Svaga tankar från ökände Gellert Tamas

Vänsterfiguren Gellert Tamas förlorade all trovärdighet redan när han hävdade att fenomenet "apatiska barn" var alldeles verkligt, och har fortsatt på samma sätt sedan dess. Följaktligen tar jag honom inte på något större allvar, men när han i dagens ETC intervjuas om SD och jihadister vill jag ändå kommentera texten, eftersom han inte är den ende som framför dessa resonemang ens i Sverige.

ETC beskriver principen:

"Ett Sverige där två till synes rakt motsatta aktörer – de militanta islamisterna och de islamfientliga krafterna – i själva verket göder varandra. De vill ha samma sorts värld. En svartvit värld."

Gellert Tamas utvecklar samma sak:

"Varje islamistiskt dåd ökar på oron och rädslan och gör människor mer mottagliga för ett hatiskt budskap mot muslimer. Utan den militanta islamismen hade det blivit betydligt svårare att sprida det budskap som Sverigedemokraterna gör."

Detta sade man redan på 1990-talet i Belgien, om "Arabisk-Europeiska ligans" frontfigur Dyab Abou Jahjah, som vänstermänniskor då menade var Vlaams Belangs och Filip Dewinters bästa medhjälpare. Idag säger man samma sak om Front National och de inhemska terroristerna.

Det kan säkert stämma att islamisk terror stärker stödet för de som är kritiska till islam, men är det inte alldeles naturligt? På samma sätt är det inte förvånande att Miljöpartiet stärks av kärnkraftsolyckor eller rapporter om miljöförstöring. Det finns ju faktiskt alldeles rationella skäl till att vara skeptisk till islams utbredning i Europa, och terrordåden, liksom jihadresorna, hade kunnat förutses, vilket dessa islamkritiska partier också gjorde. Den som på 1980-talet hävdade att vi skulle få islamistiska ministrar och självmordsbombare i Stockholm skulle sannolikt ha fått höra att det var högerextrema hjärnspöken. Det handlar inte om att varje islamistiskt dåd gör människor mottagliga för ett helt omotiverat budskap, utan om att islamismen och våldet är själva skälet till budskapet. Framför allt är det en helt grotesk lögn att IS och patriotiska europeiska partier skulle vilja ha samma sorts värld.

Om Sverigedemokraternas tillväxt säger Tamas:

"Det är en utveckling som jag inte i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig."

Den utvecklingen kunde även jag som vanlig människa förutse, och då ska Gellert Tamas ändå föreställa någon sorts expert på området. År efter år bedriver samtliga riksdagspartier en fullständigt oansvarig invandringspolitik, samt demoniserar och tystar alla kritiska röster. Är det då det minsta förvånande att människor börjar rösta på ett parti som framträder som en trovärdig kraft för att stoppa denna utveckling? Överhuvudtaget är analyser inte hans styrka:

"Förra hösten hade vi fler bränder på flyktingförläggningar än på det tidiga 90-talet. Då nådde du inte ut till lika många och kunde därför inte påverka i lika stor utsträckning. I dag finns hatet och propagandan bara ett klick bort."

Nja, den effekten är nog marginell. Med tanke på att de flesta bränder startas av de boende själva beror ett ökat antal incidenter sannolikt främst på ett större antal asylboenden. Tamas senaste bok heter "Det svenska hatet – en berättelse om Sverige" och han kommenterar titeln:

"Det lät så effektsökande. Men ju mer jag jobbade med det här ju mer insåg jag att hat är ett mycket passande namn. Det är hat det handlar om. Hatet som ideologi, hatet som personlig och politisk drivkraft."

Det finns säkert individer som verkligen hatar meningsmotståndare eller exempelvis muslimer, men jag tror faktiskt inte att det dominerar. Problemet i dagens debatt är att all kritik av mångkulturalism eller massinvandring automatiskt stämplas som "hat", trots att kritiken kan vara stillsam och fullt rationell, eller, om vi nu ska hänvisa till känslor, ha sin grund i oro för framtiden. Själv kritiserar jag dagligen främst journalister, men jag hatar ingen av dem. De kan vara fullt sympatiska som individer, även om jag helt enkelt tycker att de har fel. Att Tamas också är generös med epiteten framgår direkt därefter:

"Omkring 2 000–3 000 stycken om du ser till de mest aktiva på nätets hatsajter. Men sen har du olika cirklar runt dem och de sträcker sig i dag över hela samhället. Det påverkar hela debattklimatet. Vi ser till exempel Svenska Dagbladets Per Gudmundson som tycker att anonyma näthatare som Julia Caesar borde släppas in i de etablerade medierna."

