Akademien och den nya feminismen

Tidigare ständige sekreterare för Svenska Akademien
Sara Danius efter sin avgång.

Turerna inom Svenska Akademien ligger en bit utanför denna sidas fokus och jag har inte försökt sätta mig in i vad saken egentligen handlar om. Det har å andra sidan uppenbarligen inte heller alla de som nu har starka åsikter om vem som har gjort fel och vem som bör avgå.

Föga förvånande är den dominerande slutsatsen inom den tjattrande klassen att den ständige sekreteraren Sara Danius får gå för att hon är kvinna och endast därför. Många har upprört konstaterat att en historia som utlöstes av mannen "Kulturprofilen" har lett till att två kvinnor har lämnat. Ytterst få verkar ha tankar kring läckor, advokatbyråer, ekonomiska märkligheter och de intriger man kan förvänta sig i en sluten klubb med 18 medlemmar.

Skälen till att jag ändå ville skriva någonting är att ämnet har dominerat Twitter i ett par dygn och inte minst att ett sedvanligt uselt inlägg dök upp på Aftonbladets ledarsida, vars kvalitet antyds av att Anders Lindberg där är den starkast lysande stjärnan. Ämnet behandlas där av Eva Franchell, känd för att ha handlat kläder med Anna Lindh, under den talande rubriken "Nu mobbas Sara Danius precis som Mona Sahlin".

Man skulle kunna hävda att Mona Sahlin, bortsett från den ständiga maktkampen, främst fick gå på grund av svaga opinionssiffror och upprepade ekonomiska oegentligheter, men vi fick redan då förklarat för oss att det var för att hon var kvinna. I verkligheten "mobbades" den som partiordförande kanske ännu uslare Håkan Juholt lika intensivt, men då könet inte kunde användas, blev den bästa förklaringen "klassförakt", eftersom hans svaga intellekt nog berodde på att han inte var stockholmare.

Franchells text inleds som vi kan förvänta oss och den saknar inte heller föraktfulla beskrivningar:

"Låt oss komma ihåg att krisen i Akademien handlar om en man.
Den har beskrivits som en catfight mellan Katarina Frostenson och Sara Danius. Kvinnorna har utmanat varandra, men nu är de borta och de äldre männen kan dra sig tillbaka till sin punsch eller vad de nu dricker."

Av någon anledning är det mer acceptabelt att beskriva makthavare som "äldre män som dricker punsch" än exempelvis "äldre kvinnor som virkar". Framför allt handlar turerna, i den mån jag ens har följt dem, också om uteblivna polisanmälningar och ekonomiskt stöd till en förening som till hälften ägs av ledamoten Frostensson, men visst, det är förstås enklare att angripa "gubbar" som förtrycker fantastiska kvinnor. Att kvinnan Kristina Lugn sitter kvar och står på gubbarnas sida är tydligen också irrelevant. För övrigt gjorde just Lugn det kanske roligaste framträdet i allt detta trams:




 Den fortsatta "analysen" följer mönstret:

"Men kulturprofilen gick sannolikt längre än så. Han anklagas för att ha utnyttjat sin position nära makten till att sextrakassera kvinnor. När #metoo rullade i höstas vittnade 18 kvinnor om hur kulturprofilen utsatt dem för sexuella trakasserier och övergrepp.
Det var mannens nära kopplingar till Akademien som orsakade krisen. Ändå är det kvinnorna som offras."

Samtidigt består mannens främsta koppling till Akademien i att han är gift med den alldeles kvinnliga ledamoten Frostensson. Kulturprofilen själv är inte ledamot, så hur han skulle kunna offras är oklart, bortsett då från om någon hade bemödat sig att polisanmäla det som ska ha pågått under ett par decennier.

Patetiken växlas upp:

"Vi har sett det så många gånger förut.
Mona Sahlin, Anna Kinberg Batra, Birgitta Ohlsson, Åsa Romson, Hillary Clinton... Listan kan göras hur lång som helst. Det är de kaxiga kvinnorna som motarbetas och tvingas bort."

En lista på mäktiga och välbetalda personer som har förlorat maktkamper och val. De har inte mycket gemensamt, förutom då könet. Kinberg Batra lyckades inte riktigt nå väljarna och Birgitta Ohlsson förlorade när hon utmanade den sittande partiledaren. Hillary Clinton hade innehaft ett antal betydelsefulla poster, både senator och utrikesminister, men förlorade sedan presidentvalet, där hon för övrigt redan varit kandidat en gång tidigare. Det är mycket svårt att se dessa maktmänniskor som offer, allra minst på grund av sina kön. Varför de fina människorna i Miljöpartiet lät Romson, kvinnan, lämna, medan Gustav Fridolin, mannen, fick sitta kvar, får de själva svara på. Ärligt talat tror jag att det även där handlade om mer än kön.

