Vidriga apologeter och villiga dhimmis

Om inte Mörkrets furste,
så åtminstone dess vägvisare.

När muslimska terrordåd sveper över Europa och kristna fördrivs från Mellanöstern är Svenska kyrkans återkommande reaktion som bekant förståelse och ständiga försök att närma sig islam. Vi får relativisering, andra kinden till och bedyranden om hur kristendomen nog inte är så bra den heller. Ärkebiskop Antje Jackelén är aldrig sen att tumma på de flesta kristna principer och berättelser, för att i stället försvara islams profet, eftersom hon verkar känna att alla religioner nog är ungefär samma sak i alla fall.

I Dagens Nyheter varnar idag ett antal religiösa företrädare, däribland givetvis Antje Jackelén, om riskerna med en "kulturkamp", i klartext helt enkelt att ingen kritik eller frustration ska riktas mot islam. Detta inspirerade i sin tur Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson, som hinner med både det sedvanliga fantiserandet om vad terroristerna vill, samt stödja de kyrkliga företrädare som har gått till angrepp mot initiativet "Mitt Kors", vars syfte är att göra en markering för de kristna som förföljs och mördas världen över. Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg tyckte att detta initiativ, alltså bilder som människor skickade in på de kors de själva bar, var både "okristligt" och "uppviglande". Att kritisera kyrkans flathet eller Antje Jackelén betecknade han som "ofräscht".

Under rubriken "Kyrkan står upp mot terrorns världsbild", får vi bland annat veta:

"Rädslan för andra religioner i allmänhet och muslimer i synnerhet är i dag en grundton i europeisk politik, och också i Sverige finns det krafter som ser tillvaron som en kamp mellan kulturer."

Det är inte europeisk politik eller någon medicinsk diagnos som gör att människor känner misstro mot islam, utan allt som människor ser av denna ideologi i själva verkligheten, från aldrig sinande krav till återkommande terrordåd. Vi vill inte nödvändigtvis se något religionskrig eller "kamp mellan kulturer", då många av oss skulle vara fullt nöjda om vi slapp islam i våra egna länder. För Ingvar Persson, och uppenbarligen det ledande skiktet av Svenska kyrkan, blir även ett kristet smycke någon sorts krigsförklaring:

"Då kan till och med en oskyldig handling, som att bära ett smycke i form av ett kors, göras till ett sätt att välja sida. Och ett sätt att bekräfta terroristernas världsbild."

Observera att kritiken som vanligt ska riktas mot oss själva, samtidigt som all förståelse måste uppbådas för angriparen. Aldrig någonsin skulle Antje Jackelén eller Ingvar Persson lyfta fram det vidriga i att islamiska symboler som slöjor ska bäras överallt samtidigt som våra länder och befolkningar attackeras av det som de representerar. Det är svårt att föreställa sig ett mer iögonfallande sätt att välja sida, för att inte tala om att bekräfta terroristernas världsbild, än att skamlöst paradera med dessa slöjor. När får vi en ledarkrönika som uppmanar till att inte bära dessa? Nej, det kommer förstås aldrig att hända och i brist på sådana får ni i stället läsa mina skriverier, som å andra sidan är både längre och mer genomtänkta.

Det är viktigt att dölja eventuella smycken i form av kors,
så att det inte ser ut som man väljer sida.

Där Antje Jackelén trots allt förefaller vara relativt intelligent och ha någon sorts plan, om än aldrig så perverterad, framstår Ingvar Persson bara som oändligt naiv:

"I Dagens Nyheter skriver i dag företrädare för de största judiska, kristna och muslimska samfunden i Sverige ett upprop för samverkan, ansvar och gemensamt avståndstagande från terrorn. Tillsammans argumenterat för tro, kunskap och kultur. Och naturligtvis har de rätt. Den viktiga konfliktlinjen i dagens Europa går inte mellan islam och kristendom, eller mellan européer och invandrare. Den går mellan de som väljer att betrakta världen i svart och vitt, och de som vågar mötas över trons gränser i ett ovillkorligt avståndstagande mot terrorn."

Jag har aldrig hört en muslimsk företrädare ovillkorligt ta avstånd från terror. Det finns alltid situationer då den är berättigad, vilket motiveras i själva urkunderna, och frågor om avståndstagande brukar vanligen besvaras med den vanliga harangen om att man inte ska behöva ta avstånd och att en sådan fråga i sig är "islamofobisk". Debattartikeln i DN undertecknas givetvis glatt, eftersom dess syfte är att försvara islam, av de två muslimska företrädarna, men är det någon som tror att de båda lika hängivet skulle plädera för kristendom och tolerans om ett par kristna skulle ha gått in i en moské och skurit halsen av en imam?

Om vi då övergår till artikeln ifråga, ser vi hur texten är en fantastisk uppvisning i relativiserande och förljuget inkluderande, där man noggrant beskriver allting så allmängiltigt att alla religioner blir offer och våldsdåd utförs "i religionens namn", men när just islam ändå ska nämnas det direkt blir viktigt att hitta olika ursäkter:

"Terrorhandlingar som utförs i islams namn vanhedrar religionen. Terrorismens orsaker är dock mer omfattande och beror på allt från geopolitiska faktorer i historia och nutid, som kolonialism och vapenhandel, till värderingskrockar, växande sociala klyftor och psykisk ohälsa."

