En klumpig flört med mitten

På vänstersidan ETC skriver Åsa Petersen under rubriken "Debattklimatet är på väg helt åt skogen", men det visar sig snart att hon är mindre upprörd över dålig ton, än över "högern" i största allmänhet. Inledningen blir storslagen:

"Jag sätter en ära i att vara kritiker, att våga ifrågasätta även den arbetarrörelse jag är sprungen ur. Det har länge varit min roll i samhällsdebatten och det får mig att stå ut med sådant som är fel. Men ju närmare valdagen vi kommer, desto mer lagspelare blir jag. För att höger alltid står mot vänster."

Det är en något enkel bild, särskilt då inte alla samhällsfrågor kan placeras på den egentligen ekonomiska höger-vänster-skalan. Det löser hon förstås genom att använda den där helt felaktiga placeringen längst ut:

"Riksdagsvalet 2018 kan vara det viktigaste på länge, på det sättet. Nu står inte bara höger mot vänster. Nu står vänster (och än så länge mitten) mot höger och extremhöger. Att låta en moderat bli statsminister är att släppa in Sverigedemokraterna, med rötterna i nazismen, i regeringsunderlaget."

Berättelsen om dessa rötter har blivit ett slentrianmässigt tillägg, som aldrig kräver någon vidare analys. SD var inte heller vid bildandet nationalsocialister, men även om det vore så, spelar det i dag någon roll? Partiet har uppenbarligen haft rätt hela tiden och har varit det enda alternativet för den som insåg vart utvecklingen skulle leda. Om någon på 1980-talet hade sagt att vi inom ett par decennier skulle ha skottlossningar varje vecka, moskéer i varje stad och självmordsbombare i Stockholm, skulle det ha avfärdats som rena hjärnspöken.

Att Petersens text varken handlar om debattklimat eller ens otäcka sverigedemokrater, utan helt enkelt om att Stefan Löfven ska regera vidare, blir allt tydligare:

"Det är på väg helt åt skogen. När Ulf Kristersson, Moderaternas blivande partiledare, i riksdagens debatt svarar Vänsterpartiets Ulla Andersson: 'Oavsett i vilken kommunistblaska du läst det så är det fel'. När Centerns Annie Lööf vägrar att liera sig med Sverigedemokraterna och straffas på nätet, med sexistiska fotomontage av henne i säng med Stefan Löfven."

Det sista exemplet är eventuellt lite lågt, men inte nödvändigtvis sexistiskt, eftersom uttryck som "hoppa i säng med" och "sängkamrater" används tämligen könlöst om politiska samarbeten. Det är knappast heller för att Annie Lööf "vägrar att liera sig med Sverigedemokraterna" som den där sängen dyker upp, utan för att hon misstänks kunna tänka sig en ministerpost i en regering ledd av Löfven, hellre än att sitt utanför i ytterligare fyra år.

Jag har missat att Ulf Kristersson sagt det ovan nämnda, men det var mer roligt än kränkande. Även Vänsterpartiet kan väl få någon känga om rötterna med jämna mellanrum.

Åsa Petersen gör en egen analys:

"Jag fattar att Ulf Kristersson hårdnar i tonen mot Vänsterpartiet för att han vill måla ut dem som lika extrema som Sverigedemokraterna, för att på så sätt avdramatisera Moderaternas närmande till högerextremismen. Och jag förstår att krypskyttet mot Annie Lööf, som hon själv väljer att kalla det, beror på att vissa högerkrafter ser Socialdemokraterna som ett värre alternativ än Sverigedemokraterna."

Själv tycker jag att varken Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna kan kallas för extrema. Det sistnämnda partiet kritiserar EU:s mest omfattande asylinvandring, medan det andra kan ses som ett vänsterpopulistiskt bihang till Socialdemokraterna. Det mest extrema partiet sitter snarare i regeringen, där de gör allt för att maximera asylinflödet och rentav lyckas få in islamister på ministerposter. Moderaternas närmande till SD är inte särskilt dramatiskt, utan helt nödvändigt parlamentariskt och troligen inte heller stötande för de flesta moderata väljare.

