Vänsterbubblan rullar vidare

I inlägget om Johannes Klenells små uppblåsta utrop av triumf på Twitter, som egentligen var ett resultat av hans egen självgodhet och ovana att debattera, resonerade jag lite kring hur vänstermänniskor går ut i världen med ett hånflin, varpå alla andra åsikter därefter kan raljeras kring eller gärna förbjudas. Följden av denna självvalda isolering blir inte bara att man är oemottaglig för nya tankar, utan också att man helt tappar förmågan att argumentera mot dessa eller ens för sina egna.

Eftersom jag själv gör allt för att ta del av vänstermänniskors och asylvurmares tankar, yttranden och texter, vet jag en hel del om hur de resonerar, medan de endast bygger sina "fiendebilder" på vad likasinnade säger, så kallade "halmgubbar". Som jag har nämnt ett antal gånger, har jag på Twitter en separat profil för alla de som har blockat mig, vilket har skapat ett särskilt flöde av endast vänstermänniskor och godhetsapostlar. Det är en märklig och lite ledsam värld, där man sitter och skickar små finurligheter till varandra om hur dumma exempelvis sverigedemokrater är, utan att någonsin höra någon sådan.

Skälet till denna inledning var en liten bild i dagens Aftonbladet Kultur, som återigen fick mig att tänka på denna situation.

Efter att jag postat detta inlägg i sin ursprungliga form, inkom bildens tecknare Pontus Lundkvist själv med berättigad kritik, där han påpekar att han inte har någonting med "någon egendomlig twitterdebatt" att göra. När jag då läste igenom min text igen, insåg jag att jag lät bilden kopplas lite väl starkt till alla övriga fenomen den påminde mig om. Intressant nog påminner hans invändning också om just vikten av att vara lyhörd inför andra röster. Att Lundkvist drar till med fel namn är fortfarande slarvigt, men att det får mig att associera till allsköns nonsens som framförts mot tidningen är inte riktigt hans fel. Jag läste alltså in mer i bilden än vad den i sig ger uttryck för, och då är det ju utmärkt att upphovsmannen har möjlighet att revidera mitt intryck.

Till att börja med gjorde referensen till Fria Tider, som så vitt jag vet aldrig deltagit på mässan, att jag kom att tänka på alla de andra fall där människor låtsades vara förfasade inför Nya Tiders medverkan, samtidigt som de inte hade ens den mest grundläggande kunskap om tidningen ifråga. Någon som ville orera kring sin förfäran över att Nya Tider var på plats på denna bokmässa, förklarade att det endast var en provokation för att öka "besöksstatistiken", vilket visade att han inte ens hade tagit reda på att publikationen, som fick honom att må så dåligt, är en papperstidning och inte en annonsstyrd nätsida med behov av många klick.

Pontus Lundkvists huvudpoäng här är att debatten, eller vad man nu ska kalla allt detta poserande, har kommit att överskugga själva mässan. Det är dock inte AlternaMedias fel, som knappast kunde ana att kulturvänstern skulle bjuda på så mycket marknadsföring. Pratbubblan om att mässan en gång i tiden handlade om böcker fick mig också att tänka på alla de röster som redan förra året ifrågasatte vad en tidning, gärna kallad "skitblaska" och liknande, gjorde på en bokmässa.

I verkligheten, som dessa människor alltså frivilligt avskärmar sig från, är det bokförlaget AlternaMedia som hyr monter, just för att presentera sina böcker och författare. Att stormen ens väcktes, var för att en lite flitigare kverulant tog reda på att förlaget också ger ut Nya Tider. Samtidigt har dessa människor aldrig ifrågasatt vad alla dessa andra organisationer gör där, eller varför ett litet hotell får vara på plats med sin Lenins barnhörna på en mässa för böcker.

Låt mig avslutningsvis ta ytterligare ett par exempel från det meningslösa bollandet med Klenell, som alltså inte är intressant i sig, utan för att ännu en gång åskådliggöra problemen som uppstår när man måste ha trygga rum och därför skapar sig egna bubblor. På Twitter klippte han alltså ut små avsnitt ur vår konversation och, fullt förvissad om sin egen briljans, lade till små kommentarer av följande sort:

När jag helt uppriktigt och nyfiket frågar en annan person
varifrån behovet att registrera och hänga ut kommer, och Klenell
känner att han riktigt trycker till mig med att hans kollega skriver
självbiografiska serier.

