En osedvanligt onödig krönika

I går ville Dagens Nyheters Susanne Nyström göra invandringsdebatten mer mångfacetterad, vilket är en lite märklig ansats, eftersom hennes fokus på människors utsatthet knappast har saknats i mediernas skildringar. Rubriken "Debatten är fri – men demonisera inte utsatta människor" är någonting även jag kan instämma i, liksom sannolikt de flesta seriösa invandringskritiker, eftersom det faktiskt föreligger en skillnad mellan att kritisera en politik och demonisera varje migrant. När jag, som i förra inlägget, lyfter fram den särskilda strömmen av afghanska män, handlar det också om hur absurd hanteringen är, samtidigt som individerna som tar sig hit gör ett rationellt val, till skillnad från landet Sverige. Den uppmärksamme kan också notera att jag främst kritiserar svenska mediefigurer och makthavare, snarare än "invandrare" som kollektiv.

I sin fullständigt onödiga krönika drar Susanne Nyström upp samma gamla "argument" som vi har hört många gånger tidigare:

"I samma veva underströks även att ovissheten, i kombination med de försämrade möjligheterna till familjeåterförening, skulle leda till sämre integration, eftersom den som inte vet hur länge den får stanna, och dag och natt saknar sin familj, har svårare att rota sig i landet."

Det där är helt enkelt ett antagande, som knappast stöds av någon forskning. Det skulle kunna vara så, precis som man lika gärna skulle kunna hävda att det för integrationen är bättre om den anlände saknar en familj omkring sig och då tvingas umgås med andra människor på det nya språket, även det ett antagande utan några bevis. Nåväl, hur lite som tillförs av Nyströms alster ska bli än tydligare:

"Sedan november 2015 är den politiska inriktningen att så få asylsökande som möjligt ska komma till Sverige. Det har kallats för ordning och reda. Flyktingpaus. Andrum. Alltsammans tilltag som kan verka handlingskraftiga. Logiska. Till och med nödvändiga. Om det inte hade varit för att något saknas i debatten: omvärlden."

Den aspekten har ju varit den enda tillåtna fram till alldeles nyligen, och är huvudargumentet för Sveriges vansinnespolitik. Med jämna mellanrum försöker någon hävda ekonomiska fördelar eller att mångkultur är positiv för ett land på mer abstrakta sätt, men det viktigaste har alltid varit att man på något sätt lyfter människor från deras förfallna hemländer till den humanitära stormakten. Susanne Nyströms egen läsning ger en fingervisning om var hon hittar sin inspiration:

"I den nyutkomna boken 'Andrum', av advokaten Viktor Banke, skildras hur enskilda människor som söker asyl slits mellan hopp och förtvivlan, och hur bakslag varvas med optimism. Men även hur fort Sverige inte bara bytte politik, utan också perspektiv."

Det är förvisso sant att de nya reglerna inte infördes för migranternas skull, men det var sannerligen inte en dag för tidigt att hänsyn togs till situationen här, även om det endast skedde för att själva mottagandet höll på att kollapsa. Det tog för övrigt inte lång tid innan de vanliga misstänkta började ropa efter högre inflöden, eftersom den akuta situationen då ebbat ut. Att även 2015 års skörd kommer att belasta kommuner och själva nationen i många år framöver inser de i många fall inte ens. Inget trött argument är för uselt för Nyström:

"I september 2015 publicerades bilden på treårige Alan Kurdi, som låg livlös på strandkanten. Plötsligt hade döden i Medelhavet ett ansikte, och enligt principen att en enskild människas död är en tragedi, medan en miljon döda är statistik, chockades en hel värld, inklusive statsminister Stefan Löfven, som under en manifestation i Stockholm förklarade att hans Europa inte bygger murar."

Hon fortsätter något senare på detta spår:

"Bilden på Alan Kurdi var, om inte bortglömd, så i alla fall inte längre utgångspunkt för den politiska debatten."

Självklart ska inte en bild utgöra utgångspunkt för den politiska debatten och det är, om man nu hade haft några förväntningar, egentligen chockerande att högt uppsatta politiker påverkas på detta sätt. Människor drunknar ständigt på Medelhavet, även om de flesta är vuxna män. Det har inte heller särskilt mycket med den invandringspolitik Sverige bedriver att göra, annat än möjligen som ett visst incitament för att ge sig ut på havet. Det enda alternativet, vilket också de ivrigaste asylvurmarna vill se, är att "lagliga vägar" öppnas till Europa. Att helt undanröja skälen till båtresor över Medelhavet, skulle dock kräva att man delade ut europeiska pass till varje person i världen som vill ha ett sådant.

