Pierre Schori kommer ut som afghanaktivist

Själv förknippar jag den gamle socialdemokraten Pierre Schori alltid med hans speciella kärlek till den kubanska diktaturen och Fidel Castro. Han åkte ofta dit, delade ut svenska pengar och sade om Castro bland annat:

"Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag."

Schori lever dock fortfarande och kände att det var dags att i Aftonbladet ta ställning för asylkomplexets minst behjärtansvärda grupp, under rubriken "De är vårt ansvar – låt afghanerna få stanna". Uttryck som "ansvar" och att "ta sitt ansvar" har länge använts på ett så märkligt sätt att man inte borde förvånas, men om det är någonting som sannerligen inte är svenskarnas ansvar så är det afghanska män i Afghanistan, Iran eller Pakistan, som är missnöjda med sina framtidsutsikter.

Som om rubriken inte var förljugen nog, får vi också underrubriken "Lagförslaget är för godtyckligt – ge alla ensamkommande från 2015 uppehållstillstånd". Och det skulle inte vara godtyckligt? Visst är specialreglerna om tidsperioder och gymnasiestudier märkliga, men att ge en hel etnicitet från ett visst år amnesti är inte mycket mer rationellt eller rättssäkert.

Skamlöst använder Schori sedan den där nya definitionen av demokrati, som inte har någonting med fria val att göra, utan endast om asylinvandring, och bjuder på en helt lösryckt utläggning om de där länderna i Europa som nu ska hatas. Först kommer Polen:

" 'Vi européer har en stor skyldighet att se till att ni aldrig, att mina barn aldrig, behöver se diktaturer i Europa igen', sa EU-kommissionären Frans Timmermans den 9 april. Det var efter ett möte med den polska regeringen med anledning av EU:s granskning av rättsstatligheten i landet."

Polen är en demokrati och det styrande partiet Lag och rättvisa är folkvalt, vilket är mer än man kan säga om Kubas kommunistparti. Frans Timmermans är inte heller någon sorts oberoende europeisk expert, utan kommer från det nederländska PvdA, som är socialdemokratiskt. För övrigt verkar alla ha glömt att även Vitryssland ligger i Europa och har varit en diktatur i ett par decennier.

När även Ungern måste avhandlas, skruvas tonen upp ytterligare:

"Dagen före hade Viktor Orbán vunnit en storseger i Ungern efter en exempellöst lögnaktig valkampanj med antisemitiska inslag. EU har nu en medlemsstat som styrs av en rasnationalistisk ledare och som aviserar ett totalstopp för flyktingmottagande genom ett tillägg i den ungerska författningen."

Orbán är alltså "rasnationalist", lite av ett nytt ord, för att han motsätter sig EU:s migrantkvoter. Det skulle ju kunna finnas andra skäl att vara försiktig med omfattande asylinvandring än just funderingar kring rasens renhet eller liknande.

Schoris inlägg är i sin helhet en märklig text. Rubriken anger att det ska handla om de där afghanmännen, men av någon anledning måste Ungern, Polen och asylströmmar i största allmänhet avhandlas:

"Det är en illusion att tro, att det går att stoppa asylsökande så länge krig, extrem fattigdom, klimatförändringar, stigande havsnivåer och kampen om begränsade landområden och naturresurser får fortsätta."

Om det ska vara kriterierna kan vi lika gärna ge upp direkt. Extrem fattigdom drabbar någon miljard och om den förs till vår kontinent slutar även den i extrem fattigdom. Afghanerna behöver åtminstone inte oroa sig för stigande havsnivåer och "kampen om begränsade landområden" är tydligen helt betydelselös när det gäller européer. För övrigt går det naturligtvis att stoppa asylinflödet om viljan bara finns. Faktum är att det svenska klimatet fortfarande sticker ut, även om Schori förstås ser det omvänt:

"Här har också Sverige en hemläxa att göra. Och socialdemokratin har inte många trosfränder att liera sig med i Europa. I Danmark har (s) ställt sig till höger om Djingis Khan med sin ohöljda hets mot flyktingar. Samtidigt har de svenska moderaterna samma dilemma genom att acceptera Orbáns Fidesz i sin partigrupp i Europaparlamentet."

De ingår i samma partigrupper för att de befinner sig på samma del av skalan, där asylnivåer inte nödvändigtvis är det mest väsentliga. Till slut kommer då Pierre Schori till det som ska vara huvudspåret, och då blir det förstås särskilt förljuget:

"Afghanska ungdomar utgör i dag den enskilt största gruppen av asylsökande. Dessa unga har drabbats av en dubbel orättfärdighet. Dels förklarade Migrationsverket att det skulle gå att utvisa folk till vissa 'säkra' provinser i Afghanistan, dels misslyckades samma instans att göra asylförfarandet rättssäkert genom extremt långa handläggningstider under vilka barn uppgraderas till vuxna och därmed inte kunde räkna med Barnkonventionens skydd."

Ungefär så här brukar afghanaktivisterna uttrycka sig, men nej, det är inte Sverige som "uppgraderar" något stackars barn till vuxen. De saknar ID-handlingar och därför måste en bedömning istället göras. Att de som verkligen utvisas, och de är inte många, får åka till Afghanistan, beror helt enkelt på att de alla uppgett just Afghanistan som ursprungsland, trots att runt hälften har levt i Iran. Man skulle lika gärna kunna säga att Sverige har drabbats av dubbel lögnaktighet. På samma sätt skriver afghanaktivisterna alltid att den ene och den andre har blivit "uppskriven i ålder", som om Sverige av ren illvilja tar den där 17-åringen och plötsligt gör honom 25 år gammal. Utan att skämmas medger Schori detta, men som vanligt för att göra det till ett alldeles nytt asylskäl:

"Många har ingen anknytning till Afghanistan, deras släktband är avklippta eller spridda till okända orter i Pakistan och Iran. Den psykiska ohälsan hos gruppen är stor, flera självmordsfall har ägt rum."

Och, återigen, hur är detta Sveriges ansvar? Schori har i alla fall en hel del att berätta om dessa personer:

"Ungdomarna har alla familj och släkt som dödats, och för första gången i sitt liv har de fått leva ett par år i en fredlig miljö, de går i skola och yrkesutbildning, talar svenska och har skaffat sig vänner."

Oj då, i samtliga fall har alltså deras familjer dödats. Då är det ju synd att talespersonerna för gruppen verkar vara unika. Inte bara visade sig hela Fatemeh Khavaris familj leva, i Iran, utan genom en ankarbroder kom de alla också till Sverige. Familj hade tydligen även mediefavorit nummer två, Amir Nabizadeh, som han efter erhållet uppehållstillstånd kunde besöka, i Iran.

Schori går längre än så. Han menar på fullt allvar att den första gången alla dessa har levt i en fredlig miljö var i Sverige, där det tydligen också är berömvärt att de går i skolan, vilket är tämligen vanligt för både 17-åringar och "17-åringar".

I sitt onödigt långa och spretiga inlägg ägnar Schori sedan ett antal stycken åt Afghanistans farlighet. Problemet är dock att det finns en mängd farliga länder i världen som ingen aktivist verkar brinna för. Varför har vi inte en specialström av unga män från Centralafrikanska republiken? Från Jemen? Varför inleddes den där manliga vallfärden någon gång kring 2014, långt efter både inbördeskrig, talibaner och invasion? Jag tänker som vanligt gissa att det hade mindre med situationen i Afghanistan att göra, och desto mer med att ryktet hade spridits om landet på andra sidan jorden där man kunde ljuga sig till det mesta.