Tack, SVT...

Ögonblicken då Alex Bengtsson blev motsagd, Regina Lund målar upp sina
visioner om en planet för alla och Mikael Wiehe sjunger om att släppa in.

...är någonting man inte säger varje dag om statsmedias samhällsprogram. Troligen förtjänar de inte heller denna gång någon guldstjärna, eftersom det sannolikt var ett olycksfall i arbetet, men gårdagens Opinion Live gav på många sätt en upplysande bild av debatten om afghanerna på Medborgarplatsen. Det beror inte minst på det persongalleri man hade lyckats skrapa ihop för att representera den asylvurmande sidan. Dels fick vi ett kommunistiskt spöke från det röda 1970-talet, Mikael Wiehe, dels en figur från åsiktsmyndigheten Expo, Alex Bengtsson. På andra sidan bordet stod Paula Bieler (SD) och författaren Ann Heberlein, som jag länge känt en viss skepsis inför, men som är duktiga debattörer och här gjorde en strålande insats.

När man tålmodigt försöker lyssna till hur två kommunister lägger
ut texten kring varför ett inflöde av afghanska män är viktigt.

Av erfarenhet vet vi, minst sagt, att SVT knappast medvetet skulle välja att ge invandringskritiker ett övertag, men jag ser ett par skäl till varför den andra sidan representerades av obskyra och på olika sätt märkliga figurer. Det viktigaste, gissar jag, är att det folkliga motståndet mot den afghanska "strejken" är så pass stort att få politiker skulle vilja sammankopplas med den.

Samtidigt tror jag att just SVT:s ideologiska hemvist förklarar deras val, där de i sin bubbla upplever personer på ett annat sätt än vad de flesta tittare antagligen gör. Vi minns hur Henrik Arnstad bjöds in för att diskutera Nya Tider, vilket troligen var för att de verkligen såg honom som "historiker" och "expert på fascism", snarare än att de ville exponera honom i komiskt syfte.

Att medierna har ett mycket stort förtroende för "stiftelsen" Expo vet vi, då de ständigt kallas in för att ge sina expertutlåtanden kring personer och rörelser som själva aldrig bjuds in, vilket antagligen gjorde att Expos medverkan kändes nästan självklar. Mikael Wiehe var något mer otippad, men möjligen tänkte någon grånad programchef med nostalgi på den röda ungdomen och ville ge sin gamle idol lite tid i rutan. Att dessa båda herrar fick sällskap av Regina Lund verkar definitivt ha varit en olyckshändelse, då hon tydligen var inbjuden för ett annat ämne, men förstås kunde bjuda på ett antal känslor kring vad som helst.

Min teori om att vänstergästerna bjöds in av välvilja, bekräftas av att man lät Mikael Wiehe framföra en liten sång som på något sätt skulle ge en inramning till situationen. Att en person som hyllat Kuba som "bäst på mänskliga rättigheter i regionen", och deltagit i evenemang arrangerade av Revolutionär Kommunistisk Ungdom, ses som en mysig sångare säger också en hel del om både Sverige och SVT. Själv hyser jag förstås en särskild motvilja mot Wiehe, alltsedan TV:n rullades in i klassrummet på 1980-talet, så att svenska tolvåringar av honom och Björn Afzelius skulle få lära sig om revolutionen i Nicaragua och befriaren Robert Mugabe. Jag antar att även dagens skolbarn blir marinerade i vit skuld, men att fokus har flyttats till "mångfald" och islams skönhet.

Med dessa gäster, blev diskussionen ungefär vad man kunde förvänta sig. Av Alex Bengtsson fick vi i var och varannan mening ordet "högerextremist", av kommunisten Mikael Wiehe något paradoxalt bibelreferenser om "allt vad ni gör mot mina minsta" och vad Regina Lund sade, ja, det måste kanske upplevas.

Lite oturligt sändes avsnittet om dessa stackars muslimska män direkt efter terrordådet i Barcelona, men det lyckades man så småningom vända till att det var ännu fler dåd i Afghanistan, vilket enligt de godas speciella logik gör muslimsk invandring än mer behjärtansvärd, eftersom Sveriges väl och ve inte ens beaktas. Lika oturligt var det för övrigt för Anders Lindberg, som hade planerat att ägna dagen åt nazism, eftersom några skinnskallar mördade John Hron för exakt 22 år sedan.