En båt på Medelhavet. Inga kvinnor, inga syrier.

De flesta som åker ut på Medelhavet är inte heller krigsflyktingar, om nu någon trodde det, utan ekonomiska migranter från fredliga länder i Sydasien och Afrika. För övrigt vill jag i detta sammanhang påminna om att samma tidningar som vältrade sig i bilder på Alan Kurdi inte publicerade en enda på barn som dödades vid terrorattacken i Nice.

En bild från Nice som varken publicerades
i DN eller påverkade någon politiker.

Det är inte många floskler från de gångna två åren som har undgått Nyström:

"Som Banke skriver hade flyktingkrisen fram till dess varit flyktingarnas. Den hade utspelat sig i Mellanöstern eller på vägen till Europa. Men nu lät det plötsligt som om krisen var något som främst drabbat Sverige, och på samma gång som fokus försköts från flyktingars lidande och rättigheter till det svenska systemets begränsningar, ändrades även tonfall och ordval."

När vänstern intar oförenliga ståndpunkter utan att ta hänsyn till några konsekvenser, försöker de ofta kalla det för att "hålla två tankar i huvudet samtidigt", men jag skulle här vilja uppmana till just det, och då i egentlig mening. Självklart är ett inbördeskrig en stor kris för människor som måste fly från det, men det innebär inte att ett stort inflöde till Sverige är positivt för vårt land. I slutändan vinner ingen på att även Sverige blir precis som de länder människor flyr ifrån. Framför allt handlade "systemkollaps", "andrum", och alla de där andra begreppen som de lite bättre personerna raljerar kring, inte om huruvida människor mår dåligt, utan om volymer som systemen inte kan hantera.

Susanne Nyström är inte bara oförmögen att hålla två tankar i huvudet, utan också att hålla isär saker och ting:

"Ensamkommande flyktingbarn blev skäggbarn eller 'barn' inom citattecken. Hjälpbehövande beskrevs som potentiella terrorister, och även laglydiga var ett hot mot svenska värderingar och den västerländska kulturen."

Människor som verkligen flyr från Syrien kan ha barn med sig, vilket är en sak, medan "skäggbarn" betecknar de afghanska män som söker sig till Sverige, och som saknar asylskäl. Dessutom kan förstås även en faktiskt hjälpbehövande bli terrorist och givetvis är ett stort inflöde av muslimer ett hot mot europeisk civilisation. För att illustrera denna dubbelhet, eller dilemma, kan vi titta på en bild från Charlie Hebdo, som trots att den är något grov ändå har en poäng i sammanhanget:

"Vad skulle lille Aylan ha blivit om han hade vuxit upp?"
"Tafsare i Tyskland"

Ovanstående bild publicerades efter händelserna i Köln och var sannolikt avsedd att väcka en rad olika tankar, men jag använder den här som ett exempel på att även hjälpbehövande och de bästa avsikter i världen kan leda till problem. En del menar för övrigt att bildens avsikt var att skildra just den förflyttade debatt som Susanne Nyström försöker beröra. Lille Alan/Aylan kunde mycket väl ha blivit en skötsam ung man i Europa, men ett stort och kontinuerligt inflöde kommer oundvikligen att leda till större problem än sexuella trakasserier. Nyström fortsätter oförtrutet:

"Politiken underlättar kanske för skolor, socialsekreterare och kommunala tjänstemän. Däremot är det ohederligt att få tillfälliga uppehållstillstånd, gränskontroller och splittrade familjer att framstå som höjden av ansvarstagande. Framför allt när motiveringen är att det ska vara 'ordning och reda', utan att ens i en bisats nämna möjligheten att det kan vara rimligt att en orolig omvärld påverkar Sverige."

Detta avsnitt blir direkt dumt även om man tar på sig de mest politiskt korrekta glasögonen. Om man under en period tar emot 10 000 personer per vecka och till slut inte ens kan erbjuda dessa tak över huvudet, är det självklart oansvarigt att inte försöka begränsa tillströmningen. Framför allt är det groteskt att uttrycket "ta ansvar" i Sverige har kommit att betyda just motsatsen, alltså att maximera asylinvandringen alldeles oavsett vilka konsekvenser det får för landet man är satt att sköta.