Historik, besatthet och människosyn

Lars Lindström

Så har då ett angivet uppehåll ännu en gång blivit längre än först aviserat, men återigen hoppas jag att läsekretsen så småningom hittar tillbaka.

Låt oss inleda denna säsong med att titta på vad en gammal bekant, Expressens Lars Lindström, i dag kände sig manad att bjuda på. Föga förvånande handlar även dagens krönika om Sverigedemokraterna, ett ämne som fascinerar Lindström på ett närmast patologiskt sätt.

Dagens rubrik lyder "I tre decennier har SD hatat Sverige", en variant av ett tämligen vanligt mantra bland inte minst vänstermänniskor, som brukar formuleras ungefär som "hur kan de kalla sig sverigevänner när de hatar allt med Sverige?".

Bloggföljaren inser förstås att man kan vara kritisk mot aspekter av ett samhälle utan att hata ett helt land. Att känna ett visst förakt mot exempelvis det mediala och politiska etablissemanget innebär inte heller att man nödvändigtvis "hatar Sverige".

Jag funderar med jämna mellanrum på hur redaktionerna på stora tidningar som Expressen och Aftonbladet egentligen resonerar. Med deras finansiella muskler borde det inte vara omöjligt att hitta begåvade skribenter som kan leverera även politiskt korrekt snömos på ett välformulerat sätt. Fredrik Virtanen får lämna Aftonbladets ledarredaktion när han anklagas för sexuella övergrepp, medan hans usla arbetsinsats, betydligt mer väldokumenterad, tydligen inte har varit ett problem.

Nåväl, Expressen kan sägas försöka upprätthålla en något högre nivå, då man har en intelligent ledarskribent som Anna Dahlberg och klassificerar Lars Lindström som det lite lägre "krönikör". I dagens text vill Lindström endast säga att SD alltid har sett negativt på situationen i Sverige, en tanke som han upprepar ett antal gånger, som så ofta utspätt med helt irrelevanta musikreferenser. Textens första rader visar det som sedan ska upprepas:

"När jag inte riktigt vet om jag ska skratta eller gråta, då försöker jag skratta.
Som när Sverigedemokraterna plötsligt hyllar hur vårt land såg ut 'för bara några decennier sedan'. Vi som vet hur SD förtalade Sverige redan på den tiden måste le – och skaka på huvudet."

Själv tycker jag inte att en sådan uppfattning är så dramatisk att den bör leda till vare sig skratt eller gråt, men det är också fånigt att bolla med "för några decennier sedan" och utmåla det som någon form av hyckleri. Den åtminstone normalbegåvade lär förstå att man tänker sig tiden efter arbetskraftsinvandringen, men före den stora asylinvandringen, alltså någon gång runt 1970-talet. För övrigt har SD anklagats för att vilja tillbaka till 1950-talet, samtidigt som vi ständigt får höra att 1930-talet redan har kommit tillbaka. Denna distinktion är dessutom tämligen irrelevant, eftersom vi är där vi är och måste utgå från läget 2017. Möjligen kan vi konstatera att situationen skulle ha varit annorlunda om SD fått genomslag för sin politik vid bildandet 1988, vilket alltså är vad Lindström lite listigt vill se som den där tidpunkten "för några decennier sedan":

"Det är inte sant. I Sverigedemokratiska ögon har Sverige alltid varit utsatt för massinvandring, inbördeskrig och välfärdsförfall."

Nej, detta påstående är förstås än mer osant och det kan ses genom ren statistik. Det som brukar kallas för massinvandring inleddes på allvar på 1990-talet och kunde förutspås 1988. Rekordet sattes som bekant 2015 med förbluffande 163 000 asylsökande.

För att understryka sin viktiga analys har Lindström minsann gått till arkiven, blandat med den utfyllnad jag nämnde ovan:

"Jag lyssnar på 'Bluesen i Malmö' från Thåströms senaste och surfar lite i SD-arkivet på nätet. Tre decennier gamla nummer av Sverige-Kuriren? Jodå! SD:s partiprogram från 1989? Visst!
Manuset till SD:s rysare kunde ha skrivits på 1980-talet av skinnskallen, den ökände nazisten och SS-veteranen som la grunden för partiet. Det är samma skräckscenario som byggs upp, nu som då."

Vid denna tidpunkt var SD betydligt mindre till storleken och mindre välorganiserat, men bilden av skinnskallar och SS-veteraner är ändå minst sagt överdriven. Jag besökte faktiskt ett öppet möte 1991, och inte ens då förekom de hakkors och liknande som motståndare i dag vill måla upp.

1991. Lite yvigare, men inte dominerat av
"skinnskallar" och "SS-veteraner".

Jag slås här ännu en gång av det oproportionerliga intresse en del verkar ha av ett parti man säger sig ogilla, och gissar att inte ens de flesta aktiva sverigedemokrater sitter och lusläser dokument från slutet av 1980-talet, för övrigt en tid då Vänsterpartiet hade "Kommunisterna" i sitt partinamn och hade täta kontakter med Östeuropas diktaturer.

Jag har lite svårt att förstå denna besatthet och skulle själv inte tycka att det vore särskilt angenämt eller angeläget att helt leva för, säg, Miljöpartiets eller Liberalernas inre liv. Det är inte bara någon krönikör som uppvisar detta beteende, utan även ökända grupperingar som Expo, Researchgruppen och den av media upphöjda bloggen "Inte rasist, men", vars medlemmar sitter och plöjer flöden på Facebook i jakt på lokala SD-politiker att hänga ut.

IRM satt uppenbarligen också och sträcktittade på SD:s landsdagar, eftersom man var snabbt ute med en måltavla bland hundratals motioner och anföranden, som inte helt förvånande kom att bli mediernas huvudnyhet från dessa dagar.

Det för mig till några avslutande rader, som inte har med Lars Lindströms krönika att göra. Själv har jag inte riktigt tålamod att följa hela dagar av kongressande, men hamnade av en slump på SVT just när Martin Strid från Borlänge redogjorde för sin "muhammedanskala". Resonemanget var tillräckligt apart för att jag skulle reagera, och det festliga är att det för en gångs skull verkligen kunde anses handla om "människosyn" och rentav ifrågasätta "alla människors lika värde". Då är det ju synd att dessa begrepp redan slitits ut vid allt som handlar om invandringspolitik.

Martin Strid visar genom gester upp sin
egen "muhammedanskala".

Strids inlägg var märkligt och dumt, men om vi ska vara noggranna med de utslitna begreppen var det faktiskt inte rasistiskt. Tydligen måste man fortfarande påpeka att islam inte är en ras och att anhängare återfinns bland alla raser. Om han hade hävdat att ett barn till exempelvis en svart och en vit förälder kunde ses som 50 procent människa skulle det vara glasklar rasism, men det aktuella anförandet skulle vara lika bisarrt och rasistiskt om han hade tillämpat det på kommunister, sverigedemokrater eller katoliker.

Om någon vänstermänniska mot all förmodan råkar läsa här, kanske jag avslutningsvis bör förtydliga att jag givetvis ser muslimer, sverigedemokrater och miljöpartister som 100 procent människor. För övrigt kritiserar jag här aldrig någon religion eller den enskilde anhängaren i sig, men en omfattande muslimsk invandring till Europa har visat sig vara problematisk, utan att någon därför är färre procent människa än någon annan.