Anders Lindberg möter Henrik Schyffert

Man brukar i de klicksökande medierna gärna sätta underrubriken "Ni kan inte ana vad som hände sedan", men när ni ser den rubrik jag satt är det nog inte särskilt svårt att föreställa sig vad det hela ska mynna ut i.

Anders Lindbergs rubrik är för övrigt ovanligt fantastisk och lyder "Hitler är inte i studion och kan försvara sig". Så brukar det förvisso vara av naturliga skäl, men texten kommer alltså inte att handla om Adolf Hitler, utan om Jimmie Åkesson och ett antal vanliga människor med kritisk inställning till den förda invandringspolitiken. Visst, Anders Lindberg är ökänd för sina märkliga krönikor och svårslagna förmåga att ha fel, men även han borde vid det här laget ha lärt sig att dra Hitler-kortet är så gammalt och förkastat att det till och med har fått namnet Godwins lag. Principen formuleras:

"Allteftersom en diskussion på nätet växer, närmar sig sannolikheten för en jämförelse med Hitler 1."

Man brukar också lägga till att den som först gör jämförelsen i en debatt är den som förlorar, och här lyckas Anders Lindberg alltså använda greppet som första ord i rubriken. I dag vill han berätta om allt det viktiga han har lärt sig genom Henrik Schyfferts föreställning "Var inte rädda":

"Jag lämnade Scala med lätta steg, ett stycke vällagad politisk snabbmat rikare. Men även med en känsla av saknad. Schyffert skämtade om rasister, Sverigedemokrater och nättroll som om det var helt okej att göra det. Så är det inte längre."

Det är uppenbarligen inte bara "okej", utan belönas fortfarande rikligt, trots att det känts utnött under en längre tid. Vi ska komma ihåg att Schyffert alltså hade framgångar under 1990-talet som del av en komikergrupp, där han själv kanske var den ende som aldrig var rolig. Många år senare, tämligen bortglömd, gjorde han genidraget att uttala sig positivt om asylinvandring. Att det kändaste exemplet var en synnerligen infantil jämförelse mellan invandringens kostnad och vad en individ betalar för pizza och Netflix spelade mindre roll, då positioneringen var det som skulle belönas. Det är väl inte heller många som verkligen anser att Malena Ernman bidrar med de skarpaste analyserna på området, men priserna haglar och inbjudningarna med dem.

Lindberg känner alltså att det inte längre går att skriva vad som helst, "skämta", om dessa fiender:

"Idag patrullerar Sverigedemokraternas åsiktspoliser det politiska samtalet."

Så kanske det känns i isolatens rättänkande kretsar, men jag tror snarare att allt fler inte bara sympatiserar med just SD, utan överhuvudtaget har tröttnat på lögner, pekpinnar och tillrättavisningar från etablissemanget. I dag finns ju också de tekniska möjligheterna att delta i det politiska samtalet på exakt samma villkor som en Alexandra Pascalidou eller Anne Ramberg. I det förra inlägget tittade vi ju på hur jag hade möjlighet att på ett i mitt tycke civiliserat sätt föra en diskussion med självaste ärkebiskopen, det som Lindberg alltså ser som att "patrullera det politiska samtalet".

Inställningen är märklig. Är man opinionsbildare, debattör eller vad man nu vill kalla sig, är det väl oerhört mycket mer stimulerande att kunna få höra motröster? Föra en debatt? Nåväl, jag vet att mången vänstermänniska skyr det som pesten, dels för att de egna argumenten är svaga, dels för att det känns obehagligt att det ens finns människor som tycker annorlunda än en själv.

Vi kommer sedan till vad åtminstone Lindberg själv nog ser som någon sorts koppling till Schyffert och Hitler:

"Som när programledare i radio numera regelmässigt avbryter och betonar saker som 'SD skulle nog inte själva kalla sig rasister' eller 'SD är inte här och kan försvara sig'. Inget annat parti behandlas med sådana silkesvantar. Men tusen arga fejkkonton i sociala medier kan ju inte ha fel?"

Nonsens. Sådana påpekanden görs ofta, om de mest skiftande personligheter, och det är egentligen inte orimligt. Desto mer bisarrt är att man så ofta faktiskt har en debatt om exempelvis SD, där panelen består av tre personer som avskyr partiet och på olika sätt vill förklara hur och varför.

Jag minns mycket väl hur fullständigt groteskt det såg ut inför Nya Tiders medverkan på Bokmässan i Göteborg för ett par år sedan. Dag efter dag, med panel efter panel, som på olika sätt ville fördöma den där tidningen de inte ens hade läst. Sofforna bestod i vanlig ordning av tre till fyra personer, varav ingen representerade tidningen som skulle diskuteras. Ett undantag skedde, som i sin tur nästan blev märkligare än det vanliga upplägget.