Jag har klippt ihop de bättre bitarna, och vi kommer in när hycklaren Mikael Wiehe låtsas ta avstånd från att "mord på andra människor är någon sorts väg framåt". Innan han får framföra sin lilla musikaliska introduktion, får vi avnjuta Regina Lunds analys av dådet i Barcelona:





Observera hur även invandring från Afghanistan ska pressas in i vänstermallen, som genom generationsklyftan skiljer sig lite åt mellan Wiehe och Bengtsson. Wiehe måste förstås använda inflödet som ett skäl för att angripa USA, och han är inte rädd för att bjuda på en tämligen förljugen bild. Man kan tycka vad man vill om USA:s insats, men att de skulle ha "bombat landet tillbaka till stenåldern" är inte en korrekt beskrivning. Före flyganfallen styrdes landet av talibanerna, som knappast skapade ett framåtsträvande och högteknologiskt välfärdssamhälle, och före det av olika krigsherrar som glatt sköt in raketer mot Kabul. Dessutom lämnar de afghanska männen inte landet på grund av amerikanska bombningar, särskilt inte de som levt hela livet i Iran.

För Mikael Wiehe är huvudfienden alltid densamme,
men även svenskar är skyldiga till situationen i resten av världen.
Här festligt nog i världens centrum, Medborgarplatsen på Södermalm.

Alex Bengtsson drar upp en lite modernare, men lika enformig, vänsterretorik, där Moderaternas partinamn uttalas med skälvande stämma och man med lika stort patos alltid måste nämna "skattesänkningar för de allra rikaste" och "riskkapitalbolag".

Då går Ann Heberlein till motattack och Alex Bengtsson, vanligen inbjuden som stor auktoritet och van vid att orera om ej inbjudna gäster, får stå till svars:
- Du kanske kan berätta vem du företräder?
Det sker alldeles för sällan att någon protesterar mot "att han ska stå där och vara Expo". Av någon anledning vill han inte riktigt stå för det, efter år i organisationen, utan hänvisar till Expo-skapelsen "Tillsammansskapet", där också bland annat Expos "utbildare" Bilan Osman ingår. Att en vänsterextremist som brinner för att förfölja människor för deras åsikter kallar sig för "frihetlig" är förstås direkt skrattretande, men så kallar socialisterna också gärna sina diktaturer för "folkdemokratier".

Man kan förstås kalla sig "ideell organisation",
men redan bilder visar rätt väl vad det handlar om.

Genom en omständlig berättelse om bygglov vill Bengtsson säga någonting om hur afghanfrågan har hanterats, men det som jag finner intressant i detta sammanhang är hur deras försök att väcka sympati ständigt ändrar karaktär. Här använder han alltså det vanliga argumentet vid utvisningsärenden, att personen har hunnit rota sig i Sverige, vilket oftast beror på att personen ifråga inte har respekterat ett avslag, utan har överklagat, hållit sig undan och så vidare. Att vi inte har en effektiv avvisningsmekanism är inte heller ett asylskäl.

På samma sätt framförs nu på fullt allvar att afghanerna inte kan utvisas till Afghanistan för att de aldrig har satt sin fot där, vilket tydligen inte var ett problem när de sökte sig till minst lika okända Sverige, men också visar att de inte hade asylskäl från början. Festligt nog spelar Mikael Wiehe ut just det kortet, och han är inte för blyg för att säga att "vi", alltså svenskar, är "medskyldiga till den situation de flyr ifrån". Det är vi sannerligen inte, men desto mer skyldiga till varför de vill just hit.

Därefter förs vi till Medborgarplatsen, där Belindas fråga till personer som skulle lämnat landet för länge sedan egentligen är häpnadsväckande, men ändå anses rimlig i Sverige:
- Vad är det för krav ni har?

Mikael Wiehe påpekar någonting viktigt, nämligen att migrantströmmarna inte kommer att minska, vilket i hans tankevärld blir ett argument för att öppna dörrarna, medan många andra kanske tycker att det visar att en sådan politik inte är hållbar. Nu är det Afghanistan, eller Syrien, som gäller, men i morgon kommer säkerligen något annat land kollapsa. Om inte det sker, kommer asylvurmarna att kräva ett inflöde från fattiga afrikanska länder.

Då jag själv är synnerligen partisk i denna fråga, är det svårt att bedöma hur en neutral person ser på gårdagens Opinion Live, men jag har svårt att tro att asylvänstern här vann stora sympatier. Både Heberlein och Bieler bjöd på logiska och väl framförda resonemang, även om jag inte är förtjust i den lite försiktiga hållningen att "värna asylrätten" och byta ut de insmugglade mot kvotflyktingar. Personligen tycker jag att vi ska stoppa all systematisk asylinvandring, utan att be om ursäkt för det.