Andreas Magnusson på nya irrfärder

Andreas Magnusson, gymnasielärare som enligt egen utsago 
försöker att "med pedagogiska reflektioner tränga djupare 
bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor".

Minns ni läraren Andreas Magnusson? Det är sannerligen inte ett namn att lägga på minnet, då det handlar om ännu en av dessa små utbytbara mediefigurer med blygsam begåvning, men med desto mer oantastlig värdegrund. Denne person har tagits in till Magasinet Paragraf, inte för att han heller kan någonting om juridik, men för att tidningen av någon anledning allt mer fokuserar på det som i dag kallas "antirasism", alltså infantilt propagerande för omfattande asylinvandring.

Förutom att kalla in en lärare, skriver även den lite äldre chefredaktören Dick Sundevall, som i yngre dagar var både vietnamaktivist och funktionär i Sveriges kommunistiska parti, på detta tema. Denne kunde för någon vecka sedan bjuda på en rubrik som han antagligen tyckte var både briljant och mycket tankeväckande:

Jag utgår förstås från att denna bloggs läsare är mer begåvade än Paragrafs, och följaktligen inte tänker att ovanstående rubrik verkar oerhört provokativ och spännande. Jag kan direkt avslöja att ja, inlandsisen kommer att nämnas, och all analys sker på samma nivå:

"Såg man annorlunda ut så var man farlig och skulle bekämpas oavsett färg på ögon eller hud. Det kunde faktiskt räcka med att man kom från en annan ort, en annan by. Så här såg det alltså ut med tidigare invandring. Närmare bestämt med de som invandrade till Sverige för drygt elva tusen år sedan när inlandsisen dragit sig tillbaka."

Det lite speciella och festliga med både Magnussons och Sundvalls "antirasism", eller vad vi nu ska kalla fåneriet, är att den följer en argumentationslinje som även i sådana kretsar har ansetts alltför pinsam sedan någon gång på 1990-talet. Till talet om att vi alla har invandrat efter inlandsisen, kunde läggas finurligheter som att "mångfald är bättre än enfald", "människor är rädda för det okända" och att man ska "möta fördomar med kunskap".

Nåväl, jag tänkte här egentligen bemöta dagens inlägg från Andreas Magnusson, där han ska redogöra för hur ett särskilt urval nätdebattörer radikaliserades. Dessvärre tillbringar jag själv precis tillräckligt mycket tid på Twitter för att veta exakt vilka personer som retar vänsterposörer av Magnussons snitt allra mest, och det handlar förstås om Hanif Bali, Ann Heberlein, Katerina Janouch, Marcus Birro och Joakim Lamotte. De är egentligen tämligen olika typer, och ingen av dem kan kallas för ideologisk nationalist, men de har kritiserat aspekter av invandringspolitiken, vilket alltid räcker för att väcka nyvänsterns hat.

Joakim Lamotte har dessutom dragit på sig "feministernas" vrede, där ett uttalande om att han efter att ha fått döttrar bättre kunde förstå feminismens ståndpunkter var särskilt förkastligt. För en normal människa låter det som ett tämligen mänskligt beteende, men för de renläriga var det rent kätteri.

Låt oss då titta på Magnussons funderingar, som kommer först efter en långrandig utläggning om den egna ungdomen, och börjar med den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali:

"De Sverigedemokrater han såg som det stora hotet är han idag bästa kompis med och de ord han såg som tecken på avhumanisering tar han nu i sin egen mun. Hanif Bali har radikaliserats [...] Jag skulle vilja se 2011 års Hanif Bali läsa lusen av 2018 års Hanif Bali. Jag är säker på att ynglingen skulle vinna debatten och jag är säker på att 2011 års humanist mådde bättre än den radikaliserade konstant arge systemkollapsprofeten med det långa skägget."

Nej, naturligtvis skulle inte en mognare invandringskritiker besegras av en yngre upplaga med endast känsloargument. Redan när Andreas Magnusson använder ordet "humanist" har han förlorat debatten med sig själv, och en lärare bör kanske inte skriva "sverigedemokrater" med versal.

Det som utmärker Bali är han att han på Twitter ibland använder samma ton som präglar hela twittervänstern, men knappast används av någon annan moderat. Det är dock, som alltid, kritiken av invandringspolitiken som provocerar. Själv kan jag snarare provoceras av att någon som hängt med Reinfeldt under hela dennes mandatperiod nu träder fram som en sorts sanningssägare, men Bali är trots allt en intelligent debattör.

Jag misstänker att Andreas Magnusson ser Jan Guillou som en stor tänkare och förebild, eftersom han på samma sätt upprepar ord han tycker är särskilt fyndiga:

"Den oberoende journalisten blev genom swish-donationer en beroende systemkollapsprofet."

I vänsterkretsar har det numera blivit en sanning att ordet "systemkollaps" uppfanns av onda främlingsfientliga för skapa bilden av ett samhälle där byggnader rasar och julgranar brinner, men låt mig ännu en gång påminna om att begreppet, när det dök upp, handlade om Migrationsverkets mottagningssystem när det kom 10 000 asylsökande i veckan.

Lite roligt är också att det som vi andra uppfattar som en av Sveriges sjukdomar, för Magnusson är ett ideal:

"Från att tidigare ha fått föreläsa på skolor om jämställdhet blev han allt mer sällan inbjuden och välkommen. Som en följd av flirten med de främlingsfientliga krafterna gjorde han sig omöjlig i skolvärlden där det demokratiska arbetet alltid är viktigare än enskilda individers rätt att få säga vad som helst till vem som helst när som helst."

Även om Magnusson själv inte förstår hur dum ovanstående passage är, utgår jag från att ni gör det, varför det inte behöver analyseras vidare.

I rask takt nämns hur Marcus Birro, Ann Heberlein och Katerina Janouch gått från att ha varit humanister, som står upp för medmänsklighet, till hårda människor utan medkänsla, alltså till någon form av invandringskritiker.

Om vi försöker bortse från allt känslokodat nonsens, är själva världsbilden lite intressant och mycket infantil:

"Hanif Bali, Katerina Janouch, Joakim Lamotte och Ann Heberlein älskas inte av sina följare av någon annan anledning än för att de med hårda ord visar att empatilöshet och hat är ett möjligt alternativ till omtänksamhet. Bittra människor som vill fortsätta vara bittra behöver göda sin bitterhet och därför fyller systemkollapsprofeterna en viktig funktion för dem."

Magnusson tänker sig att dessa människor började hamna fel och numera måste vara onda eftersom de goda har tagit avstånd från deras ondska.

Låt mig istället föreslå en annan analys. Kanske har dessa personer genom åren kommit till vissa insikter som de inte ville förtiga i all evighet. Kanske är det rentav därför deras följare uppskattar dem.