skulle säga någonting negativt om islamisering eller slöjbärande, ser smyckesbilder på Facebook som en stor provokation.

Vi har redan sett att Göran Rosenberg inte duckar för irrelevanta resonemang som missar målet, och därför inte heller är rädd för att plocka upp ett tämligen trött sådant:

"De i särklass flesta offren för den jihadistiska terrorn är ju annars muslimer, och högt på listan över den salafistiska jihadismens fiender står alla shiiter (tio procent av världens muslimer) och alla sunnitiska apostater och kättare (majoriteten av alla muslimer). Det förmildrar inte ondskan i attackerna mot kristna och andra icke-muslimska minoriteter, för att inte tala om ondskan i de urskillningslösa och besinningslösa terrorattackerna mot allt och alla, men det ger onekligen anledning till funderingar över korskampanjens djupare syfte och vidare sammanhang."

Det här är ett mycket vanligt inlägg i detta sammanhang och det irriterar mig av ett par skäl. När detta framförs av de vanliga apologeterna är det nog delvis den vanliga ryggmärgsreflexen att relativisera och se till att sympatin alltid ska hamna hos "den andre". Att det faktum att andra muslimer blir offer för muslimsk terror på något sätt skulle göra ideologin mer tilltalande är en helt absurd tanke. Att islam även är i krig med sina egna grenar, där till exempel shia blir "apostater", gör inte ideologin till ett mer välkommet inslag i Europa. Dessutom används samma resonemang gärna av muslimer, där man kan ta avstånd från Al Qaida eller IS för att de "även dödar muslimer". Göran Rosenberg drar sig inte ens för att hänvisa till bibeln:

"Jag är inte någon auktoritet på vad kristendomen har att säga om att göra skillnad på offer och offer, men om Bergspredikans ord kan vara någon vägledning ('älska era fiender och be för dem som förföljer er') så känns en sådan åtskillnad inte helt i Jesu anda."

Jag misstänker att denna mentalitet ligger bakom många kyrkopolitrukers hållning, och möjligen även en del av den västerländska självförnekelsen i stort, men när denna storsinta inställning möter en mer oförsonlig och absolut ideologi hos samma fiender är det självklart vem som förlorar. Även i denna historia ser vi följden, där kristna ska skämmas för att ta en bild på sitt kors, eftersom det kan provocera de som inte har de minsta problem att på ett demonstrativt sätt visa upp sina egna attribut. Det blir sedan dags att attackera initiativtagarna, på samma sätt som kyrkan redan har gjort:

"Det vidare sammanhanget syns mig vara den oförsonliga kritik som kampanjens tre initiativtagare, prästerna Annika Borg, Helena Edlund och Johanna Andersson, sedan länge riktat mot Svenska kyrkan för att inte vara kristen nog, för att inte ta ställning för Jesus mot Muhammed, för att påstå att det finns flera vägar till Gud, för att svassa för islam i stället för att försvara kristna som hotas av den."

Jag skulle tro att den kritiken kommer från fler än dessa tre kvinnor.

Antje Jackeléns uttalanden är egentligen häpnadsväckande och inte minst hennes medvetna val av "Gud är större" som valspråk. Med ett enormt hyckleri och lögnaktighet försvarar hon sig med att orden förekommer i bibeln, men det är alldeles uppenbart att hon har valt det just för att närma sig islam eller, snällare uttryckt, vill visa att alla religioner har gemensamma drag. Enligt någon som är frommare än jag finns bibelns fras i följande passage:

”Då vet vi att vi är av sanningen, och inför honom kan vi övertyga vårt hjärta, om det fördömer oss, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt”.

Det är inte riktigt samma sak som att skrika de två orden vid sprängningar och halshuggningar. Göran Rosenbergs förståelse går sedan över i rent vansinne:

"I ett uttalande från initiativtagarna beskrevs mordet som en attack mot 'världens kristna', mot 'den kristna tron', mot 'kristna värden'. Att mordet skulle kunna ses som en attack också på 'den muslimska tron' och 'muslimska värden', ja på allt som de flesta människor i de flesta religioner och sammanhang håller för dyrt och heligt, tycks inte ha föresvävat skribenterna."

Nej, det är faktiskt lite svårt att se mordet på en kristen präst utfört av två muslimer som en attack mot islam. Som vanligt är det intressant att notera att islam är den enda ideologi som alltid fråntas allt ansvar och som på något sätt alltid blir det verkliga offret. Jag inser att Rosenberg med perverterad logik ungefär vill säga att de flesta muslimer är fredliga och att de därför är offer varje gång våld utövas, men så långt drar man aldrig relativiserandet i andra fall. Vi kan ju då återvända till Anders Behring Breivik, vilket media för övrigt alltid gärna gör. Då ville många socialdemokrater betona att det var en attack mot just dem, vilket inte är en orimlig slutsats, men jag hörde ingen debattör som i stället ville framhålla alla oskyldiga högerextremister som offer. Bland sina föga originella resonemang plockar Rosenberg även fram den där tanken kring att "inte gå i IS fälla":

"Att det är en agenda som därmed tenderar att ge jihadismen just det religionskrig som den med sin urskillningslösa terror drömmer om att provocera fram, gör inte saken bättre."

Vad IS vill vet Göran Rosenberg lika lite som alla andra som drar upp dessa teorier. Den "kristna världen" förlorar detta krig genom självförakt och invandring, men vid en militär konfrontation skulle den muslimska världen inte ha mycket att sätta emot. En av Mitt Kors initiativtagare, Annika Borg, ges replik i Expressen, varpå Göran Rosenberg inkommer med ett svar, där kampanjen och inte minst dessa initiativtagare återigen ska demoniseras:

"...vars samröre med öppet islamfientliga partier (Sverigedemokraterna, Helena Edlund) och tidningar (intervju i Dispatch International, Annika Borg) är väl dokumenterat. Borg har visserligen förklarat att hon inte visste vem hon lät sig intervjuas av, men hennes uttalande om vådan av böneutrop i svenska moskéer finns fortfarande att läsa på Dispatch Internationals hemsida."

Är det inte värre att vi har en ärkebiskop som är öppet fientlig mot ett enda av Sveriges riksdagspartier? Framför allt är tanken att Annika Borg skulle diskvalificeras för allt engagemang genom att intervjuas av fel tidning mycket typisk, men ändå ytterst märklig. Jag kan då berätta att stiftsadjunkt Anna-Karin Hammar, en av de tongivande i attacken mot Mitt Kors, lät sig intervjuas av mig för Nya Tider.

För mig som icke-troende är inte det här en teologisk fråga och jag har inga problem med att erkänna att mitt stöd för kampanjen handlar om identitet och islamiseringsmotstånd, snarare än kristendom. Dock tror jag att det för nämnda initiativtagare faktiskt handlar om just tron och stödet till andra kristna. Det är inte särskilt märkligt att ärkebiskopens, och hennes krets, flexibla inställning till kristendomen och vurmande för islam väcker motstånd bland de som tar sin tro på allvar. Det är dock utmärkt om kristna och sekulära kan förenas i kampen mot kulturmarxism och islamisering.