Socialdemokraterna och medelpunkten

Solen i svensk politik är ännu inte störst,
men allt roterar kring den.

Det är inte utan en viss skadeglädje jag noterar det som nu sker inom Socialdemokraterna. Någonstans förstod även partiledningen att "Mitt Europa bygger inga murar" må låta bra på ett torg, men att 163 000 asylsökande per år är mer svårhanterligt i verkligheten. Framför allt misstänkte man att det sannolikt inte leder till några valframgångar. Följaktligen svängde man nyligen och yttrade rentav att en nivå kring 30 000 per år nog är lite väl mycket även det. Den nya linjen kritiserades dock av samtliga fem så kallade "sidoförbund", från SSU till Tro och Solidaritet, en utveckling som beskrivs som en mycket allvarlig spricka.

Samtidigt visar de interna kritikernas kommentarer precis det som jag har påtalat många gånger förut, nämligen att SD har blivit politikens centrala utgångspunkt, som alla förhåller sig till på olika sätt. I går skrev Expressen att över 100 folkvalda socialdemokrater "överväger" att lämna partiet, enbart på grund av den nya linjen i migrationspolitiken. Deras kommentarer är talande:

"Partiet har fallit för SD"

"S kör nu den bruna SD-sörjan"

"S måste ta sig samman och bestämma sig för om det är ett borgerligt parti för medelklassväljare eller ska våga ta den ideologiska striden med SD om arbetarna"

Både moderater och socialdemokrater försöker inför valet att framställa sig som ansvarstagande på migrationsområdet, men det är uppenbart vilket parti som egentligen anses stå för den invandringskritiska linjen. Det är å andra sidan inte orimligt, eftersom de båda maktpartierna sannerligen har visat att de inte är att lita på.

Jag vill understryka att jag själv inte är medlem i SD, inte har någon anledning att försvara partiet, och är kritisk även till deras liberalisering, triangulering och anpassning. Det inledande talet om solen handlade mer om rotation än om någonting som lyser över mänskligheten.

Någon som är mycket bekymrad över sprickan inom Socialdemokraterna är förstås Anders Lindberg, vars önskemål om maximerad asylinvandring är välbekant. Han kommenterar de där övervägda avhoppen på ett lite märkligt, men mycket socialdemokratiskt, sätt:

SD brukar av motståndare sägas uppvisa ett sektliknande beteende, men jag vet inget parti som talar så mycket om "rörelsen" som Socialdemokraterna. Det är historia, traditioner och anekdoter om Tage Erlander hela vägen. Man kan lite hånfullt säga att det skulle bli lättare att hålla ihop partiet när det når nederländska och franska nivåer, alltså kring 7 procent, men framför allt skulle sannolikt även en utebliven svängning kring migrationen skapa konflikt.

Cecilia Modig, tidigare "politiskt sakkunnig"

I dag kände sig Cecilia Modig, politiskt sakkunnig i migrationsfrågor på 1990-talet hos migrationsminister Pierre Schori, manad att på Aftonbladets debattsida konstatera att "SD har fått debatten om migration dit de vill". Hon inleder med den där lite opportunistiska hållningen, där man erkänner att det kanske inte var så bra när all debatt var tystad heller:

"Det finns två sätt att begränsa sitt synfält och förenkla komplicerade problem: Att inte se skogen för bara träd eller att inte se träden för bara skog. Det offentliga samtalet om migration var under lång tid nästan besatt av det förra. De enskilda flyktingödena, människor som av fullt begripliga skäl valde att lämna sina hemländer för att söka uppehållstillstånd här och som fick avslag på grund av att de saknade de asylskäl som lagen medger, dominerade totalt i alla medier."

Jo tack, jag minns mycket väl de ständiga snyftartiklarna, där relevant information undanhölls och varje utvisning var någonting fruktansvärt, genomfört av omänskliga tjänstemän. Dessa förljugna reportage förekommer fortfarande, men är färre.

Cecilia Modig går sedan över till varför SD har fått som man vill, nämligen att debatten har svängt till att endast handla om skogen:

"Ingen kvällstidning eller annan media upprörs lägre över enskilda flyktingöden. Det är nu fullt möjligt att tala om asylpolitik som om det gällde ting inte människor."

Det finns dock en avgörande skillnad. När vi talar om samhällsfrågor och politik, måste vi se till den större bilden, vilket också är odramatiskt i en mängd andra frågor. Politiker ska inte titta på det där enskilda trädet, utan fundera över hela skogen och hur den utvecklas.

Det är när Modig sedan ska övergå till att "bemöta några påståenden som fått fäste i opinionen", ett populärt grepp som tidigare ofta kallades att bemöta "myter", som det blir infantilt på allvar. Det första som ska bemötas är att integrationen skulle ha misslyckats, där vi bland annat får veta:

"Sverige skiljer sig från många andra länder när det gäller syn på äldre människor. De som erbjuder sin plats på bussen till mig som 72-årig resenär är med få undantag invandrarungdomar. De kanske skolkade från den lektion om 'svenska värderingar' där de skulle ha lärt sig att i Sverige reser vi oss inte för gamla i bussen, vi tittar ned i våra mobiltelefoner och struntar i dem. Eller vad tror du, Ebba Busch Thor?"