När jag återigen förklarar att jag inte har detta behov av att
registrera och fokusera på meningsmotståndares privatliv,
vilket besvaras av att "vi" gör det i vår "hetsjakt på asylsökande".

För den som inte är van vid att diskutera med vänstermänniskor kanske de ologiska svaren, bristen på röd tråd och den dumdryga hånfullheten är något överraskande. Det är förvisso lite fult att lägga upp dessa små klipp och kommentarer utan att jag själv, eller någon annan på "vår sida", ens ska kunna se dem, men jag är inte det minsta kränkt. Jag har förstås egna tankar kring vem som uppvisar intellektuell överlägsenhet, men i mina ögon skulle diskussionen handla om Nya Tider och dess faktiska innehåll.

Jag vill understryka att jag här inte syftar till att håna Klenell, på vänstermanér, utan visa de självvalda bubblornas problematik. Låt oss till exempel titta på de efterlysta ryggdunkar som kom efter Klenells triumferande utrop:

Det är reaktionen som är intressant. Observera hur följaren alltså enbart utgår från Klenells egna "sammanfattningar" och rentav använder samma uttryck som han har serverats. Mannen med folie är förstås jag, som i verkligheten inte förfäktar en enda konspirationsteori, medan "självskadebeteendet" består i att jag försökte ha en ödmjuk och nyfiken diskussion om en fråga. Vi kan utgå från att följaren varken har sett själva diskussionen eller har någon aning om vem jag är, men så här ser det ut i vänsterflödena. Man sitter och fnissar inför varandra om hur dumma alla andra är, vilket är desto lättare då ingen någonsin behöver höra en avvikande röst.

En annan lite speciell aspekt hos dessa vänsterfigurer är den enorma fixeringen vid personer, där man nöjer sig med att konstatera att de är sämre och framför allt dummare än en själv, eftersom man uppenbarligen besitter en ovilja att diskutera idéer och verklighet. I den långa tråden med Klenell försökte jag om och om igen föra in diskussionen på Nya Tider och på vilket sätt den skulle vara "nazistisk", medan alla svar handlade om individers halssmycken och lunchsällskap. För sina beundrare på Twitter hade han mer att bjuda på i denna genre:

Observera hur den egna bubblan och de egna fördomarna här återigen skapar speciell värld som får ersätta verkligheten. Om han vore nyfiken på den faktiska verkligheten, skulle jag kunna berätta att vi medarbetare givetvis inte sitter mitt i någon "totalitär antisemitism och rasism", utan huvudsakligen talar om det arbete som ska utföras. Visst är vi godmodiga, vilket kanske krävs om man med begränsade resurser ska försöka stå upp mot ett samlat etablissemang som styr all offentlig diskussion. Möjligen finner Klenell denna "godmodighet" märklig, eftersom den ligger så långt ifrån hans egen krets inåtvända hat och arrogans. Den som orkade kika på den tråd jag, till skillnad från Klenell, vågade länka till, kunde notera att jag genomgående höll en trevligare och mer avslappnad ton.

Personangreppen blir också patetiska. Perra Winberg har ett imponerande skägg, vilket väl ska förklara de tre förstnämnda figurerna, medan han varken till utseende eller personlighet påminner om Adolf Hitler. Detta namn har förstås slängts in för att Klenell kittlas av nationalsocialism och tycker att det är lättare att kämpa mot väderkvarnar. I verkligheten är Perra Winberg en mycket sympatisk person, en driven (före detta) medarbetare och faktiskt inte heller nationalsocialist.

Perra Winberg och Bokmässans VD Maria Källsson.

Jag tänker inte heller här sitta och förklara vad andra personer tycker och tänker, men jag tror att jag kan nämna att Perra rentav motsätter sig begreppet "högerextrem", ett uttryck som jag själv inte har några större problem med, eftersom det, trots att det i sig är fantastiskt missvisande, sätts på det mesta som jag ser som rätt och riktigt här i världen.

Det är nämligen så att vår redaktion består av ett antal olika individer, som sannolikt också har olika åsikter i en hel del frågor. Var jag själv står redovisas rätt väl på denna sida, medan jag inte har någon större kännedom om mina kollegors alla åsikter i olika frågor. Sannolikt är ett par av medarbetarna närmast opolitiska.

Nu kan någon undra varför jag tar mig tid att tjafsa med figurer som Klenell, men det beror just på att jag vägrar stänga in mig i en bubbla, där jag är lyckligt omedveten om andra människors åsikter och världsbild.