Eva Franchell har förstås inte satt sig in mer i dessa turer än jag har, och när hon ska "analysera" amerikansk politik blir det minst lika pinsamt:

"Precis som Donald Trump svartmålar han kvinnan utan vidare argument. Vi minns den valrörelsen då Trump anklagade Hillary Clinton för allt från demens till pollenallergi. Han lyckades så bra med sin förtalskampanj att den amerikanska väljarkåren till slut inte röstade för Trump utan mot Clinton."

Så såg Trumps taktik alltid ut, och mot slutet var hans motståndare en kvinna. Vi andra kommer ihåg att han under primärvalen också hade manliga motståndare, som blev "Little Marco" Rubio, "Lying Ted" Cruz och "Low Energy Jeb" Bush. Den demokratiske kandidaten blev följaktligen "Crooked Hillary" Clinton. För övrigt var Clinton redan tämligen impopulär bland stora skaror demokrater.

Franchells avslutning blir komiskt paradoxal och det vi brukar kalla självmål:

"Kvinnor borde kritiseras för sitt arbete, men man hackar på deras person. Sara Danius beskrivs som häxan medan Katarina Frostenson är offret och frågan är vad som är värst. Så länge två kvinnor ställs mot varandra verkar ingen bry sig om argumenten."

Jaha, då kunde du ju ha skrivit något om vad konflikterna handlar om och på vilket sätt Danius, Frostensson och de andra har ett ansvar. För övrigt har jag inte någonstans sett dem beskrivna med ord som "häxan".

Låt mig nu komma till det mest bisarra i denna historia, nämligen alla de som ska försvara Sara Danius, och givetvis endast för att hon är kvinna. Hur väljer man att göra det? Genom att fokusera på att hon vid sitt senaste framträdande bar en så kallad knytblus, vilket i sin tur självklart har skapat hashtaggen #knytblus. Alltså, det anses nu feministiskt att försvara en välbeställd makthavare för att hon är kvinna genom att fokusera på hennes klädsel, något som tidigare har ansetts vara det ultimata sättet att nedvärdera kvinnor.

Vad vi ser är alltså hur nyvänsterns identitetspolitik har förvridit tidigare någorlunda legitima frågor 180 grader och i praktiken slåss för det omvända. "Antirasister" menar inte längre att vi ska bortse från etnicitet, utan tvärtom tala mycket om ras, så att människor kan bedömas och tillsättas efter rastillhörighet. Vänsterpartiet vill av detta skäl registrera människors etniska tillhörighet, och alltså bedriva just rasism i dess renaste form. På samma sätt ska kvinnor inkvoteras i exempelvis börsstyrelser enbart på grund av kön. Sara Danius är inte bara en ytterst privilegierad person och en del av överklassen, utan sannolikt också en fullt intelligent person, men hennes försvarare ser hennes klädval som det absolut viktigaste.

Historien har framför allt påminnt oss om det kanske allvarligaste i samband med "De adertons" fånerier, nämligen den politikerklass vi har fått och de ministrar som tillsätts genom Socialdemokraternas oförmåga att attrahera intelligenta personer. Annika Strandhäll (S) har svårt att överhuvudtaget hantera sitt twitterkonto, men var direkt ute med sitt stöd till den där kvinnan:

Strandhäll är Sveriges socialminister och alltså en del av vårt lands regering, men detta upptar tydligen hennes tid och tankar. Hon har gjort sig känd som en särskilt osympatisk och lite fånig figur, men hon är inte ensam om sin knytblusaktivism. Det blev samtidigt viktigt för även manliga makthavare att på detta sätt deklarera sitt stöd för någonting de inte är insatta i, vilket tydligen bäst görs genom att låta sig fotograferas i något plagg som liknar det nuvarande viktigaste.

En dag på jobbet för Sverige infrastrukturminister och
näringslivsminister. Trevligt att man trots ansvar för viktiga
frågor och vad som borde vara ett fullspäckat schema också
har tid att posera. För ett kön, inte för någonting man har
insyn i.

Föga förvånande var även kulturminister Alice Bah Kuhnke också tidigt ute med att visa solidaritet för denna märkliga kamp.

Nu poserar ministern med knytblus,
tidigare med "kulturprofilen" Jean-Claude Arnault.

Tydligen har vissa figurer i Norge inspirerats av svensk feminism. Mona Lindseth är rådgivare till Norges kulturminister. Hon tog del av ett tal av Birgitta Ohlsson, som besökte liberala Venstre, och detta blev hennes analys av vad Ohlsson hade att säga:

Låt oss avslutningsvis summera några av de groteskerier som präglar vår samtid. Vänsterfigurer lyfter en överklassmänniska till skyarna på grund av hennes kön. Feminister gör det genom att fokusera på hennes klädsel. Ministrar med anvarstyngda positioner gör det genom att låta sig fotograferas i attributet. Något är ruttet i kungariket Sverige.