Isabella Lövin (MP) och valrörelsen

I går publicerade DN en intervju med Isabella Lövin, det ena av Miljöpartiets språkrör, och ett par av svaren kan kommenteras, för att inte säga ifrågasättas. MP tillhör naturligtvis de som tycker att valrörelsen handlar för mycket om migration, eftersom inflödet helst bara ska ske utan någon debatt eller folkvilja inblandad. Partiet har i dag svaga siffror, men det beror främst på dem själva. De övergav ett antal viktiga frågor för att få sitta i regeringen, och på migrationsområdet ledde till att de förlorade en hel del av de egna asylvurmarna utan att vinna några realister. Ett svar från Alice Bah Kuhnke (MP), också i en intervju i DN, är talande och direkt komiskt:

Redan det första svaret från Lövin är egentligen märkligt:

"Vi pratar nu om ett fåtal problem i stället för de övergripande visionerna om vilket Sverige vi vill ha."

Ska man ha en "övergripande vision" om vilket Sverige man vill ha, blir det absurt att inte förhålla sig till den enorma asyl- och anhöriginvandring som landet har upplevt under senare år och decennier. Rimligen är SD kritiskt till denna för att den skadar det Sverige man vill ha, deras övergripande vision, där denna invandrings konsekvenser inte är önskvärda. Att kalla någons fokus för "ett fåtal problem", medan det egna är en "övergripande vision", skulle man kunna göra om det mesta i samhället. Sålunda blir skottlossningar, hederskultur, parallellsamhällen och allt det andra separata småproblem, medan ett mål för, säg, fossilfria bränslen, antagligen är en stor vision.

När Lövin ska kommentera Socialdemokraternas taktik inför valet, med löften om en stramare migrationspolitik, är hon inte rädd för att stapla de välkända flosklerna:

"De stora anständiga partierna behöver ta ett ansvar för debatten så att den handlar om alla våra stora utmaningar."

Meningen är alldeles fantastisk. Vi får inte bara ordet "utmaningar", det normala människor kallar problem, utan också "anständiga", samt att en frånvaro av diskussion om invandringen innebär att "ta ett ansvar för debatten". Att dela upp riksdagen i sju anständiga partier, vilket gör det åttonde oanständigt, har länge varit tröttsamt, precis som talet om "de demokratiska partierna". Många kanske tycker att det bisarra förfarandet för att se till att 9 000 afghanska män, som alltså fått avslag från myndigheterna för att de saknar asylskäl, ska stanna i landet trots allt, är "oanständigt", men det finns en mängd vettigare ord att använda i sammanhanget. Man kan även tycka att alla övriga partier nu har ett ansvar för att vi inte ska behöva höra Vänsterpartiets "vinster i välfärden" alltför många gånger, men även det skulle vara en märklig inställning. Framför allt har asylinflödet sannerligen skapat en hel del utmaningar och MP vill fortfarande maximera det.

Lövin får sedan frågan om det ändå inte är rimligt att partierna redogör för sin invandringspolitik, eftersom den ligger högt på väljarnas agenda, och svaret visar på ett visst väljarförakt:

"Jo, men det har en tendens att bli självförstärkande. Ju mer man pratar om den här frågan, desto viktigare tycker väljarna att frågan är – och desto fler förslag kommer från olika håll."

Observera att Lövin alltså tänker sig att väljarna helt enkelt följer politikerna, som i sin tur därför har ett ansvar för att inte diskutera olämpliga ämnen och därigenom leda skocken fel. Jag får väl då påminna om att detta, fram till relativt nyligen, överhuvudtaget inte fick diskuteras och att inget av riksdagspartierna förespråkade en stramare asylpolitik. Ändå intresserade frågan uppenbarligen många medborgare och SD kom så småningom in i riksdagen.

Nu blir det fel hur de "anständiga partierna" än gör. Antingen talar de om denna problematik, vilket anses gynna det parti som har haft en konsekvent linje och äger frågan, eller så förtiger de den, vilket också gynnar SD. På Twitter pågick i går en komisk debatt mellan Anders Lindberg och liberalen Andreas Ericson om vem som varit sämst på att "stoppa" SD, i sig en märklig målsättning. I stort sett menade Ericson att man ska prata om problematiken, och påstod rentav att liberaler både gjort detta och framgångsrikt dämpat SD:s uppgång, medan Lindberg föga förvånande tyckte att man inte skulle göra det.

Isabella Lövin är inte heller nöjd med ett rätt rimligt förslag från Socialdemokraterna:

"Men det är helt fel väg att gå att villkora bistånd till fattiga länder i utbyte mot återvändandeavtal."

Det är ett utmärkt påtryckningsmedel. Länder som vägrar att ta emot sina egna medborgare ska definitivt inte samtidigt få miljarder från Sverige. Det är det minsta man kan begära som motprestation. Miljöpartiet förstår vanligen inte riktigt själva varför de "uppfattas" som verklighetsfrånvända, men svaret om nästa mandatperiod är inte ett under av insikt:

"I det fall vi har möjlighet att bilda regering får vi sätta oss ned efter valet och förhandla."

Jag har svårt att se någon situation där Miljöpartiet ingår i kommande regering, än mindre där de tillåts förhandla om migration. Om vi bortser från SD:s storlek i mitten, och någon form av borgerlig regering, kan Socialdemokraterna verkligen inte vara särskilt sugna på att återigen befinna sig i den sitsen. Samtidigt gissar jag att de flesta miljöpartister nu skulle föredra att slippa kompromissa och ta besvärliga beslut.

Lövin vill ändå försöka utmåla någon sorts närhet till Socialdemokraterna och verkligheten ska inte ligga i vägen:

"Vad S har sagt är att man i första hand vill ha en gemensam migrationspolitik på EU-nivå. Det inser ju vi också, vi måste ha ett solidariskt flyktingmottagande på EU-nivå."

Problemet är bara att det aldrig kommer att hända, eftersom få länder vill följa Sverige och länder i Östeuropa inte ens vill ha EU:s nuvarande kvoter. När vi öppnade kranen för fullt motiverades det med att vi skulle visa vägen och att andra länder då på något sätt skulle imponeras och ta efter. Vi ledde förstås stort, men ingen följde efter. Om de där 9 000 afghanska männen får vi veta:

"Det här var en viktig fråga för oss som vi har drivit hårt."

Det misstänkte vi, men det är helt obegripligt hur det kan ha varit en viktig fråga. Hur är det möjligt att någon som vill styra landet ser ett inflöde av personer utan asylskäl som en prioritet? Hur har denna grupp, där 0 procent har ID-handlingar, över 90 procent är män och hälften kommer från Iran, kunnat bli den mest behjärtansvärda i världen? Här kommenterar Lövin dessutom just de 9 000 undantagen, där 99 procent är män och 78 procent bedömts ha högre ålder än den de uppger.

Låt oss avsluta med Lövins kommentar kring "debattläget":

"Varför vill man ställa människa mot människa och prata om människor som att de är stora samhällsproblem?"

En politiker som verkligen säger detta saknar all trovärdighet, eftersom hon dagligen ställer människor och grupper mot varandra, vilket man också kan uttrycka som att prioritera. Nåväl, risken för att MP återigen får en avgörande roll är minimal, så vi behöver inte uppröras alltför mycket av dessa svar.