Det etniska poserandet

Det publiceras numera många inlägg av denna typ, eftersom de älskas av medierna. I dag vill exempelvis en Elaf Ali säga någonting om det som brukar kallas för "strukturell rasism", och texten publiceras i Expressen med rubriken "Man ska inte behöva växa upp och önska att man är blond för att duga". Vi får i ingressen veta att Elaf här hamnade "i samma län som Jimmie Åkesson föddes i", vad nu det har med någonting att göra, följt av en vanlig berättelse:

"Vi var den första utländska familjen som flyttade dit. De enda med mörkt hår och ”konstiga” namn. Jag tänkte inte på att mitt namn var annorlunda eller att mitt hår var mörkare än någon annans tills jag fick höra det gång på gång i skolan."

Det är inte så konstigt att de enda personerna med utländsk bakgrund på en mindre ort sticker ut, men frågan är om det ens finns sådana platser i Sverige längre. Det som hon säger sig ha upplevt under skolgången är egentligen oacceptabelt, men de allra flesta av oss har nog blivit kränkta på det ena eller andra sättet under uppväxten. Elaf blev äldre:

"När jag blev äldre fick jag alltid skriva att jag var tjej och pratade flytande svenska i mina jobbansökningar. När jag väl fick komma på intervju fick jag alltid jobbet, men steget dit kändes ibland omöjligt." 

När det sedan ska bli mer ideologiskt, blir det också desto märkligare:

"Det fanns en utländsk person som syntes och hördes i medierna när jag växte upp. Zlatan. Han bad aldrig om ursäkt om vem han var. Han trodde på sig själv och gjorde sitt unika namn till ett varumärke. Han blev min förebild. Representation är viktigt. Debatten kring att det bara var etniska svenskar som blev programledare i SVT:s nya morgonprogram är rättfärdigad. Att vi får synas är viktigt, inte minst för integrationen."

Att se Zlatan som en förebild för alla med utländsk bakgrund är ett hån, men det säger kanske något om vår mediala värld. Att endast etniska svenskar skulle synas i tv-rutan är en ren lögn, och om vi nöjer oss med nyhetsuppläsare, kan vi räkna upp personer som SVT:s Katarina Sandström, adopterad från Etiopien, eller TV4:s Soraya Lavasani. Detta tankesätt är typiskt för identitetsvänstern, där etnicitet är viktigare än allt annat. Skulle Elaf Ali inte kunna se andra kvinnor som förebilder? Eller ännu bättre, om vi lämnar identitetstänkandet, vilken person som helst som har samma ambitioner som hon själv?

Jag tror absolut att en viss diskriminering på arbetsmarknaden kan förekomma, men jag tror också att många människor har lätt att se den egna etniciteten som det enda hindret när de söker ett arbete. Inte heller vi pursvenskar får varje jobb vi söker. För några dagar sedan kunde samma Expressen publicera ett inlägg från en Kevin Pedral, som lite hycklande ville förklara "Därför vill jag inte vara svensk längre". Ingressen går rakt på sak:

"Jag har fått känna på hur djupt rotad afrofobin och den strukturella rasismen är på den svenska arbetsmarknaden. Nu vill jag i ren protest säga upp mitt svenska medborgarskap."

Det vill han inte alls, eftersom han kommer från Kongo-Kinshasa, som många skulle mena erbjuder sämre möjligheter. Han beskriver så småningom det förtryck han här utsätts för:

"Trots bra referenser och rekommendationsbrev har jag många gånger fått kalla handen av arbetsgivare. Trots min utbildning och mina erfarenheter blir jag bara erbjuden jobb som innesäljare på diverse bolag. Precis i slutet av varje provanställningsperiod får jag alltid höra 'Kevin du jobbar hårt, besitter en otrolig potential och du är en fantastisk kollega, men vi känner att du inte riktigt passar in i den rollen vi erbjudit dig, därför måste vi tyvärr avsluta din anställning'."

Det skulle inte kunna bero på något annat än den där sjukliga rädslan för afrikaner? Återigen, att "få kalla handen" av arbetsgivare drabbar även den blondaste pursvensk. Festligt nog har han kunnat få bekräftelse av offentliga skrivelser:

"Min bild av läget på svenska arbetsplatser bekräftas efter att ha läst rapporten 'Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige', som beställdes av förre integrationsministern Erik Ullenhag (L)."

Visst, om en opartisk tänkare som Ullenhag har initierat en rapport om "afrofobi", finner vi nog svaret på alla bakslag i karriären. Det spontana, och lite väl billiga, svaret till Kevin Pedral blir förstås att han när som helst kan åka tillbaka till det mindre afrofobiska Kongo-Kinshasa och söka säljarbeten där.

Det mest aggressiva inlägget i denna genre kommer från en Nazli Kaboly Moloudi, som rentav lever som "skribent och föreläsare kring klass, hbtq och rasism", vilket antagligen skulle vara svårare i hemlandet. Även det publiceras i Expressen och får den spännande rubriken "Vi sa ingenting när ni kallade oss apor". Också det handlar om hur förtryckt hon har blivit i detta fruktansvärda land, och avslutas med:

"Vi har äntligen fått vår röst. Så vad är viktigast? Att återigen tysta oss som förtryckts i generationer av den strukturella, sociala och politiska rasismen eller att enas för att krossa den?"

Så talar en aktivist, som har hela Facebook fylld av varje identitetspolitisk floskel som finns.

"På väg till Frilagret där jag kommer hålla i ett panelsamtal 15.30
om  vithetsnormer inom antirasistiska och feministiska rörelsen"

Låt mig avslutningsvis beröra en aspekt som alltid slår mig i dessa sammanhang. Det är möjligt att Elaf Ali och Nazli Kaboly Moloudi någon gång har blivit särbehandlade på grund av sin etnicitet, men det är ingenting jämfört med den positiva särbehandling som de får i egenskap av unga och attraktiva kvinnor. De är antagligen så vana vid de privilegier som detta medför, att de är helt blinda inför denna orättvisa. Vi hör ytterst sällan om hur Greta, 80, osynliggörs i samhället eller rentav ses som mindre vetande. Dessutom lyckas både Ali och Moloudi använda sina etniciteter för att synas och Expressen är inte det enda forum som har lyft fram exempelvis den förstnämnda:

När TV4 behövde en journaliststudent