Centerpartiet försöker navigera kring afghanerna

Debattartikeln i SvD är undertecknad av Johanna Jönsson,
partiets migrationspolitiska talesperson, och Annie Lööf.

Centerpartiet befinner sig nu i en intressant situation. Förvisso kan vi definitivt inte lita på de andra allianspartierna, men Centerpartiet är det enda som verkligen brinner för fortsatt massinvandring. Det ligger också relativt högt i opinionen, kring 10 procent, och vi kan misstänka att många av de nya anhängarna uppskattar asylvurmen. Sådana människor finns ju också. Dessa vill man inte stöta bort, samtidigt som man säger sig vilja se en annan regering.

Saken ställs nu på sin spets genom regeringens märkliga förslag att göra undantag för en mycket specifik grupp utan asylskäl. För att visa ett motstånd mot regeringen, och samtidigt försöka behålla någon sorts trovärdighet som asylparti, skriver Annie Lööf och Johanna Jönsson i dag ett inlägg på SvD. Som så ofta i detta ämne, måste inledningsvis ett par stycken visa en sorts allmän medmänsklighet, innan man vågar göra något som helst ställningstagande:

"Många ensamkommande unga lever idag i en osäker tillvaro. Att inte veta om man får stanna i Sverige eller inte, trots att man vid det här laget har varit här i flera år, innebär stor psykisk press. På grund av orimligt långa handläggningstider har tusentals ensamkommande hamnat i en situation där de blivit myndiga innan deras asylärende avgjorts."

Ovanstående resonemang används ständigt av de som brinner särskilt för de afghanska männen, men det bottnar i en lite märklig syn på situationen. Lång handläggningstid är inte ett asylskäl, lika lite som många år i Sverige är det, särskilt i alla de fall där man uppehållit sig illegalt efter avslag. Själva skälet till att de ska utvisas är att de saknar asylskäl, vilket är sant även för de som verkligen var 17 år gamla vid ankomsten. I Sverige går det uppenbarligen att bita sig fast i åratal även efter avslag, antingen genom att hålla sig undan eller överklaga beslut i all oändlighet. Själv skulle jag förstås helst sett att denna ström avvisades redan vid gränsen.

Det är inte svårt att kritisera regeringens förslag, och Annie Lööf har därför självklart ett antal poänger:

"I dess nuvarande form är förslaget fullt av hål och brister. Många frågor är fortfarande obesvarade. Bland annat sätts en godtycklig tidsgräns vid 24 november 2015 för vem som ska omfattas av de nya reglerna. Förslaget innehåller samtidigt en avgränsningsproblematik, där vuxna människor som medvetet ljugit om sin ålder får samma fördelar som de som var minderåriga när de kom. Dessutom ska de styras in i gymnasiestudier istället för att kunna ta erbjudna arbeten och försörja sig själva."

Den sistnämnda aspekten är kanske den allra märkligaste. Dessa individer ska utvisas för att de saknar asylskäl och har fyllt 18 år, men av någon anledning är det viktigt att man ändå genomför gymnasiestudier, eller snarare skriver in sig för sådana.

Förslaget är uppenbarligen ett resultat av kompromisser mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet, där det större partiet vill bjuda på vissa eftergifter, men ändå inte släppa fram det totala vansinnet. Då blir det en sorts amnesti för en viss grupp, med en viss ålder och ett visst ankomstsintervall, samt den där inskrivningen utan prestationskrav. Regeringen visste inte själv hur många som skulle omfattas, men senare uppskattningar pekar mot 8 000 - 10 000 personer.

Sedan övergår Centerpartiets utspel till det där positionerandet som ska blidka asylvurmarna:

"Centerpartiet föreslog därför redan i somras förändringar som skulle innebära att den som var minderårig när asylansökan lämnades in inte skulle straffas på grund av långa handläggningstider. Det står vi fast vid. Vi anser även att särskilt och synnerligen ömmande omständigheter bör återinföras." 

Straffas? Låt oss komma ihåg vad detta faktiskt handlar om: afghaner som har rest genom ett tiotal säkra länder och i många fall är uppvuxna i det föga konfliktdrabbade Iran. Resan hit är en chansning, en sorts investering för bättre framtidsmöjligheter, inte bara för den "ensamkommande", utan ofta för en hel familj, som kanske också bor i Iran eller Pakistan. Asylrätten skapades inte för kunna förflytta människor från fattigare länder, och "ömmande omständigheter" innebär ett avsteg från den principen. Framför allt finns det enormt många människor i världen vars omständigheter är betydligt mer ömmande än de afghanska männens.

Mot slutet av debattartikeln får vi motiveringen till varför Centerpartiet kommer att rösta nej:

"Det är regeringens ansvar att lägga fram en proposition som är väl genomarbetad och som tar hela den här frågan på allvar. Det är enda sättet för att få stöd för sin politik i riksdagen. Av den information vi fått hittills finns det fortfarande en hel del arbete kvar för att Centerpartiet ska kunna stödja förslaget."

Detta innebär ett dubbelt hyckleri. Centerpartiet hycklar dels om att de afghanska männen skulle vara en ömmande grupp, dels om att positioneringen skulle handla om att förslaget inte är tillräckligt genomarbetat. Jag är tämligen övertygad om att det snarare handlar om att man både vill behålla väljare och finnas kvar i Alliansen, en konstellation som dessutom behöver stöd från Sverigedemokraterna.

Det är mycket bisarrt att den aktuella gruppen har blivit den mest omhuldade i Sverige, men det bedrivs en konstant kampanj för den, både från medier och aktivistgrupper. På Twitter sitter kvinnorna i "Vi står inte ut" och "Låt de unga stanna" nu och fokuserar på att åldersbestämningar skulle vara "ovetenskapliga", som om de skulle bry sig om huruvida dessa individer är 17 eller 19 år gamla. Vilka de är och hur de försöker framställa sitt engagemang framgår redan av deras profiler:

När den twittrande skojaren Amir Nabizadeh, som har fått uppehållstillstånd, sitter och beklagar sig över Sverige, skickar dessa människor små hjärtan till honom, eftersom de har så mycket härliga känslor:

Om de hade velat göra en verklig insats, skulle de till exempel kunna skicka pengar till Svenska Afghanistankommittén:

Organisationen skriver också bland annat:

"SAKs verksamhet riktar särskilt in sig på att nå ut till de allra mest utsatta grupperna. Därför bedrivs arbetet på den fattiga afghanska landsbygden och med särskild inriktning mot kvinnor, barn och människor med olika former av funktionsnedsättning."

Jag behöver knappast ännu en gång påpeka att de miljarder som läggs varje år på afghanska män i Sverige skulle göra fantastiskt mycket större nytta i Afghanistan, för människor som dessutom har det betydligt svårare.