Aftonbladet och plagiatet

Linnéa Claeson. För säkerhets skull kan man alltid
också manifestera sin oklanderliga värdegrund fysiskt.

Det råder en viss turbulens på Aftonbladet i dessa dagar. Som jag tidigare har påpekat handlar det inte om opinionsskribenternas låga kvalitet, utan sexism och sexuella övergrepp. Staffan Heimerson fick gå för att hans kommentarer avvek från den berömda åsiktskorridoren, medan Oisin Cantwell visade sig ha trakasserat kvinnliga medarbetare och skrikit otidigheter mot dessa. Den sistnämnde har inte ens synts till på Twitter sedan ett antal veckor. Även den fine vänstermänniskan Ehsan Fadakar anklagas för att ha kränkt kvinnor grovt, liksom Fredrik Virtanen.

Situationen blev inte bättre av att ett antal kvinnor på tidningen skulle samla ihop berättelser om kränkningar på arbetsplatsen. Efter att detta gjorts, valde chefredaktör Sofia Olsson Olsén att i sista stund stoppa publiceringen av dessa berättelser. Samtidigt uppger medarbetare att hennes ledarskap är uselt på ett antal andra sätt.

Igår publicerades en krönika, nedplitad av Linnéa Claeson, som var så fånig att jag först inte tänkte kommentera den, men den kom lite senare att kommenteras flitigt på Twitter. Under rubriken " Jag vill ha representation – på riktigt", får vi veta:

"Jag vill ha en svart kvinna som statsminister.
Flator i Regeringen. Romska kvinnor i Riksdagen. En muslimsk polischef i slöja, djurrättsaktivister i departementen och en kvinna från Balkan som försvarsminister.
Jag vill att fler bögar ska kunna komma ut i fotbollsallsvenskan och herrlandslaget."

Så fortsätter det, och det är det vanliga tramset om representation, där etnicitet, kön och sexuell läggning är de absolut viktigaste aspekterna som ska beaktas. Vad man kan invända mot detta resonemang inser ni, men det främsta är förstås att åsikter och kompetens borde vara överordnade de mer ytliga attributen. Dessutom blandas just åsikter och dessa attribut friskt. Att som polischef visa upp sin ideologi genom slöja är någonting annat än om en politiker råkar vara svart, från Balkan eller kvinna.

David Lindén, som är historiker och författare, samt har en utomeuropeisk bakgrund, reagerade mot denna nedlåtenhet och förminskande:

Sedan uppmärksammades ytterligare ett litet problem med Linnéa Claesons text av personer som är mer bevandrade i den amerikanska identitetspolitik som har tagits till Sverige. Trots att den inte var mycket att skryta med, visade den sig dessutom vara ett plagiat av en text från 1992, skriven av en Zoe Leonard. Originalet kan läsas här, och det är också något mer begåvat än Claesons bleka stöld.

Det är lite klantigt att plagiera en text som
rentav har fått en sorts monument i New York.

Leonards text handlar om vem hon vill se som president, men innehåller lite mer än att det är bra att vara svart, kvinna eller homosexuell:

"Jag vill ha en kandidat som inte är det bättre av två onda ting..."

Avslutningen, som Claeson underlät att inkludera, är också mer poetisk:

"Jag vill veta varför vi en gång började lära oss att en president alltid är en clown: alltid en torsk och aldrig en hora. Alltid en chef och aldrig en arbetare, alltid en lögnare, alltid en tjuv och aldrig gripen."

Linnéa Claeson är ett ganska typiskt exempel på hur dagens stora medier fungerar i Sverige. Hon är egentligen handbollsspelare, men fick orimligt mycket uppmärksamhet för ett konto på Instagram där hon bjuder på små kommentarer om verkliga eller fiktiva sexuella kommentarer från män. Självklart sliter då tidningar som Aftonbladet i henne, och vi har redan lärt oss att usla texter, eller rentav plagiat, anses vara ett betydligt mindre problem än tankar som bryter mot den offentliga värdegrunden.