Problemet med Annie Lööfs ambivalenta hållning handlar inte om vilket parti som är värst, utan om att hennes position kan innebära ytterligare fyra år med Stefan Löfven som statsminister.

När en vänstermänniska vill tala om god ton, vet man vilket namn som ska dyka upp:

"Men jag kan inte acceptera det. Jag vägrar att finna mig i en samhällsdebatt där nättrollen börjar sätta tonen även i riksdagen. Jag kan inte förstå att Moderaterna inte tar tag i en sådan som Hanif Bali, som skriver 'Låt dem strejka ihjäl sig' om afghanska flyktingungdomar som kämpar för sin rätt till liv."

Nej, de kämpar inte för "sin rätt till liv", utan för rätten att stanna i Sverige även efter avslag. Av vänstern tolkades givetvis Hanif Balis tweet bokstavligt, trots att det var alldeles uppenbart att han snarare menade "tills de tröttnar". Samtidigt ska vi komma ihåg att riksdagsledamöter ur vänstern inte nödvändigtvis alltid håller en god ton i sociala medier.

Twittervänsterns hatobjekt provocerar här genom att lyfta fram ett antal
symboler för amerikansk altright: Grodan Pepe, ett glas mjölk och ok-tecknet.

Föga förvånande tillhör Åsa Petersen själv tydligen den goda sidan, den enda med lösningar:

"Vi andra får inte låta det ske. Vi måste svara med verklig politik. Tala om välfärdens styrning, skattenivåer, meningen med det gemensamma samhället och hur det ska byggas. Skola, sjukvård, äldreomsorg, socialförsäkringar, bostadsbyggande, infrastruktur, forskning, flyktingmottagande, utrikespolitik."

Det är inte fel att fokusera på sakpolitik, men hur har regeringen levererat på dessa områden? Fungerar exempelvis skola och sjukvård tillfredsställande? Kan man tala om att bygga ett gemensamt samhälle när man under ett år har släppt in 163 000 asylsökande? Jag tror att många socialdemokraters självbild säger att deras parti gör allt detta automatiskt, redan genom sin värdegrund, vilket gör konkreta resultat närmast överflödiga.

Åsa Petersen fortsätter:

"Verklig politik, om verkliga saker, är även det enda som kan få stopp på människors sviktande tilltro till välfärden. Som högerpopulistiskt tal om 'systemkollaps' både underblåser och utnyttjar."

Nu var det ju inte "högerpopulister" som myntade det där uttrycket och det handlade inte om hela samhället, utan om Migrationsverkets mottagningssystem. Det är knappast invandringskritikers fel att infantila röster i debatten vill avfärda alla problem med trams om att man inte ser någon kollaps när man tar en promenad eller frågar om julgranen har brunnit upp. För övrigt är invandringspolitik i högsta grad "verklig politik".

Innan Petersen kommer till det avslutande styckets vanliga nonsens kring "rumsrena" och "människovärde", skymtas det egentliga budskapet:

"Det finns en tid efter valdagen, då politiker från vänster till mitten förmodligen kommer att behöva hitta nog med enighet för att bilda ett regeringsunderlag som håller extremhögern borta från makten."

Just det, för att samla en majoritetsregering kommer sannolikt vänsterblocket behöva även ett par borgerliga småpartier. Man kan fortsätta att regera i minoritet, men då kan SD fälla varje avgörande där de traditionella blocken tycker olika. Oavsett om "De rödgröna" eller "Alliansen" får fler röster än den andra konstellationen, ligger det gula blocket stabilt i mitten som vågmästare.

Valet nästa höst, och dess efterspel, är faktiskt lite spännande. Vi kan få någon sorts vänsterliberal regering, med Stefan Löfven som statsminister, men vi kan också för första gången få se SD utöva ett verkligt inflytande.