En liten lögnoffensiv från ETC

Vänstersidan ETC bjuder idag, som så ofta, på ett par svårt vinklade historier, där det första exemplet är av ett slag som vi ser med jämna mellanrum i svensk media och som vi för enkelhetens skull kan kalla "Modell Sandviken". Denna särskilda typ av invandringsvurmande artiklar präglas av ett statistiskt påstående, där redan rubriken för den någorlunda initierade och kritiske läsaren avslöjar att det handlar om högst fantasifulla slutsatser. En vänstermänniska skulle nu direkt kalla mig "faktaresistent", men var och en får bedöma om rubriken "Flyktinginvandringen ger 100 000-tals nya jobb" känns rimlig och kan antas vara ett gott argument för en omfattande asylinvandring.

Vi behöver inte ens fördjupa oss i uppgiften "100 000-tals", som i den norska rapport man hänvisar till i själva verket beräknas till 160 000 - 189 000, eftersom vi alla inser att de arbetstillfällen som har tillkommit genom föregående års asylinvandring helt enkelt finansieras av staten. Det är inte offentligt avlönade socialsekreterare, tolkar, handläggare och personal på boenden som driver ett lands ekonomi framåt, och man kan inte bygga någon sorts evighetsmaskin där alla medborgare går runt och tolkar för varandra och utreder varandras asylärenden och bidragsansökningar. Om nu den där siffran kring nya arbetstillfällen är korrekt, är det snarare hårresande att asylinvandringen är så stor att det behövs "hundratusentals" för att administrera den.

Norska NRK, som också nämner rapporten, sätter i stället rubriken "Arbeidsløse nordmenn, reis til Sverige" och skriver två meningar om det som ETC väljer att fokusera på, dessutom något mer ärligt uttryckt som "Den voldsomme flyktninginvandringen utløste vekst i offentlige budsjett". Att ett inflöde av 163 000 asylsökande under 2015 leder till nya anställningar på Migrationsverket, boenden och inom socialtjänsten är inte svårt att räkna ut, och det som NRK i stället lyfter fram är att det finns efterfrågan på vissa yrken i Sverige, som då skulle kunna fyllas till exempel av norrmän. Observera att de som nämns är dataingenjörer, arkitekter, lärare, butikspersonal och byggnadsingenjörer, det vill säga yrkeskategorier som knappt alls kan kopplas till asylindustrin.

Redan ETC:s ingress är så snedvriden att jag nog tycker att vi kan klassificera hela artikeln som lögnaktig:

"Det går bra för svensk ekonomi. Den stora flyktinginvandringen har ökat sysselsättningen i landet med 2 procent, enligt den norska forskningsstiftelsen Fafo. Desto sämre går det för Norge, som nu uppmanar arbetslösa att istället söka jobb i Sverige."

Det blir ofta lite märkligt när vänstermänniskor ska ge sig in på det ekonomiska området, i synnerhet när de där försöker hitta argument för asylinvandring. Det verkar nästan omöjligt för dem att ta in att fler arbetstillfällen i offentlig sektor inte innebär någon vinst, att en total ökning av BNP som helt kommer från befolkningsökning inte innebär tillväxt per capita och att sänkta skatter inte är en utgift. I passagen ovan blandar man dessutom ihop tre helt olika fenomen och försöker oblygt låta påskina någon sorts samband.

Rapporten som ETC så grovt vill misstolka kommer från den norska forskningsstiftelsen Fafo. En av stiftelsens forskare, Jon Erik Dølvik, ger för NRK en förklaring som vi förstås inte får ta del av i ETC, men som också noggrant har lyfts ut ur SVT:s kopia:

"Sverige har i stillhet omstrukturerat sig. Nu är de i position att hävda sig inom tillväxtnäringar globalt. När de borgerliga tog över kunde de ge skattelättnader och stimulera ekonomin under finanskrisen. Det har fått en expansiv effekt på ekonomin." 

Jaså, det är alltså inte asylinvandring som driver svensk ekonomi, trots att det är vad vi får lära oss på denna sidan gränsen?

Ola Larsmo

Dagens andra artikel från ETC som jag vill ta upp här innebär inte heller någon ny argumentationslinje. Det är en intervju med Ola Larsmo, en författare som med jämna mellanrum tar sig in i debatten för att förkasta nationalism, SD och fascism, det vill säga bristande entusiasm för massinvandring. Alstret har fått rubriken "De senast ankomna invandrarna ses alltid som obildade" och handlar precis som alla andra artiklar på detta tema om USA. Vanligen brukar i dessa ungefär sägas att varje våg av invandrare där har bemötts på samma sätt, för att sedan bli helt assimilerade, men Larsmo fokuserar främst på svenska invandrare, som han rentav kan förklara "inte sågs som riktigt vita". För övrigt, om vi nu ska säga någonting om rubriken, har senare års asylinvandringsvåg i verkligheten just präglats av en större andel med helt otillräcklig skolgång än tidigare.

Det som är mest slående i Ola Larsmos svar är hur märkliga och föga analytiska hans slutsatser är:

"Det är väl inte så konstigt att folk kan känna oro för det som är alldeles nytt. Det beror ju på hur pressad och rädd du själv är. Är du en trygg människa med fungerande omständigheter omkring dig behöver du ju inte vara rädd. Därför kan man ibland undra varför svenskar är så oroliga, när vi lever i ett land med ordnad ekonomi och fred i 200 år."

Skulle det kunna bero på just att svenskar vill behålla denna tidigare stabilitet, som de idag ser raseras i rask takt? Larsmo kan sedan deklarera att "Sverige är mer lika USA än vi är lika Norge", vilket är fullständigt nonsens, för att sedan förklara hur vi då har blivit så mycket öppnare än norrmännen:

"Vi tog emot flyktingar under andra världskriget, medan norrmännen var flyktingar under kriget. Därför finns det en annan vana och acceptens för flyktingar i Sverige i dag, tror jag. Vi är mer öppna, än de länder som själva varit flyktingnationer."

Som sagt, Larsmos resonemang är minst sagt bisarra. Plötsligt är också den där svenska emigrationen till USA bortglömd, trots att den annars alltid nämns och trots att Ola Larsmo har skrivit en roman om just den. Det finns inte alls en större acceptans (rätt stavning) för asylinvandring i Sverige och även Norge har i åratal haft en tämligen omfattande sådan. Den bleknar förstås i jämförelse med Sveriges, men det beror inte på någon acceptans i det svenska folkdjupet, utan på att vi har ett etablissemang som har bestämt sig för att, kosta vad det kosta vill, se till att inflödet maximeras. Det är dessutom alltid idiotiskt att i detta sammanhang göra jämförelser med USA, som har en helt annan historia, samhälle och typ av invandring. Särskilt patetiskt är det att försöka likställa, vilket förstås även Larsmo är inne på, irländsk invandring till USA en gång i tiden med den muslimska massinvandringen till dagens Västeuropa. Lärdomarna kan dras från mycket närmare håll i både tid och rum, så varför inte börja med Frankrike? Eller Belgien? Eller något annat närliggande land vars etniska situation vi nu har kommit ikapp?