När feminister försöker hylla Hillary Clinton

Svenska mediers tillkortakommanden, för att inte säga förvridna barnsligheter, när det handlar om att beskriva politiska skeenden i utlandet, är som tydligast när det närmar sig val i USA. Vi får genomgående i stort sett endast veta att Demokraterna är de goda och Republikanerna inte bara onda, utan dessutom konstiga och dumma. Detta förhållningssätt är i vanlig ordning ett resultat av den svenska självgodheten, där många föreställer sig att Sverige är bäst i världen, våra värderingar universella och att vi därför ses som ett naturligt föredöme i hela världen. På samma sätt beskrivs Danmark helt enkelt som rasistiskt, eftersom de har ett öppnare debattklimat än vi och mindre asylinvandringsvolymer, själva måttstocken för svensk godhet.

Hela det samlade etablissemanget i Sverige stöder vid varje amerikanskt val den demokratiske kandidaten, men ibland blir valet mer självklart än så, som när det 2008 stod mellan Barack Obama och John McCain. Obama var inte bara demokrat, utan framför allt till hälften svart, en egenskap som i det identitetspolitiska och infantila Sverige alltid övertrumfar åsikter och handlingar. Jag tror inte ens att jag är helt fel ute när jag gissar att många av dessa svenskar tänkte att det nog var lite synd om den svarte mannen och att han förtjänade positionen som gottgörelse för tidigare oförrätter. Att Obama då hade varit senator i några år är sannolikt ett faktum som de inte skulle kunna förhålla sig till.

I år är enligt samma principer valet än tydligare, när en demokratisk kandidat som är kvinna står mot en man som är kritisk till illegal invandring.

När Ebba Witt-Brattström på Expressens kultursida fick ett inlägg publicerat med rubriken "Kära Hillary Clinton, jag har fått nog!", ska jag erkänna att jag faktiskt var så naiv att jag trodde att vi skulle få läsa en någorlunda originell betraktelse över hur hon hade fått nog av mejlskandaler, band till Wall Street och allt det andra som tillhör Hillary Clintons belastningar. Det skulle visa sig att nej, Ebba Witt-Brattström hade behov av att visa att också hon var emot Donald Trump.

Vi får bland annat nedanstående analys, där hon tyckte att den första meningen var så genial att hon plockade den från tyska Der Spiegel:

"Du är Förnuftets kandidat, han är Raseriets. Raseriet inför kvinnor som gör anspråk på auktoritet är inte att leka med, fråga mig. Herradömet, det hörs ju på begreppet att ett snille inte kan vara kvinnligt konnoterat. Hur kan Trump dominera nyhetsflödet med sina lagvidriga sexistiska och rasistiska uttalanden? Varför anses han vara rolig och du kall, okänslig och arrogant? Å, vad det svider igenkännande i mig: En bildad kvinna kallas arrogant, en arrogant man kallas bildad!"

Nu är det ju inte så att Donald Trump attackerar Hillary Clinton för att hon är kvinna, utan för att hon är hans motståndare. Attackerna mot de republikanska, och manliga, motkandidaterna var inte snällare. Det folkliga motståndet mot Clintons kandidatur handlar om politik och personlighet. Hela Witt-Brattströms text handlar däremot om hur utsatt Hillary Clinton är som kvinna och vi får bland annat följande citat från författaren och regissören Nora Ephron:

"Men jag vädjar till er, ta det personligt. Förstå att varje attack på Hillary Clinton för att hon inte vet sin plats är en attack även mot dig. Det som ligger bakom nästan alla sådana attacker är någon som säger: Gå tillbaka, gå tillbaka där du hör hemma."

Det tragikomiska med denna typ av analyser och försvar är att det är just Ebba Witt-Brattström som förminskar politikern Hillary Clinton, genom att enbart se henne som kvinna. I verkligheten har Hillary befunnit sig vid eller mitt i maktens centrum i decennier. Hon var senator i åtta år och därefter utrikesminister i fyra, och det handlar alltså inte om en stackars kvinna som måste räddas från diskbänken och förtryckande män. I själva verket beror en hel del av den bristande entusiasmen för henne på att hon har varit alltför synlig alldeles för länge och att det för många väljare känns fel att rösta på någon bara för att denne har gjort allt för att nå presidentposten och velat det tillräckligt länge. Samma sak skulle man kunna säga om tidigare manliga kandidater som Bob Dole, men det gjorde också många.