Det var kanske lite generaliserande? Även jag tror ju att vi är individer och att det finns svenskar som reser sig för gamla i bussen, men de integrationsproblem vi talar om ligger på en annan nivå. Det har varit populärt att håna svenska värderingar på detta sätt, men kanske har de ändå haft någon del i landets utveckling, som gör att den skiljer sig från Iraks och Somalias? Uppenbarligen förstår Cecilia Modig inte att debatten handlar om att motverka fenomen som tvångsäktenskap och hedersmord.

Nåväl, hon försöker sedan nyansera och verka förnuftig, men det blir ändå något förljuget:

"Att mycket återstår att göra när det gäller integrationspolitiken kan väl alla vara överens om. Men det är stötande när politiker säger sig vilja förbättra integrationspolitiken samtidigt som de förespråkar sådant som alla vet kraftigt försvårar integration: Tillfälliga uppehållstillstånd och kraftigt begränsad anhöriginvandring."

Att "alla vet" någonting är sällan ett gott argument, och i detta fall kan exemplen verkligen ifrågasättas. Man kan föreställa sig att ett tillfälligt uppehållstillstånd skulle göra någon mindre benägen att gå upp i det nya landet, men å andra sidan är det långt ifrån alla med permanenta sådana som skulle vilja göra det heller.

Påståendet att anhöriginvandring är avgörande för integrationen är mycket vanligt, och jag vänder mig emot det. Tanken är att individen inte kan integreras eftersom den går och oroar sig för att släktingar i hemlandet är utsatta, men det är sannerligen ingenting som "alla vet". Man skulle lika gärna kunna hävda att det är bättre för integrationen om släkten inte är i Sverige, så att individen är fri och motiverad att interagera med svenskar, inte heller något som någon vet.

Påstående nummer två som ska bemötas blir "Sverige har nu fått en reglerad invandring till skillnad mot den naiva öppenhet som rådde under tidigare regeringar", vilket får mig att tänka på Erik Ullenhag och hans egenproducerade "myter". Jag vet att Sverige i modern tid formellt har haft en reglerad invandring, men det är nivån på denna legala invandring som diskuteras. Att det finns ett regelverk spelar mindre roll när det varje år delas ut tiotusentals uppehållstillstånd. Dessutom sätts detta regelverk ofta ur spel på olika sätt, där hanteringen av de afghanska männen kanske är det tydligaste exemplet. Om varken identitet eller nationalitet behöver bevisas, kan man ifrågasätta hur reglerad politiken är. Att regeringen dessutom uppfinner ett tämligen bisarrt undantag inom denna grupp gör inte saken bättre.

När "SD har fått rätt. Numera tycker alla som SD" ska bemötas blir det nästan lika infantilt som bussexemplet, och än mer tröttsamt:

"SD har alltid hävdat att vi har massinvandring till Sverige som utgör ett hot mot svenska värderingar. De har alltid hävdat att muslimer är terrorister och våldtäktsmän. Detta trots att den värsta terroristen i Norden var en blond norsk gutt som kallade sig korsriddare och såg som sin uppgift att rädda oss från muslimerna."

Suck, vi tar det igen. Anders Behring Breivik är närmast unik, just genom att vara en icke-muslim som utförde ett dåd av den typen. För medierna och deras apologeter är det ju en mycket fördelaktig händelse, men den skedde alltså i ett annat land för sju år sedan. Strax före dess hade vi i Sverige Taimour Abdulwahab och mer nyligen Rahmat Akilov. Om vi inkluderar resten av världen, eller varför inte bara Europa, är exemplen och offren enormt många fler. Det innebär fortfarande inte att "muslimer är terrorister", vilket förstås de flesta inte är, men det innebär att en islamisk närvaro uppenbarligen medför terrorism. Att SD har varit konsekvent, till skillnad från exempelvis M och S, i sin syn på asylinvandring är inte nödvändigtvis någonting att förakta.

Det fortsätter att vara direkt fånigt och givetvis felaktigt:

"I en svensk kommun sitter en organiserad nazist i fullmäktige. Han kom in på ett SD-mandat. SD svär sig fria. En ren tillfällighet kanske? Det kunde lika gärna vara en liberal som efter att ha blivit invald bekänner färg som nazist? Är det någon som tror på det?"

Så gick det överhuvudtaget inte till när NMR fick mandatet ifråga. Det var inte någon som "bekände färg", utan en extern person som kunde bli invald eftersom SD inte hade låst sin lista. Ja, en ren tillfällighet som i princip lika gärna kunde ha skett på Liberalernas lista. Den tidigare "politiskt sakkunnige" fortsätter analysen:

"Det officiella SD är inte nazister. Men de tycker till exempel att den som hjälper en papperslös ska åtalas. Ett angivarsamhälle där en sjuksköterska som hjälper ett barn utan papper ställs inför rätta? Blir det bra så?"

"Papperslös" och "utan papper". Har Cecilia Modig redan glömt att hon påtalade att invandringen formellt är reglerad, vilket vi andra förstår innebär att utvisningsbeslut ska följas. Det är en lagstiftning som inte skapats av "nazister".

Kan vi lära oss någonting av Cecilia Modigs inlägg? Möjligen att det inte nödvändigtvis är genier som sitter på inflytelserika positioner och att det är en av förklaringarna till många av Sveriges problem. Jag vill upprepa att Socialdemokraternas oförmåga att attrahera intelligenta personer är ett demokratiskt problem, eftersom partiet av någon anledning förblir stort, oavsett om partiledaren heter Mona Sahlin, Håkan Juholt, Stefan Löfven eller inte ens skulle finnas.