Asylvurmarna tar sig ton igen

2015 kom 163 000 människor till Sverige för att söka asyl, ett antal som inte ens vår väl utbyggda asylindustri kunde hantera rent praktiskt, vilket ledde till att vissa regler skärptes. Därefter minskade inflödet, men direkt passade de vanliga massinvandringsvurmarna då på att kräva en återgång till högre volymer. För dem handlade det som vanligt inte om situationen i världen, och definitivt inte om vad som skulle vara bra för Sverige, utan helt enkelt om att inflödet till Sverige var för litet.

I dag dyker ett par debattartiklar upp på detta tema. I Aftonbladet skriver Maria Strandberg, från Flyktinggruppernas riksråd, och Elin Lindén, från Refugees Welcome Stockholm, under rubriken "Dags att skrota hårda asylpolitiken, Löfven". De inleder med att hänvisa till Löfvens tal om att "inte bygga murar" och fortsätter:

"Retoriken har sedan dess skiftat, från att katastrofen drabbar människor på flykt, till att Europas länder har drabbats av en flyktingkatastrof som hotar vår välfärd."

Det ligger förstås en sanning i båda perspektiven, men att den offentliga debatten verkligen skulle handla om hotet mot välfärden är inte riktigt sant. Tvärtom hör vi mycket lite om hur det enorma inflödet påverkar samhället och landets framtid. Att fakta får ge vika för känslor ska bli än tydligare:

"Att tusentals flyktingar dör på Medelhavet förpassas idag till tidningarnas notisspalter. Bilder på drunknade barn berör inte så som treåriga Alan Kurdis döda kropp på en strand gjorde 2015."

Att låta ett foto styra hur man ser på svensk invandringspolitik var idiotiskt redan då, men det är uppenbarligen hur dessa två kvinnor resonerar. Att medierna inte skulle uppmärksamma situationen på Medelhavet är en ren lögn, eftersom vi ser stora reportage om detta åtminstone varje vecka.

Notiser? Förstasidan av dagens DN.

Debattartikelns undertecknare är inte heller rädda för att återanvända de tröttaste argumenten:

"Lagförslaget kritiserades av forskare, läkare, psykologer och människorättsorganisationer för att försvåra integration då tillfälliga uppehållstillstånd omöjliggör en trygg etablering i Sverige, samt för att splittra familjer och eliminera den enda trygga vägen in i Europa, vilken familjeåterföreningar tidigare utgjorde."

Som vanligt måste jag påpeka att Sverige inte splittrar några familjer på andra kontinenter. Det gör den person som åker iväg och lämnar övriga släkten i hemlandet, och de kan när som helst återförenas i detta hemland. Resonemanget kring att uppehållstillstånd måste vara permanenta är intressant, eftersom man skulle kunna tro att någon som flyr från krig och förföljelse skulle vara nöjd med att överhuvudtaget befinna sig i säkerhet, även om man måste förnya uppehållstillståndet vartannat år. De "forskare, läkare, psykologer och människorättsorganisationer" som nämns är helt enkelt aktivister och förtjänar inte mer uppmärksamhet än någon annan.

Känsloargumenten fortsätter och även Stefan Löfvens personliga bakgrund blir viktig:

"Stefan, du säger att ditt eget liv är ett resultat av den svenska modellen. Du berättar om hur du själv som fosterbarn fick en möjlighet till trygghet. Var är solidariteten och empatin som du säger dig försvara i dag?"

Alltså, eftersom Stefan Löfven placerades i fosterfamilj på 1950-talet, ska Sverige ha en omfattande asylinvandring? Jag förbluffas alltjämt av dessa människors bristande logik, för att inte säga tankeförmåga. När de båda aktivisterna ska krama ur historien ännu en gång, blir det något av ett självmål:

"Stefan, glöm inte var du kommer ifrån. Ditt liv har möjliggjorts av solidariteten som byggde den svenska välfärden."