Oj, Mahmoud Khalfi och Nadia Marhri Lodin måste ha fnittrat förtjust när de satte sina namn under detta. Fick fader Hamel halsen avskuren på grund av kolonialism och vapenhandel? Det kanske egentligen främst var hans eget fel? Var mordet i själva verket en rättmätig protest mot sociala klyftor eller ska det ses som en kommentar kring konflikten Israel-Palestina? Jag kan möjligen acceptera "värderingskrock" som förklaring, och dessa "krockar" verkar bli allt fler, men det är fantastiskt att islam är helt utesluten som komponent i varje muslimskt terrordåd. Nej, det är nog bättre att nämna kolonialism trots allt, så att skulden återigen hamnar hos européerna, kanske med någon referens till vithetsnormen.

När en värderingskrock ägde rum i Paris förra
året kostade det 130 människor livet.
Lastbilsprotesten mot kolonialism i Nice dödade 85.

Vi får ännu en förljugen passage, och den medicinska förklaringen nonchaleras inte:

"Det kan inte bli fred i världen om inte världsreligionerna håller fred sinsemellan. I Europa har judar, kristna och muslimer levt som goda grannar förr, vilket de gör än i dag. Varken terror eller religionsfobier ska tillåtas rasera detta och så osämja mellan oss."

Tycker ni att världsreligionerna håller fred? Kan det vara så att åtminstone en av dem agerar på ett sätt som inte främjar fred? Känner Antje Jackelén till skillnaden mellan Dar al-Islam och Dar al-Harb? Det första är "fredens hus", där islam redan dominerar, medan det andra är "krigets hus", eftersom islam ännu inte dominerar. Påståendet att kristna, judar och muslimer skulle ha levt som goda grannar förr, och dessutom gör det än idag, är i princip en ren lögn. Dels skulle nog många judar säga att grannsämjan tidvis varit ansträngd, men framför allt har det i norra Europa aldrig tidigare funnits hundratusentals muslimer och förutom terrordåd, tilltar spänningen kring allt från mat och klädedräkt, till badhus och teckningar. Undertecknarna vill dock visa att de minsann inte duckar för det svåra:

"Men visst är det väl så att det finns sådant i Koranen som uppmanar till våld, frågar sig många. Ja, det finns ställen som kan uppfattas så, särskilt när de rycks ur sitt historiska sammanhang. Till exempel kan sura 2:191 läsas som att den uppmanar direkt till att mörda alla som inte bekänner sig till islam: 'Döda dem …' Och den kanske i detta sammanhang oftast citerade Koranversen är sura 8:12 ”Låt nu svärden vina över deras huvuden och händer!' "

Ja, "döda dem" skulle kunna uppfattas som en uppmaning till våld. Vi vet att Antje Jackelén är beredd att släppa och förvrida det mesta inom kristendomen, men det betyder inte att hennes två medförfattare lika gärna gör detsamma med islam.

Jag gissar dessutom att Mahmoud Khalfi, ordförande för Sveriges imamråd, och Nadia Marhri Lodin, vice ordförande för Sveriges muslimska råd, faktiskt inte ser Antje Jackelén som en likvärdig partner som man kan lära sig mycket av i en dialog med givande och tagande, utan snarare som vilken kuff som helst, som i framtiden möjligen kan leva vidare som dhimmi, en roll hon uppenbarligen förbereder sig för redan nu. Man behöver inte ens ta mina spekulationer på allvar, utan kan i stället läsa Per Gudmundson i SvD, där vi föga förvånande får veta att Mahmoud Khalfi också är en av de högsta ledarna för Muslimska Brödraskapet i Sverige. Tydligen har Mahmoud Aldebe, av alla människor, förklarat:

”Man driver dialog med kristna och judiska grupper i offentliga forum, men internt sprider man farhågor om dem. Man talar demokrati, men gör motsatsen. Förbundet lyckades lura alla som vill ha dialog med islam i Sverige.”

Denne Khalfi ska i arabisk media ha sagt att det nu sker ett ”genombrott för islamisterna i svensk politik” och att Sverige ”har normaliserat relationerna med Islamiska Förbundet som är kända för sin tillhörighet till Muslimska Brödraskapet”. Vi är inte förvånade och beskrivningen är korrekt.

När det gäller Antje Jackelén, verkar det osannolikt att hon skulle vara så okunnig och naiv som hon framstår som i sina uttalanden. Kan det i hennes fall verkligen handla om att vända andra kinden till och göra allt för att älska även de minst älskvärda, eller är hon egentligen bara ännu en kulturmarxist, där religionen endast är en karriärväg? Förre ärkebiskopen Anders Wejryd besökte för övrigt Hamas och ledande figurer ur organisationen 2014. Värt att notera i detta sammanhang är att han då noggrant gömde korset i kavajfickan. Hänsyn och tolerans går ju som bekant endast åt ett håll.

Ett av Svenska kyrkans stolta ögonblick