Ännu några patetiska rader i Sydsvenskan

Sofia Nerbrand driver tillsammans med samma tidnings
Heidi Avellan en podd som verkligen kallas "PK-liberalerna".

I ett tidigare inlägg tittade vi på hur Sydsvenskan stolt hade rekryterat en moderat avhoppare, som när hon väl fick skriva sin ledarkrönika ville berätta att Jimmie Åkesson är rasist. Det kändes inte bara lite väl 2006, utan var dessutom ett kort och meningslöst alster, men det är tydligen den inriktning som Sydsvenskan har valt. Nu har nämligen en text av en Sofia Nerbrand publicerats, som är lika kort och där analysen anges av rubriken "SD är en högerpopulistisk rörelse". För att inskärpa denna viktiga insikt, får vi som första rader:

"Sverigedemokraterna är inte ett vanligt parti. Det är ett högerpopulistiskt parti med rasistiska rötter."

Varför har ingen framfört detta tidigare? Var vi tvungna att vänta på en ledare i Sydsvenskan för att få reda på det? Jag raljerar, men det är så dumt att det knappt behöver bemötas. Vad är egentligen ett vanligt parti? Centerpartiet, som har gått från ett parti för landsbygden, till att bli ett helt verklighetsfrånvänt liberalt parti för massinvandring? Miljöpartiet, som har blivit en inkörsport för islamister? Stämpeln "högerpopulistisk" är också fullständigt missvisande, eftersom vi snarare talar om ett invandringskritiskt mittenparti. För övrigt blir detta närmast tvångsmässiga behov av att sätta epitet ofta komiskt, som när Nordiska motståndsrörelsen av bara farten kallades för "parti med nazistiska rötter".

Vi får vidare veta att Nerbrand kände en viss sympati för Jimmie Åkesson när han talade om sin utbrändhet, följt av:

"Men SD står inte för medmänsklighet och öppenhet."

Känner dessa människor aldrig att det kan bli lite väl floskulöst? "Öppenhet" är ett ord som har missbrukats länge och blivit ett kodord för omfattande asylinvandring, och det viktigaste måttet på "medmänsklighet", en individs själva godhet, bedöms efter hur stort asylinflöde man förespråkar.

Sofia Nerbrand har dock lite rätt i en passage, även om hon inte förstår varför:

"Där finns ett starkt 'vi', med en tydlig udd mot oss andra. Anhängarna gav Åkesson rungande applåder på SD:s knökfulla pressträff på restaurangen."

Det är sannerligen inte särskilt konstigt, med tanke på hur medier och övriga politiker har behandlat partiet. Efter åratal av spott och spe, där inte ens åsikterna har kunnat framföras i den offentliga debatten, känns det naturligtvis skönt för partiets anhängare att kunna samlas med likasinnade och se hur opinionssiffrorna bara stiger. Det blir en revansch för de som har varit med länge.

När texten avslutningsvis ska blicka mot Europa, blir det som så ofta helt fel. Sofia Nerbrands tolkning av händelserna i Frankrike är populär bland liberaler och vänstermänniskor, men har inte mycket med verkligheten att göra:

"Men Sverige behöver inte hans missnöjespolitik. I Frankrike har Emmanuel Macron lyckats föra samman miljoner för internationalism och liberalism. Sverige behöver en Macron som skåpar ut Åkesson. Måtte denna person uppenbara sig snart. Knappt ett år återstår till valet."

Nej, Macron lockade inte miljoner med "internationalism" och liberalism. Han är dock ung, intelligent och ställdes mot politikens dinosaurier ur de traditionella maktpartierna. Skulle vänsterväljarna ha röstat på den impopuläre presidentens premiärminister Manuel Valls? Högerväljarna hade personer som tidigare presidenten Nicolas Sarkozy, tidigare premiärministern François Fillon och tidigare premiärministern Alain Juppé att välja bland. Väljarna ville uppenbarligen ha någonting nytt och då kunde ett relativt nytt kort, som appellerade till både höger och vänster, ta sig fram. När han dessutom ställdes mot Marine Le Pen i valets andra omgång, var segern given, eftersom en majoritet av fransmännen fortfarande inte kan tänka sig att stödja en kandidat från Front National, som dock samlade 36 procent. Allteftersom Emmanuel Macron kommer att tvingas föra faktiskt politik, kan vi räkna med popularitetssiffrorna sjunker, och det är tveksamt om hans snabbt hoprafsade parti kommer att överleva mandatperioden.

Att försöka applicera detta på Sverige är ännu fånigare. Vi har inte presidentval och skapandet av ett nytt parti innebär en hel del arbete. Vem skulle här träda fram med ett alldeles nytt parti? Birgitta Ohlsson? Dessa fina liberaler må dominera ledarsidorna, men de överskattar nog svenskarnas kärlek till EU och asylinflödets maximering. Framför allt är det helt otänkbart att en sådan person skulle "skåpa ut" Sverigedemokraterna, eller "Åkesson" som Nerbrand säger, eftersom hon tror att det svenska valsystemet liknar det franska.

Sydsvenskan är en relativt stor tidning och frågan blir densamma som för Aftonbladet; borde inte en tidning med vissa finansiella resurser kunna hitta skarpare skribenter?