När Anders Lindberg funderar kring SD

Dessa dagar har varit något frustrerande, eftersom det nu pågår en politisk vecka, men samtidigt finns så lite att säga. Partiledartalen har som väntat huvudsakligen varit tillgjorda försök att positionera sig, även om det var lite intressant att se Ebba Busch Thor och Annie Lööf. Den förstnämnda gjorde en strålande insats, och var med sina diagram lite nyskapande, medan Lööfs tal var så pass bisarrt att jag nästan skulle vilja kalla det för lite sjukt.

Samtidigt har medier och posörer gjort NMR:s deltagande till Almedalens huvudnummer, där Rossana "Skuldbelägg inte kommunismen" Dinamarca som så ofta stod för det största hyckleriet. Man kan undra varför alla dessa figurer agerar på detta sätt, men det finns sannolikt ett par skäl. Dels ger en rörelse som NMR dem möjlighet att framstå som särskilt goda genom ett meningslöst avståndstagande, men jag misstänker också att oförmågan att låta ett sådant inslag passera beror på att de någonstans tycker att det är lite spännande. Det är också lite svårt att ta deras upprördhet på allvar, eftersom de resonerar precis på samma sätt kring exempelvis Sverigedemokraterna och Nya Tider.

Jag har som sagt inte så mycket att säga om vare sig partiledarnas tal eller deras studioframträdanden, men debatten om dessa kan ibland vara lite intressant. Aftonbladets Anders Lindberg var i samband med SD:s dag inkallad som expert vid ett par tillfällen. Allt han sade var inte vansinnigt, men han har en stark tendens till önsketänkande och behov av att skapa en parallell verklighet. Jag har klippt ut de passager som jag ser som värda att kommentera, först från SVT:




Det är alltid fel att använda sedan länge döda personer i aktuell debatt, där man hävdar att de skulle ha stått på den ena eller andra sidan. "Folkhemmet" är ett utmärkt uttryck, och det är inte alls säkert att Per Albin Hansson skulle ha jublat över de senaste decenniernas asylinvandring. Sedan dyker det oerhört trötta resonemanget om att "ställa grupp mot grupp" upp, något man gör i alla budgetdiskussioner, men som tydligen är förkastligt när det berör asylmottagandet. Följaktligen finns det alltid pengar för Migrationsverket, på ett sätt som andra myndigheter knappast kan förvänta sig.

Anders Lindberg ansluter sig sedan till Socialdemokraternas och LO:s medvetna taktik, där man vill utmåla SD som ett högerparti och därför skrämmer med det moderata spöket. Han avslöjar också den vänstersyn där skattesänkningar är en "utgift" och välfärden ständigt kräver högre skatter, medan en sänkning av de faktiska utgifterna för migrationspolitiken förblir otänkbar. Att vänstermänniskor vägrar att se sådana samband blir än tydligare när Lindberg menar att "främlingsfientligheten", alltså kritik mot den mycket omfattande asylinvandringen, kommer först på dagordningen. Där ska den stå, eftersom den påverkar alla andra politikområden och övrig politik nästan blir meningslös om man samtidigt bedriver massinvandring.

Anders Lindberg var förstås också självskriven deltagare i Aftonbladets egen studiodebatt, då med bland andra SD:s Linus Bylund. Det säger en del om Sveriges sämsta ledarredaktion att Anders Lindberg egentligen är den enda som kan delta, då det är svårt att se personer som Fredrik Virtanen och Eva Franchell kommentera någonting överhuvudtaget.




Möjligen känner Lindberg att han här är på hemmaplan, eftersom hans sedvanliga sätt att uttrycka sig dyker upp redan från början. Att kalla ett eventuellt samarbete mellan Moderaterna och SD för "blåbrunt" är enormt oseriöst, men har hörts många gånger tidigare. För övrigt äter SD inte upp Moderaterna "bokstavligen", utan i så fall fortfarande bildligt.

Därefter blir det desto intressantare, då Anders Lindberg tämligen oförblommerat prisar alla försök att isolera SD, oavsett hur många som kan tänkas stödja partiet. Han säger rentav att "det är poängen med politiken", medan vi andra kanske skulle säga att poängen är att politiker ska representera medborgarna. Att övriga partier här agerar annorlunda än i Danmark beror främst på att vi på ett annat sätt har ett politiskt etablissemang, som dessutom har sett till att stävja all fri debatt. Självklart tycker Lindberg att det är sunt att tala om smittskyddslinjer mot obekväma partier, även om han har fel när han menar att fransmännen talar om "cordon sanitaire". Ordet är förvisso franskt, men genom det franska valsystemet har de traditionella maktpartierna inte behövt tillämpa en sådan taktik, utan löser problematiken genom att istället stödja varandras kandidater. Uttrycket används desto mer i Belgien, exempelvis då Vlaams Belang blev största parti i Antwerpen och alla andra partier då bildade koalition.

Intressant är också det här ständiga resonemanget om SD:s "svans" och "fotsoldater", där Anders Lindberg har för vana att kalla alla som inte håller med honom, och det är många, för "troll". De personer som vill ifrågasätta Lindbergs trams på Twitter, eller endast ställa en fråga till honom, har inte nödvändigtvis någonting med partiet SD att göra. Roligast är kanske skratten när Lindberg beklagar att ingen i SD tror på något han säger. Då ska man komma ihåg att han på fullt allvar fortfarande hävdar att det är en myt att många "ensamkommande" skulle vara över 18 år.

Slutligen har Anders Lindberg helt fel när han hävdar att "flyktingkrisen var 2015". Dels kommer det årets skörd att påverka Sverige för lång tid framöver, men vårt land har faktiskt också fortfarande ett stort inflöde. Det stora antalet anhöriginvandrare brukar heller aldrig nämnas i dessa sammanhang. När det blir dags att uttala sig om framtiden, menar Lindberg förstås att väljarna kommer att efterlysa socialdemokratisk politik, ett mantra som vänstern nu har upprepat länge.