Den som vågar tänka lite längre inser förstås att just denna solidaritet och välfärd urholkas av asylinvandringen. Ett skattebaserat välfärdssamhälle kan inte sträcka sig till resten av världen. Avslutningen blir som förväntat en kaskad av nonsens:

"Låt den strikta flyktingpolitiken vara ett historiskt misstag när snålblåsten från Europas rasistiska krafter var för hård. Förpassa den omänskliga asyllagstiftningen till det förgångna! Vi får alla ett bättre Sverige när samhället bygger på empati och solidaritet."

Europas "rasistiska krafter" hade inte mycket att göra med regeringens panikåtgärder 2015. Att de volymer som dessa båda kvinnor drömmer om skulle leda till "ett bättre Sverige" är så dumt och verklighetsfrånvänt att man häpnar.

Liknande personer finns, som bekant, också i partipolitiken. Malin Björk representerar Vänsterpartiet i Europaparlamentet och är inte bara intresserad av kommunism och "de rika", utan minst lika mycket av asylinflödets maximering. Vi minns hur hon skapade problem på en flygning för att en utvisad person befann sig på samma plan. I dag får hon utrymme i SvD för att beklaga att inte alla EU-länder följer Sveriges väg.

Hon inleder med att kritisera de vanliga måltavlorna:

"Det är lätt att skylla på länder som Ungern, Polen och Tjeckien för att EU:s flyktingmottagande inte fungerar. Dessa länder har ju vägrat att ta emot de fåtal flyktingar, sammanlagt 10 155 personer, som de enligt EU:s omfördelningsmekanism är ålagda att ta emot."

Det är lite intressant att notera hur dessa människor ser på volymer och vad som anses vara lite. I verkligheten kommer personer av Björks snitt aldrig att bli nöjda. 163 000 till ett land med Sveriges befolkningsantal är alldeles groteskt, men jag vågar påstå att, om vi delar siffran ovan jämnt, 3 300 muslimer skulle märkas i Budapest. Det finns, som sagt, ingen gräns uppåt för dessa aktivister, något som Eskiltuna-kurirens ledarskribent tydligt visade även i dag:

Det blir då i runda slängar 400 000 för Sveriges del, vilket tydligen inte är mycket att tjafsa om. Jag hävdar ändå att det skulle märkas i kommunerna. I verkligheten skulle vi kunna dubbla siffran, eftersom endast vissa länder är lika pigga på att raseras. Malin Björks huvudpoäng är att EU "låter sig styras" av de mer restriktiva länderna, men:

"De länder i Europa som fortfarande vill föra en human flyktingpolitik måste därför lämna dessa länder bakom sig och gå vidare utan dem. Vi kan helt enkelt inte låta flyktingvägrare och nationalistiska regeringar diktera EU:s flyktingpolitik."

Det är ju precis vad inte minst Sverige och Tyskland har gjort, med alldeles förutsägbara konsekvenser som följd. För Malin Björk är det andra hot som gäller:

"Förra veckan beslutade till exempel EU-parlamentets ansvariga utskott att EU:s medlemsländer ska förbjudas att utfärda permanenta uppehållstillstånd. I stället ska flyktingar bara kunna ansöka om femåriga tillfälliga uppehållstillstånd, som ska kunna förnyas. Du ska helt enkelt tvingas leva ditt liv i femårssjok."

Återigen, om man nu flyr för sitt liv, är det kanske inte hela världen om man måste förnya ett uppehållstillstånd efter fem år. Det är alldeles uppenbart att Björk och hennes gelikar driver på för en varaktig och omfattande kolonisering. I denna fråga kan vi lita på henne:

"Även om jag vet att min röst kommer vara i minoritet tänker jag inte låta mig avskräckas eller tystas i min kamp för en human flyktingpolitik. Jag tänker använda min tid till att kräva lagliga och säkra vägar, ett ökat och värdigt flyktingmottagande i EU, och stärkta livräddningsinsatser på Medelhavet."

Vi är luttrade, men egentligen är det fantastiskt att en europeisk politikers främsta mål är att få in så många människor från andra kontinenter som möjligt. Minst lika bisarrt är att en minskning av antalet asylsökande direkt leder till rop om fler, när exempelvis skörden från 2015 kommer att påverka vårt land i många år, och generationer, framöver.