Den afghanska manifestationen är en god sak

Världens äldsta barn möter Sveriges yngsta batikhäxor.

Den afghanska samlingen, numera på Medborgarplatsen, är positiv av flera skäl, även om de aktivister som tar sig dit, och de mediefigurer som gärna vill lyfta fram den, ännu inte verkar inse varför. De tänker sig nog att nu kommer människor att få upp ögonen för "Sveriges grymma utvisningar" eller liknande, men framför allt ser de ett ypperligt tillfälle att ännu en gång posera med sin godhet, ofta bokstavligen. Dessutom får nu kvinnorna av typen "vistårinteut", vars folkliga beteckning vi alla känner till, uppskatta lättillgängligheten och möjligheten att verkligen få frottera sig med "hazarpojkarna".

En posör, vars politiska mål sedan länge kan sammanfattas med "att själv synas", gjorde kanske det minst oväntade besöket:

Observera hur Gudrun Schyman i detta sammanhang oblygt drar till med "modiga unga kvinnor", för att åtminstone ge sken av att ett årligt inflöde av afghanska unga män utan asylskäl har någonting med jämställdhet att göra. Det är inte exakt 100 procent av gruppen "ensamkommande" som är män, vilket gör att Schyman faktiskt kan ta en bild med fem kvinnliga deltagare, som i och för sig lika gärna kan ha hämtats hit som fruar, eller rentav vara födda här. Samtidigt går det inte riktigt att bortse från de där slöjorna.

Att kalla församlingen för "modiga unga kvinnor" är förstås något missvisande:

Låt oss nu lämna aktivisternas bisarra värld och fokusera på alla fördelar med denna protest, med början på det uppenbara. Genom den intensiva mediebevakningen får nu varje medborgare en tydlig bild av hur gruppen ser ut, och blir alltså medveten om att "ensamkommande flyktingbarn" inte betyder gråtande åttaåringar. Det är mycket bättre att de visar upp sig i centrala Stockholm än att de mer diskret smyger sig in i landet. Dessutom, om vi ska vara ärliga, känner nog en hel del personer, med den allra finaste människosyn, en sorts instinktivt obehag inför stora grupper av muslimska män.

Sedan provoceras säkert många människor av protestens fräckhet, där personer som ska lämna landet istället har en mängd krav att framföra.

En av personerna i gruppen är mycket flitig på Twitter, där han huvudsakligen uppmanar människor att ansluta sig, älskar att tala om "nazister" och "rasister", samt gärna berättar att afghaner har större rätt att vara i Sverige än dessa "rasister". Det har lett till att hans konto följs av ett par tusen svenska kvinnor, som till och med stödde honom när han råkade försäga sig:

Välvilliga kvinnor ryckte här in och upplyste skeptiska svenskar om att det faktiskt behövs pengar när man är på flykt. Varför inget av de tio länder som ligger på vägen duger för den som omedelbart kommer att dödas i Afghanistan har dock ingen lyckats förklara.

En annan viktig aspekt som nu framträder i all sin pinsamhet är hur handfallet Sverige står inför lite mer förslagna individer. Formellt krävs visum för personer från exempelvis Afghanistan eller Iran som vill besöka Schengen, något som i sin tur kräver ett visst saldo på ett bankkonto, en viss lön under de senaste tre månaderna och så vidare. Ändå kan alltså afghanska män och marockanska "gatubarn" bara promenera rakt in och dessutom uppehålla sig här utan att omedelbart skickas tillbaka. Många har frågat polisen varför de nu inte agerar och de meddelar på sin officiella sida på fullt allvar:

"Anledningen är att en sådan kontroll inte skulle leda till någon åtgärd."

Även jag häpnar över denna släpphänthet och defaitism. En liten ögonblicksbild från Dagens Nyheter är förbluffande:

Man kan föreställa sig hur någon som kommer från Afghanistan eller Iran, och har använt olika metoder för att illegalt nå detta land, reagerar på att den enda polisiära insatsen, dessutom från en segway, är denna omsorg. Kanske först med häpnad, snabbt följt av en tilltagande fräckhet och förakt.

"Nej, nej, stanna kvar.
Men fungerar toaletterna tillfredsställande?"

Jag har själv inte besökt just Afghanistan, men väl grannländer som Uzbekistan och Turkmenistan, och då talar vi ändå om länder där decennier av sovjetstyre i viss mån har civiliserat den muslimska befolkningen. Man ser fler slöjor i vilken svensk småstad som helst än i dessa länders huvudstäder. Festligt nog var jag naturligtvis tvungen att skaffa visum i god tid innan besöken och myndigheterna skulle knappast ha låtit mig bara slå mig ner på ett torg och stanna kvar efter angivet avresedatum.

Uzbekisk polis kontrollerar utlännings pass.

För en afghan måste mötet med Sverige vara som att hamna i någon absurd dröm eller ett vansinnigt dagis. Förutom att myndighetspersoner, som kunde förväntas avbryta en olaglig manifestation eller verkställa beslutade avvisningar, dyker upp på en segway för att förvissa sig om att man mår bra, strömmar medelålders kvinnor till med en tendens att vilja ta lite väl mycket på en.

Här kan det vara på sin plats att tala om de kulturskillnader som vi får lära oss inte existerar. Jag brukar här inte lägga upp blodiga klipp eller bilder, men i detta sammanhang har det sin poäng för att åskådliggöra vad vi talar om. I Kabul har någon påstått att en kvinna har bränt koranen, vilket gör att kvarterets alla män utan vidare samlas för att ta död på henne så brutalt som möjligt:





Sverige har alltså i praktiken bestämt att mest skyddsvärda, och därmed mest önskvärda här, är unga män från denna kultur.

Slutligen har vi då våra politiker, som inte gör någonting. Förutom Schyman, var givetvis Gustav Fridolin på plats. Bilderna från hans besök fick många skämtare att utropa "Äntligen ett barn!".

I själva verket har Fridolin nu hunnit fylla 34 år, men ändå framstår han som platsens barnsligaste individ, som till skillnad från de "strejkande" afghanerna inte agerar rationellt. Man ska också komma ihåg att han faktiskt sitter i landets regering, under vilken bland annat Migrationsverket lyder. Troligen skulle han säga att han var där för att "känna in" eller "lyssna på ungdomarna", men som regeringsrepresentant borde han helt enkelt säga till dem att lämna landet, eftersom de bryter mot demokratiskt fattade lagar.

För en svensk kan det vara bra att påminnas om att vi bara behöver gå till Danmark för att finna mer rakryggade politiker. Inger Støjberg är invandrings- och integrationsminister från högerliberala Venstre och förklarar i klippet nedan vad som gäller för en liknande grupp.




Observera hur man försöker med "demokrati" och att "vi är inga kriminella". Efter att vi får veta att han med "100 procents" säkerhet kommer att slås ihjäl i Iran, måste det ändå framföras att han i Danmark tvingas äta lite väl mycket potatis.

Kanske är det ändå så att man har de politiker man förtjänar, och man kan sannerligen inte påstå att det svenska folket gör mycket till motstånd. Då blir följden att personer som Löfven, Fridolin och Strandhäll sitter vid makten, i väntan på att mer självsäkra och förslagna folkgrupper kan ta över landområdet.