Tanken var att Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk faktiskt skulle få delta och då debattera mot Henrik Arnstad, av alla människor. Det var av någon anledning under Arnstads värdighet, vilket ledde till att Suk först fick intervjuas via länk från en plats, varpå Arnstad skulle bemöta det hela i studion. Situationen blev inte mindre komisk av att Arnstad dessutom inledde med att förklara att han inte ville tala om Nya Tider. Se gärna inslaget här:






Märkligast, och kanske mest talande, var mediefigurernas reaktioner efteråt. De var nämligen förfärade över att Vávra Suk överhuvudtaget fick tala i tv. Bland de mest upprörda var föga förvånande DN:s Peter Wolodarski:

Egentligen ett häpnadsväckande resonemang. SVT får kritik för att ordet fördelas i opartisk anda, dessutom utan att tittarna fick ordentliga pekpinnar, vilket i sin tur innebar att allmogen lämnades i sticket. Att Wolodarski dessutom inte ens känner till namnet på det han upprörs över säger kanske också något. Det är i detta sammanhang vi ska förstå Anders Lindbergs sorg över att något har gått förlorat. Numera kan tydligen en huvudperson själv få tala, dessutom helt utan att det fördöms ordentligt av en rejäl panel. Ärligt talat tror jag att en hel del av kritiken som då framfördes mot SVT egentligen bottnade i att Henrik Arnstad är så fruktansvärt usel att den betydligt mer begåvade Vávra Suk hade öppet mål.

Om vi återgår till den senast återgivna passagen ur Anders Lindbergs funderingar, om "tusen arga fejkkonton", så är även den tanken lite intressant, eftersom det verkar vara en vedertagen och mycket bekväm tanke inom twittervänstern. Man föreställer sig alltså att det kan ju verkligen inte vara så många som kritiserar en vänsterredaktör att det är troligare att det rör sig om en och samma person som sitter och växlar mellan sitt enorma antal alternativa profiler. Faktum är att det rentav finns en särskild vänstermänniska som brukar bemöta något jag säger genom att fokusera på att mitt inlägg har fått ett antal "likes", vilket för honom endast kan vara möjligt genom att jag själv sitter och delar ut dessa genom fejkkonton. I mitt fall vet jag ju att det inte går till på det sättet, men jag ser det som oändligt mer sannolikt att det faktiskt finns fler människor som ogillar Anders Lindbergs inlägg än som skulle ha energi att sitta och bolla med olika identiteter.

Att Lindberg sedan själv skriver om vad många "i medierna inte verkar förstå" är roligt i sig, men särskilt med tanke på att även i denna text innehåller vart och vartannat stycke en missuppfattning:

"Det många i medierna inte verkar förstå är att den högerextrema offerkoftan inte har något med verkligheten att göra: det är en pose. Oavsett hur mycket SD dominerar debatten eller Jimmie Åkesson får vara med i TV så är 'invandringskritiker' tystade och kränkta."

Nej, låt oss nu nyansera. Detta har förändrats dramatiskt på senare tid och SD verkar numera nästan dominera varje fråga inom varje parti, och Jimmie Åkesson blir inbjuden precis som vilken annan partiledare som helst. Det har dock inte alltid varit så och vid exempelvis opinionsundersökningar doldes SD:s siffror noggrant inom "övriga" fram till riksdagsinträdet. Här är för övrigt kontrasten mot FI intressant, då partiet fick en egen stapel så snart det presenterades.

Lite sjukt, men inte alldeles ovanligt, ska en attack mot Ungern bakas in, och även här blir det förstås lite fel:

"Genom att skickligt utnyttja gamla antisemitiska stereotyper gick han i opposition mot den amerikanske miljardären George Soros. Det var ren teater, Soros bor i New York och var inte kandidat i valet. Men tricket lyckades. Viktor Orban lyckades framställa sig som 'folket' i kamp mot 'eliten' trots att han har nästan all makt i sitt land."

Låt oss bortse från tramset om "antisemitism" när just denne miljardär och spekulant kritiseras. Att Soros bor i New York och inte kandiderar i ungerska val är helt irrelevant, eftersom det förstås inte är det som gör honom till en motståndare, utan den nationsfientliga verksamhet hans stiftelser bedriver. Denna inblandning sker i bra många fler länder än Ungern, och väcker motvilja på de flesta platser.

Lindberg vill som många figurer i etablissemanget hävda att det nu finns en ny åsiktskorridor, där endast invandringskritik och övriga förfärliga hållningar får framföras, och försöker slutligen knyta ihop säcken:

"Jag är inte rädd trots allt, tänker jag efteråt. Inte så länge man kan skämta om allt utan att någon avbryter."

Jag ska erkänna att jag inte riktigt förstod den där fyndigheten, men jag kan lugna Lindberg med att han fortfarande har en enormt mycket större megafon än de flesta människor och att det kanske inte är så farligt att få kritik på Twitter. Han kan ju rentav se mängden hånfulla svar som ett tecken på den egna betydelsen. Dessutom är han ju själv ett alldeles fantastiskt objekt att just skämta om och är ofta roligare än Henrik Schyffert.