Annie Lööf irrar vidare

I ett tidigare inlägg tittade vi på en tämligen förljugen debattartikel, undertecknad av Annie Lööf och en annan fin liberal, som krävde någon sorts frikort för afghanska män utan asylskäl. Lööf åtnjuter relativt högt förtroende, vilket är minst sagt märkligt med tanke på de olika utspel hon och hennes parti bjuder på. I morse fick vi ännu ett antal kommentarer som åtminstone inte ökar mitt förtroende för Centerpartiets ledare.

Som vanligt får vi alltså det där tramset om att "söka majoritet för Alliansen", vilket i princip är en ren lögn, eftersom ingen tror att dessa fyra partier kommer att nå över 50 procent av rösterna. Att upprepa detta som ett mantra visar helt enkelt på ett förakt för väljarna, som borde kunna kräva mer seriösa besked. Observera att Lööf verkligen säger att hela Alliansen annars ska samarbeta med Socialdemokraterna, med det enda målet att utestänga SD från inflytande. Egentligen är det häpnadsväckande att en partiledare för ett nu relativt stort parti inte har några andra politiska målsättningar. 

Att jämföra med Frankrike är helt idiotiskt, eftersom inte heller Annie Lööf avser att hoppa av sitt eget parti och starta ett nytt med oprövade kort från större delen av det politiska spektrat. Centerpartiet kommer knappast att få egen majoritet i kammaren. Den främsta likheten med just Frankrike är snarare att alla traditionella maktpartier stödjer varandra för att isolera det enda patriotiska. För övrigt är det lite festligt att Annie Lööf använder sig av exakt samma uttryck som Marine Le Pen, när hon vill tala om "det glömda Sverige", alltså en direktöversättning av "La France des oubliés", namnet på de besök Front Nationals ledare gör på olika orter runt om i landet.

Om vi försöker läsa mellan raderna och hitta Annie Lööfs egentliga syfte, kanske hon helt enkelt drivs av en personlig ambition och tänker sig en ministerpost i en regering ledd av Socialdemokraterna. Så förvirrat som den så kallade Alliansen uppträder, tror jag tyvärr att vi mycket väl kan få se Stefan Löfven sitta kvar som statsminister efter 2018. SD kan stoppa honom, men hur motiverad är man att stödja ett alternativ som uppvisar den arrogans som Lööf här frossar i? Dessutom envisas de traditionella blocken med att resonera kring vilket av dem som får två procentenheter mer än det andra, som om de där 20 procenten i mitten inte fanns. 

Om vi ändå ska se någonting positivt i allt detta hyckleri och försök till trianguleringar, är det att valet 2018 i stor utsträckning kommer att handla om SD, och jag är inte säker på att alla är imponerade av alternativen.