Dagen då Morgan Johansson fick kritiska frågor

Den tyska kanalen Deutsche Welles intervju med justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) har de senaste dagarna uppmärksammats i den mer patriotiska delen av mitt flöde.

Johanssons kunskaper i engelska är fullt acceptabla, bortsett möjligen från tendensen att alltid låta en verbform i singular följa ett pronomen i plural, men när han tvingas använda något annat än modersmålet blir ändå budskapets torftighet desto tydligare. Resonemanget blir, så att säga, naknare när det inte på samma sätt kan lindas in i ovidkommande ordflöden. Framför allt ställer intervjuaren Michel Friedman konfronterande frågor, som skulle leda till avgångskrav om de kom från en av SVT:s reportrar. Vi ska också se hur mycket mindre bekväm Morgan Johansson blir när frågorna går från hotet från "högerextremister" och "islamofobi" till invandringens negativa konsekvenser. Jag misstänker att detta upplägg var en medveten strategi från Friedmans sida. Klippets stora behållning är i min mening hur ställd denne minister blir av att för en gångs skull få sådana frågor.

Till att börja med är det lite roligt att Johansson menar att nu har SD nått sitt maximala stöd, eftersom detta har hörts varje år sedan partiet kom in i riksdagen med 5,7 procent. Göran Greider har gång på gång förklarat SD kommer att få maximalt 10 procent vid valet 2018, eftersom människor i hans värld egentligen bara vill ha marxism direkt från 1800-talet. Givetvis slänger Johansson också fram det enormt trötta och fåfänga mantrat att andra länder ska "ta sitt ansvar".

Det är inledningsvis något oklart om Friedman menar att 200 000 asylsökande på två år är lite i sammanhanget, med sin kommentar om 2 procent av befolkningen, men som svensk är jag glad över att volymer ens nämns. Johansson försöker då försvara sig med att det var färre 2016 än 2015, men hans regering är förstås ansvarig för inflödet även 2015. Det är egentligen alldeles oerhört att dessa politiker ständigt försöker låtsas som att det bara råkade bli de där 163 000, trots att det kunde förutses och trots att Sverige har en mängd myndigheter och institut som hade kunnat räkna fram detta scenario.

Många av Johanssons svar är precis så förljugna som vi förväntar oss. Att det knappt skulle finnas någon brottslighet kopplad till invandringen är en ren lögn, särskilt när det sägs som svar på en fråga om en uzbekisk asylsökandes terrordåd. Att de 163 000 personerna från 2015 bara skulle springa ut på arbetsmarknaden är också en sanning med modifikation. Det är ingen slump att Friedman snart måste skjuta in "låt oss vara ärliga".

Sedan är det som vanligt provocerande att höra att det är bostäder och lärare som gör att vi inte kan öka inflödet maximalt, och det är än mer provocerande att sådana brister endast noteras när det drabbar asylinvandringen. Lika dumt är påståendet att exempelvis bilbränder beror på att vissa områdens invånare är "exkluderade", eftersom vi inte ser detta beteende på glesbygdsorter med få arbetstillfällen. 

Morgan Johanssons märkliga resonemang att svenska förorter åtminstone inte ser ut som amerikanska ghetton är patetiskt, dels för att det främst handlar om bostadsstandard, men också för att intervjuaren faktiskt inte jämförde med USA. Svenska förorter ser inte heller ut som brasilianska favelas, men återigen, det är inte byggnaderna som är problemet. 

När man slutligen kommer in på Muslimska brödraskapet, islamiska skolor och Mehmet Kaplan, blir det ännu en gång tydligt att vårt etablissemang är helt oförberett på islams framryckning. Intervjuarens påstående att hotet mot judar i Malmö skulle komma från NMR låter Johansson förstås passera. 

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att, även om Michel Friedman här och där uppvisade politiskt korrekta tendenser, blev denna intervju mer avslöjande än någonting som SVT skulle ha kunnat leverera.