På slutet blir förstås Ebba Witt-Brattströms text patetisk på allvar:

"Förändringarna som hela världen behöver, Hillary. En politik som bygger på att kvinnliga rättigheter är mänskliga rättigheter. En kultur som inte gestaltar kvinnan som mannens eviga lilla sidekick. En offentlighet som inte bortförklarar kvinnohat och människoförakt utan ser vad det handlar om. Det ser vi: Jag, de lönediskriminerade kvinnorna, de ensamstående mödrarna, de svarta, de spansktalande och många, många unga amerikaner.
Alla vi som hoppas på dig som president i världens mäktigaste land.
Vote for Hillary!"

Ungefär som det lät när Barack Obama valdes, alltså. Med en delvis svart president skulle alla ojämlikheter försvinna och det skulle råda fred i världen. Åtta år senare är inte ens Guantanamo stängt. Hillary Clintons makttillträde behöver inte betyda ett dugg för lönediskriminerade kvinnor och ensamstående mödrar. Än mer obegripligt är varför valet av Clinton skulle vara fördelaktigt för svarta och spansktalande, men det kan nog endast svenska kulturmänniskor få ihop. Sluta förminska Hillary, Ebba. Hon är en intelligent och målmedveten maktmänniska, som inte behöver något stöd från svenska kulturkvinnor och sannolikt inte ens skulle respektera dessa. Många av de unga amerikaner som nämns ovan, även kvinnliga sådana, ville för övrigt hellre se Bernie Sanders som Demokraternas kandidat.

I dagens Aftonbladet är Malin Wollin än tydligare, redan genom rubriken "Vi SKA ha en kvinna - för att hon är kvinna". Alstret är ungefär lika uselt som alla hennes andra, men vi kan ta en titt på avslutningen:

"När jag vaknade visste jag att det bara finns en lösning på problemet. Att Hillary Clinton vinner valet. Att kvinnor överallt kliver fram och tar höga poster, får viktiga roller. Jag kan inte lära honom att kvinnlig underrepresentation är någonting dåligt, jag måste visa honom att kvinnlig representation är självklar. Och då måste den ju bli det först."

Det har funnits mängder med kvinnor på höga poster, både i Sverige och USA, och då behöver vi inte gå längre än till just Hillary Clinton. Man har rentav haft en svart kvinna som utrikesminister, i form av Condoleezza Rice, en utnämning som fortfarande borde hålla den svenska identitetsvänstern tårögd.

Samtidigt är personer som Witt-Brattström och Wollin inte alldeles konsekventa i denna linje. Från detta håll hör vi aldrig någon entusiasm inför att Frankrike kan få sin första kvinnliga president, och i så fall dessutom besegra ett antal män. Jag stöder Marine Le Pen varken för att hon är kvinna eller trots detta faktum. Att jag också stödde Jean-Marie Le Pen på hans tid hade lika lite med kön att göra.

Jag hoppas att Donald Trump vinner i november, även om jag inte är alldeles imponerad av samtliga utspel. De förbehåll jag har beror på just den impulsivitet och låga retorik som ofta lyfts fram, men jag baserar inte detta omdöme på skriverier i svenska medier, utan på vad jag själv har sett i debatter och andra framträdanden. I de republikanska debatterna tyckte jag för övrigt att John Kasich ingav mest förtroende, men dessa andra kandidater hade inga större möjligheter att bryta igenom mediebruset när Donald Trump visste precis hur man skulle spela medierna. I europeiska medier, och inte minst de svenska, framställs Trump som galen, men jag tror att han mycket väl skulle kunna bli en utmärkt president och en ledare som förstår vikten av att odla goda relationer med omvärlden. Huruvida den där muren mot Mexiko byggs är inte avgörande. Slutligen kan vi ännu en gång förundras över vilken god feminist jag ändå måste vara, när jag helt fokuserar på tre kvinnor, eftersom representation tydligen är absolut viktigast i dagens klimat.