Lisa Magnusson om förtryck

Gratistidningen Metro har bland de uslaste krönikörerna i det svenska medielandskapet, vilket inte vill säga lite, och kan därmed nästan konkurrera med Aftonbladets ledarsida. Av någon anledning har Dagens Nyheter, som är enormt agendastyrd, men samtidigt gör anspråk på en viss kvalitet, plockat upp Lisa Magnusson från just Metro.

Under rubriken "En sport utan vinnare" vill hon ungefär säga att de som kritiserar mångkulturella fenomen är av samma skrot och korn som de som vill upprätthålla dem, men texten blir naturligtvis inte särskilt genial och bjuder som så ofta på rena felaktigheter. Inledningen är alldeles korrekt:

"Något av det sorgligaste med svensk vänster är att den är så besatt av förtryck, samtidigt som den förstår så väldigt lite om vad förtryck är. Inte sällan blir dess företrädare direkt aggressiva av de mest självklara påpekanden, som att någon som är förtryckt även kan vara en förtryckare själv."

Det beror på att de inte är intresserade av verkligt förtryck, utan av sådant som är populärt inom amerikansk identitetsvänster. Vi talar här alltså om det som jag brukar kalla nyvänstern, som har ett orimligt fokus på etnicitet, kön och sexuell läggning. Det är därför som de får problem när det visar sig att kvinnor i förorten förtrycks av religion eller kultur. De har vant sig vid att se exempelvis alla muslimer som offer, och eftersom etniskt ursprung för nyvänstern trumfar alla andra aspekter, blir det logiskt att bortse från en hel del förtryck. Det är sannolikt detta som Lisa Magnusson vill beröra, men hon förstår inte riktigt frågan:

"Hederskultur kallas detta, fastän det snarare är fråga om skamkultur. Och den upprätthålls av både män och kvinnor. Psykologin bakom är egentligen rätt enkel: Hedern blir ett sätt för dem att skaffa sig status i en tillvaro där de annars inte har mycket att skryta med."

Nej, så fungerar det inte. Hedern är en del av kulturen redan i hemlandet och har ingenting med en lägre status i det nya landet att göra. Tanken är att man inte är så mycket individ som en del av kollektivet, släkten och klanen, och där är det viktigt att kvinnorna sköter sig så att hela gruppen inte hamnar i vanära. Märkligt nog verkar det dock inte ge klanen någon vanära av att någon sitter i fängelse för att ha dödat sin egen dotter. För övrigt tycker jag att försöken att etablera "skamkultur" som ett nytt ord är fåniga, eftersom det faktiskt handlar lika mycket om "heder", om än inte på det sätt som européer tänker sig den, som om förebyggandet av skam.

Det blir sedan dags för något av en självklarhet, även om den i praktiken är meningslös:

"Så är det inte heller diverse mångfaldsprojekt i utanförskapsområdena som bäst bryter segregationen, utan sann integration: lika möjligheter, hand i hand med samma krav som ställs på alla andra svenskar."

Så ska det vara och är det egentligen redan på många sätt. Både att hota och slå är olagligt, liksom att mörda sina släktingar. Samma möjligheter finns faktiskt också, även om jag förstår att man har ett visst handikapp om man exempelvis inte behärskar språket lika väl som infödda. Dock är integrationspolitik, för att inte tala om "mångfaldsprojekt", naturligtvis meningslös, eftersom den rena volymen är större än vad som går att absorbera på ett rimligt sätt. Det kulturella avståndet gör inte saken bättre, och inget land i Europa har lyckats integrera muslimska grupper. Så kommer vi då till själva ärendet, som handlar om att alla "utövar samma sport":

"Vänstern är dessvärre inte ensam om att vara förvirrad vad gäller förtryck. För vad ska man kalla det när företrädare för den slirigare delen av högern framhåller slöjan i sig som ett problem? När de vägrar erkänna att kvinnor som säger sig frivilligt bära slöja ens skulle kunna ha ett eget huvud att tänka med, och en egen vilja?"

Slöjan i sig är egentligen inte problemet, bortsett från det obehag den väcker hos oss européer. Problemet är tankarna bakom, som får kvinnan att bära den, eller någon annan att se till att hon gör det. Vi vet att många bär den frivilligt, men det är inte mycket sundare, eftersom det blir ett mycket iögonfallande sätt att visa sin motvilja mot det omgivande samhället och värdfolket. Det är inte slöjan som ska av, utan personerna som ska ut. Lisa Magnusson avslutar med ett vanligt, och tämligen naivt, resonemang:

"Högerkrafterna som vill förbjuda slöjan spelar inte i samma lag som de extremister som gör slöjan till ett tvång. Men de utövar definitivt samma sport: nämligen den som går ut på att andra ska bestämma hur mycket eller lite kvinnor ska visa av sina kroppar. Och i publiken står vänstern och ropar rasist."

Totalt trams. Frågan handlar inte om kvinnors kroppar, utan om i vilken mån vi vill att en fientlig ideologi ska få visa upp sig och propagera. Europeiska kvinnor täcker sig ofta väl på vintern, utan att behöva förfalla till islamiska attribut. Att vänstern sviker utsatta kvinnor är en sak, men att de på samma sätt allierar sig med islam är ett än större problem. Att de för sig själva lyckas kombinera kamp för jämställdhet och rättigheter för homosexuella är ett mysterium.