Mer nonsens om den afghanska strömmen

Staffan Heimerson är den gamle världsreportern som numera skriver krönikor i Aftonbladet och alltid lyckas hamna märkligt fel. I dag vill han säga något om åldersbestämningarna av gruppen som emellanåt fortfarande kallas "ensamkommande flyktingbarn", alltså huvudsakligen afghanska män, och endast den där grövsta referensen räcker till. Han utgår från den franska politikern Simone Veil, som nyligen avled:

"Men Simone överlevde förintelsen. Simone var 17 år gammal. Som barn skulle hon i Auschwitz rutinmässigt slaktas genast efter ankomsten. En medfånge viskade: 'Säg att du är 18.' Simone följde rådet. Därmed sorterades hon åt sidan för slavarbete, fick ett nummer intatuerat på överarmen och skulle sedan enligt nazistyrets manual arbeta tills hon dog av svält och utmattning."

Ni förstår vart han vill komma, och det gör han snart:

"Ställer vi upp på tanken att det är schyst att ensamkommande barn - dem sverigedemokrater kallar skäggpojkar - kanske friserar sin ålder en aning för att slinka genom vårt moderniserade Auschwitz (Migrationsverkets) nålsöga?"

Denna passage är alldeles häpnadsväckande, och genom användandet av just Auschwitz stöter han sannolikt bort även många asylvurmare. Vi minns hur Åsa Romson fick kritik för att ha jämfört Medelhavet med detta läger. Till att börja med blev man deporterad till Auschwitz, medan de afghanska unga männen gör en hel del för att ta sig till Sverige och Migrationsverket. Nu tillhör Heimerson antagligen de som tror att alla personer som måste återvända till Afghanistan skickas till döden, men Migrationsverket ska inte avgöra liv eller död, utan huruvida någon har asylskäl. Det har dessa afghaner inte, vilket är själva skälet till att åldern blir viktig. För övrigt är uttrycket inte "skäggpojkar", utan "skäggbarn".

Förljugenheten fortsätter:

"Självklart ställer vi upp. En statsminister, Reinfeldt, gjorde den varma formuleringen: 'Vi måste öppna våra hjärtan.' Efterträdaren Löfven yttrade för mindre än två år sedan: 'Mitt Europa bygger inte murar.' Det var som om de insåg att för pojkarna gäller samma sak som för Simone Veil: liv eller död."

Nej, det handlar om huruvida de ska få bättre standard och framtidsmöjligheter, både för sig själva och sina anhöriga. Observera att han i sin arrogans rentav använder ordet "insåg" om denna lögn. Att kalla Reinfeldts cyniska försök att positionera sig inför nästa karriärsteg för "varmt" vittnar också om en oerhörd naivitet. Som så många andra på denna sida, är det inflödets maximering i rena siffror som räknas för Heimerson:

"Sverige tog 2015 emot 163 000 personer. I moralisk självbelåtenhet dunkade vi oss i ryggen. Under hösten gjordes en politisk helomvändning. Den ansvarige ministern Morgan Andersson sa att vi bara skulle klara av 60 000 per år."

Möjligen dunkade några offentliga posörer, av typen Malena Ernman, sig själva i ryggen, men för de allra flesta var det uppenbart att denna volym var helt ohållbar, till och med för de flesta av våra politiker. Det är också 60 000 per år, om än i långsammare takt. När själva åldersbedömningarna ska kommenteras, blir det dumt på riktigt:

"Läkarna trampar ut på ett vetenskapligt gungfly: har barnen, som träd, årsringar? Snacka om hokus- pokus."

Nej, det är inte "hokus-pokus", utan just ett vetenskapligt sätt att uppskatta en sannolik ålder. Visar en sådan undersökning en trolig ålder av, säg, 21 år, är personen knappast ett barn. Dessutom har det hittills fungerat så att dessa bedömningar har gjorts där personal redan tror att personen ifråga är betydligt äldre än 18 år, varpå det sedan är frivilligt att försöka visa en lägre ålder. Tydligen tyckte Heimerson att "årsringar" var så briljant att han upprepar det i textens avslutning.

Han är uppenbarligen lite förtjust i ovidkommande historiska referenser, för sedan kommer ett helt irrelevant avsnitt:

"Ur sociala, humanitära, juridiska och kvasivetenskapliga aspekter har åldersbestämningarna likheter med statens tvångssteriliseringsprogram. De som steriliserades under åren 1934-41 karakteriserades som psykiskt sjuka, utvecklingsstörda och personer med fysisk funktionsnedsättning samt så kallade asociala, framför allt kvinnor - många unga och från socialt utsatta grupper - på ganska godtyckliga grunder, exempelvis för att en läkare bedömde dem som promiskuösa eller som tattare. Syftet var också rashygien, folkhälsa, ekonomiska besparingar och kontroll av asociala. Denna praxis nådde sin kulmen i mitten av 1940-talet."

Jag antar att parallellen här ska vara att läkare gör bedömningar, men i övrigt finns inga större likheter. För att göra positioneringen komplett, bjuds vi också på det där resonemanget om hur framtiden ska döma oss:

"Vad tycker vi 70 år senare om tvångssteriliseringspolitiken? Just det. Vi skäms!
Ska vi också nu behöva 70 år innan vi skäms för övergrepp i statens namn?"

För dessa människor är alltså en bedömning av en asylsökandes historia ett "övergrepp", eftersom vi borde acceptera alla lögner rakt av om vi ska vara humana. I verkligheten kommer nog kommande generationer knappast att hylla de som drev på för ett maximalt inflöde.