Vi känner till logiken, där Avpixlat blir en "hatsajt", medan den SD-fixerade bloggen IRM beskrivs som "en ideell organisation". "Julia Caesar" är förvisso en pseudonym, men att reducera henne till "anonym näthatare" är sannerligen att ta i. Mycket typiska är Tamas tankar kring vem ska "släppas in", en hållning som blev särskilt aktuell i samband med Bokmässan i Göteborg. Vávra Suk är varken anonym eller uttryckte något hat, men ändå förfärades det samlade etablissemanget av att han fick synas i några minuter i det fina SVT.

Gellert Tamas ser händelserna den 11 september 2001 som en vändpunkt, och när han ska "analysera" denna vill man mest sucka:

"Plötsligt fanns det en ny världsbild och en ny fiende – muslimerna. Det var 19 män som utförde dådet men 1 miljard människor fick skulden."

Det var inte många fler som utförde den ena eller andra massakern i Baltikum, men ändå fick miljoner nationalsocialister skulden. Till saken hör nämligen att en betydande andel, alltså flera miljoner muslimer, stödde och hyllade attackerna. Dessutom var "9/11" varken den första eller sista massaker som inspirerades av islam, och vi har sedan dess sett tusentals fler. Den somaliska islamkritikern Ayaan Hirsi Ali menar att det var just 9/11 som fick henne att lämna religionen, och då på grund av att hon drog slutsatsen att attacken hade stöd av koranen.

Storbritannien.

En annan mycket trött och felaktig bild upprepas också:

"Judarna byts ut mot muslimerna som den huvudsakliga fienden."

Det är fortfarande en tämligen snedvriden världsbild. Kritik mot islam, eller snarare mot dess utbredning i Europa, handlar inte om att utse muslimer som "syndabockar" därför att antisemitism lockar färre. Snarare har en oro inför denna utveckling uppstått genom vad människor har sett av den islamiska ideologin i praktiken, då de i allt högre grad har exponerats för dess gärningar, hållningar och ständiga krav. Personligen kritiserar jag heller aldrig religionen i sig, och skriver i princip aldrig om märkligheter i Pakistan eller Saudiarabien, utan ifrågasätter om en omfattande invandring av islams anhängare är ett framgångsrecept för Europa. Jag ser inte varje muslimsk individ som "fiende", men hävdar att ett visst inslag av islam skapar enorma problem i vilket europeiskt land som helst. För övrigt besökte jag ett möte med SD 1991, och såg ingen som helst antisemitism.

När Gellert Tamas berättar om det jobbiga med sin forskning blir det lite roligt, då det jämförs med ett annat svar:

"Det är inget kul. Det påverkar en både psykiskt och fysiskt. Man sitter hela dagarna och läser hat som bara väller ut över olika sidor på internet. Ärligt talat så förstår jag inte hur folk orkar hålla på att hata så mycket."

Senare får han nämligen frågan om han någonsin kommer att tröttna på att skriva "om rasism":

"Jag har lovat mig själv massor med gånger att arbeta med ämnen som är mindre psykiskt och fysiskt ansträngande, men det slutar alltid med ännu en artikel, bok eller film som på något sätt berör frågan."

Ja du, Gellert, hur orkar du sitta och driva din linje så mycket, eller månad efter månad hävda att drogade och simulerande barn bör ge familjer asyl? Kanske är det så att, på samma sätt som du fascineras av "rasism" och ser det som du uppfattar som sådan som det stora hotet, intresserar sig andra människor för invandringspolitik och dess konsekvenser? Sedan känns beskrivningen av hur du påverkas psykiskt, och rentav fysiskt, av att ta del av invandringskritik, något överdriven. Jag tar dagligen del av märkliga vänstertankar och politiskt korrekt snömos utan några påtagliga symptom.

Festligt nog frågar ETC honom verkligen uttryckligen vilket epitet som man bör ge SD:

"Jag kallar dem islamfientliga. Det är vad de är – de är inte "islamkritiska". Att kalla dem rasistiska är mer komplicerat. Vad menar vi med rasism? Jag tycker det är svårt att använda ordet rasism för det finns en så snäv syn på vad det är i den allmänna debatten. SD är inte biologistiska rasister stöpt i 30-talets form. I dag handlar det mer om kultur och religion. Utifrån en sådan definition skulle de kunna klassas som rasistiska."

Och om man använde en annan definition skulle man kunna sätta stämpeln på någon annan. Rasism kan bara vara biologisk, medan även de med en fulländad värdegrund nog inser att kultur och religion påverkar länder och människor. Om det nu är absolut nödvändigt att ge SD något epitet, är förstås "invandringskritisk" mest adekvat, men även "invandringsfientlig" skulle vara mer relevant än någon referens till islam. Anledningen till att vi alls behöver förhålla oss till islam beror nämligen på just invandringen.