Transportstyrelsens IT-skandal

I kommande nummer av Nya Tider skriver jag om allt som har hänt i Transportstyrelsens omtalade "IT-skandal". När det gäller min egen syn på historien, är det tveksamt om jag har så mycket mer att säga än det som redan har framförts av andra i debatten som har rasat, men några tankar har jag förstås.

Till att börja med är det som har skett, alltså en stor mängd uppgifter om svenska medborgare som har spridits utan säkerhetskontroll till andra länder, mycket allvarligt i sig. Minst lika allvarligt är det lättsinne med vilket det hela har hanterats, samt den inkompetens som har uppvisats av många av de inblandade.

Bland de mer skyldiga finns förstås den avsatta generaldirektören Maria Ågren, som drev igenom outsourcingen av systemen, trots invändningar från internrevision, säkerhetsansvariga och rentav intresse från säkerhetspolisen. Mest uppseendeväckande är att hon vid mer än ett tillfälle uttryckligen uppmanade till lagbrott. Om man nu ska säga någonting till hennes försvar, är det att hon vid upphandlingen var relativt ny på posten och att den hade inletts under företrädaren Staffan Widlert. Hon befann sig alltså i en något komplicerad situation, där hon antingen skulle försena projektet eller rentav avblåsa det, med stora konsekvenser och kostnader som följd, eller bryta mot lagen. Hon valde det senare, men skulle troligen fått kritik även vid ett annat agerande.

Att påföljden för hennes del endast blir 70 000 kronor i böter är förstås också ett hån mot landets medborgare. Dessutom blev hon omplacerad till regeringskansliet med bibehållen lön.

Mest anmärkningsvärd, eller intressant om man så vill, är kanske politikernas hantering av historien. När Maria Ågren utreddes för brott och fick avgå i januari i år kände även statsministern till vad som hade hänt, men skälet till avgången var höljt i dimma. Inte heller meddelades utrikesnämnden, vilket ska ske i frågor av internationell vikt. Dessutom har den nu avsatte inrikesministern Anders Ygeman (S) erkänt att han kände till turerna tidigare än så.

Frågan är vilka som ljuger och hur mycket. Säpo inledde ett så kallat tillsynsärende redan 2015, samma år som upphandlingen ägde rum, vilket följdes av en förundersökning i januari 2016. Säpo rapporterar kontinuerligt till regeringskansliet och lyder under justitiedepartementet, vilket gör det antingen osannolikt eller uppseendeväckande att statsministern inte skulle ha känt till det förrän en generaldirektör tvingades lämna posten. Stefan Löfven har hittills kommit undan lite väl enkelt.

Det är alldeles uppenbart att han och hans regering helt enkelt hoppades att denna historia aldrig skulle nå allmänheten. Om han ljuger om när han fick kännedom, är det allvarligt, och om det är sant att hans egna ministrar inte berättade för honom när de visste, är det minst lika allvarligt.

Historien säger också en hel del om hur det socialdemokratiska partiet fungerar och vad vi medborgare har vant oss vid att förvänta oss från deras ministrar. För oss har det blivit alldeles naturligt att makten ligger hos ohederliga människor utan någon större kompetens. Är det någon som hade trott att en person som infrastrukturminister Anna Johansson, som i åratal har varit en politruk och utsedd för att hon är dotter till Göteborgs tidigare "starke man" Göran Johansson, skulle agera skarpsinnigt och kompetent på sin post? Eller att Stefan Löfven har fullständig kontroll över det som sker i hans egen regering? När en regering bildas tas rentav hänsyn till vilka landskap ministrarna kommer ifrån, deras kön och förstås att det anses vara ett plus om de är utlandsfödda. När marken började skaka under Anna Johansson spekulerades det i huruvida Löfven skulle våga stöta sig med partiets Göteborgs-distrikt.

Anna Johansson längst till vänster.

Saken har också på ett beklagligt sätt gått från själva problematiken till politiskt taktiserande, där det som vanligt är lite svårt att förstå vad den så kallade "Alliansen" egentligen sysslar med. De har alltså hotat med en misstroendeförklaring mot tre ministrar, varav två nu har avgått, samtidigt som de under hela mandatperioden har visat att de inte vill överta regeringsmakten. Det har ansetts "smart" av Stefan Löfven att sparka två av ministrarna, så att man ska se huruvida Alliansen är beredd att driva frågan mot endast försvarsminister Peter Hultqvist, som allmänt verkar ses som åtminstone en bra person. Löfven har inte brytt sig om vad som faktiskt har skett, vilket också framgår av hans falska påstående att ministrarna "har begärt att bli entledigade", utan enbart hur han kan använda situationen mot Alliansen. Samtidigt har vänstern, sin vana trogen, försökt framställa historien som ett fall av privatiseringens problem, alltid huvudfienden. Även jag kan tycka att denna typ av information ska ligga i statens händer, men denna skandal handlar mer om myndigheters lagbrott och politikers lögner än om "vinstjakt". Som vanligt har många vänsterfigurer, inte minst Aftonbladets ledarsida, velat fokusera på det fruktansvärda i att Alliansen behöver stöd av Sverigedemokraterna, eller Jimmie Åkesson, vilket de av någon anledning hellre skriver.

I en bättre värld skulle Maria Ågren ha fått ett kännbart straff och hela regeringen ha avgått. Skulden för att detta inte har skett ligger hos det samlade politiska etablissemanget. För övrigt har jag, inför min artikel i NyT, talat med både Transportstyrelsen och Säpo, där ingen av dem vill säga huruvida de personer i utlandet som har hanterat all denna information i efterhand har kontrollerats.