Jag tycker inte att Staffan Heimerson är en särskilt framstående krönikör, och har här vid ett par tillfällen kritiserat hans alster, inte minst när han från sin pool i Sydfrankrike lägger ut texten om hur Sverige ska öka asylinflödet.
Symptomatiskt nog är det dock inte det politiskt korrekta poserandet, eller texternas kvalitet, som har fått Aftonbladet att stänga av honom, utan föga förvånande en text som råkade avvika från mediernas påbjudna linje. Själv tycker jag att även den krönikan var undermålig, men Aftonbladets beslut och de attacker Heimerson mottog var än mer klandervärda.
Som så ofta i Sverige anses en hashtag vara något storslaget, och den som nu gäller är #metoo, där kvinnor i olika branscher berättar om sexuella trakasserier eller rena övergrepp de upplevt. Den påbjudna linjen, som Heimerson alltså inte följde, illustreras lätt genom en enkel sökning:
Sverige är så konformistiskt att det gärna blir så här tragikomiskt. Det finns plats för hundra krönikor om att en kampanj är en revolution, men en enda avvikande tanke blir en för mycket. Låt oss då titta på vad Heimerson faktiskt skrev i Aftonbladet. Han har egentligen ett par poänger om avigsidorna med en kampanj av detta slag, men de skyms något av överdrifterna. Efter en inledning om häxjakt, skruvas det upp ytterligare ett snäpp:
"#metoo har också drag av Stalins utrensningar september 1936 till augusti 1938. Medlemmar i kommunistpartiet blev anklagade för opreciserade brott. Bevisen svarade ospecificerade vittnen för. Otydligheten var en del av budskapet. Men alla fann sig i påståendena: partiet har aldrig fel. Utrensning innebar allt från uteslutning ur partiet till straffarbete och avrättning."
Det går att förstå vad han vill säga, men jämförelsen med miljoner döda skymmer i viss mån budskapet. Emellertid kan den som läser hela texten lättare se de egentliga poängerna, där den viktigaste är att en person som offentligt utpekas för sexuella trakasserier får svårt att försvara sig. Mest provocerande var tydligen inte själva krönikan, utan en intervju med Heimerson i branschtidningen Resumé, där en tanke både är originell och lite rolig:
"Många av de kvinnor som hört av sig har författat novelliknande skildringar av sina erfarenheter. Det får mig att undra, med all respekt, har de här kvinnorna förläst sig på boken 50 Shades of Grey? De använder #metoo som en invändning för att skriva sjaskig pornografi. Och de lyckas."
Provocerade gjorde också följande svar:
"För det första, drullputteri måste kunna accepteras och det är förstås drullputteri det här handlar om. Det andra är att medievärldens män och kvinnor inte ska arbeta i samma byggnader och framför allt inte sammanföras på personalfester, det går ju inte. Om vi inte kan acceptera vad som ingår i normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten är vi inte en tillräckligt hårdhudad nation. Personalfester har aldrig funnits till för att vara några etiska föredömen."
Även där har han egentligen en poäng, men kritikerna fick svårt att se bortom "drullputteri", som givetvis tolkades som att han förminskade sexuella trakasserier. Samtidigt är Heimersons något sexistiska beteende känt sedan länge, där han exempelvis kände sig nödgad att beskriva krigsreportern Magda Gads "fylliga läppar och sneda kisande ögon". Dock verkar jag vara den ende som reagerade på att han beskrev den framstående politikern och juristen Marine Le Pen som "mullig blondin".
Det intressanta, och min egentliga poäng med detta inlägg, är att de som nu i kör rycker ut för att attackera Heimerson, sannerligen inte är mycket bättre. Som exempel kan vi titta på Sofia Mirjamsdotters ledarkrönika i Sundsvalls Tidning, där Heimerson genomgående benämns "gubben":
"Häromdagen hade jag förmånen att hänga med ett par unga män födda på 90-talet. Tillsammans läste vi en kolumn i en kvällstidning, och en intervju med gubben som skrivit kolumnen. Nittiotalisterna förstod ingenting. De kunde över huvud taget inte relatera. De vred sig av skratt och spärrade upp ögonen i äkta förvåning över gubbens tankegångar."
Ovanstående bjuder också på den vanliga tankegången att just vår tid är den absolut bästa, att de påbjudna värderingarna är själva sanningen och att den senaste generationen är bättre än alla föregående. Jag har hört 90-talister tala om både kvinnor och samlevnad, och deras kommentarer är inte nödvändigtvis genuscertifierade. För övrigt skulle jag aldrig benämna Mirjamsdotter "gumman" eller "kärringen". På vänstersidan ETC faller Andreas Gustavsson in i samma banor, där både Heimerson och Jan Myrdal anses komma ur "fossilerade lager".
 |
| Andreas Gustavsson, som förstås tillhör det nya och mer upplysta lagret. |
Texten avslutas med den där tanken om hur allt bara blir mer upplyst och äldre personer ska försvinna:
"Varsågoda, följ med Staffan Heimerson ut i marginaliserad omloppsbana. Eller flytta er. Förändringen kommer."
Man kan då föreställa sig hur Andreas Gustavsson själv sitter som 80-åring och funderar på vart genusvetenskap och mångkulturalism tog vägen när pendeln har svängt några gånger. Av någon anledning har Dagens Nyheter plockat upp Metros krönikör Lisa Magnusson, och hon levererar givetvis det förväntade:
"När en del journalister blir gamla så orkar de inte längre gå så långt för sina gräv. De sätter spaden i marken rätt under sig i stället, och skyfflar och skyfflar så skiten sprätter. Efter ett tag är gropen de grävt sig så djup att den mest liknar en grav."
Jag är själv några decennier yngre än Heimerson, men jag vänder mig mot tanken att äldre inte har någonting att förmedla, och där en person som tycker "fel" omedelbart måste vara dement. Nu håller jag, som sagt, inte just Heimerson särskilt högt, men det är svårt att förstå varför tidningar inte välkomnar avvikande röster, om inte annat för själva "klicken". Borde inte en publikation bli intressantare om man inte visste vad som väntade i kolumnerna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar