 |
Stefan Löfven (S) har länge "räckt ut en hand" till det som ska vara ett oppositionellt block och kallas för det lite missvisande "Alliansen". Samtidigt lägger Ulf Kristersson (M) sig ganska nära Socialdemokraterna och avvisar samarbete med SD med motiveringen att man har skilda "grundläggande värderingar". Vi förstår att den markeringen inte handlar om skatter eller välfärd, utan givetvis om det där vanliga området som ställer ont mot gott, ljus mot mörker och värme mot kalla vindar. Denna positionering blir desto fånigare då både moderater och socialdemokrater nu försöker hävda att de vill ha en stram migrationspolitik, det som tidigare kallades att "fiska i grumliga vatten".
Några menar fortfarande att en bred koalition mellan M och S är en omöjlighet, främst på grund av att de i decennier har varit huvudmotståndare, men i mina ögon rycker det scenariot allt närmare. Till att börja med kan vi konstatera att båda dessa partier fortfarande glider på en helt orealistisk prognos, där man låtsas att Alliansen, eller De rödgröna, ska uppnå en majoritet. Det är enormt föraktfullt gentemot väljarna, eftersom hållningen i praktiken leder till att de först efter valet får veta hur en majoritet ska bildas.
Nu öppnar även Liberalerna och det ständigt opålitliga Centerpartiet för en koalition med Socialdemokraterna. Självklart tror ingen partiledare att Allliansen verkligen kommer att få majoritet, och det är inte alls otänkbart att ett antal partiledare ur Sjuklövern redan nu sonderar terrängen och har diskussioner om hur man ska lösa situationen efter valet.
Om vi börjar med Liberalernas partiledare Jan Björklund, öppnade han i Aftonbladet i går för denna breda koalition. Nonchalansen är påtaglig, och om M och S säger han:
"Frågar du de båda partierna i dag kommer de säga nej, men det sa man i Tyskland också. Det går inte att utesluta att vi får en oväntat bred koalitionsregering."
Nej, det går tydligen inte att ge besked om någonting ens när endast en månad återstår till valet. Observera att vi har denna situation egentligen bara för att övriga partier har målat in sig i ett hörn angående ett enda annat parti. Det enda som spelar roll är tydligen att man tar avstånd från SD, och de olika blocken anklagar varandra för att gynna eller stödja sig på detta parti. Mest besatt av det spelet är nog Stefan Löfven, som redan förra året sade:
"Och de har ännu inte svarat på frågan, ska de ha ett samarbete med SD eller inte? De säger att de inte ska ha det, det sa Kristersson nu, förut har de sagt något helt annat. Ska man inte ha ett samarbete eller bli beroende på något sätt av SD så får man lov att samarbeta över blockgränserna. Det är fortfarande mitt besked."
Det var inte mycket till besked, särskilt inte då även Löfven låtsas som att de där 20-25 procenten i mitten inte finns.
Björklund fortsätter:
"I morgon är det en månad kvar till valdagen. Tre miljoner människor har ännu inte bestämt sig. Vi liberaler kommer att göra allt vad vi kan för att nationalister, populister, rasister och socialister ska stoppas."
Vi vet att de tre första etiketterna avser SD, och "socialister" inbegriper sannolikt MP, V och S. Den vanliga förljugenheten alltså, och därmed ytterligare en variant på "Vi går till val som Alliansen". Dessutom ska Björklund och hans 5 procent alltså "stoppa" alla dessa.
Det tydligaste beskedet blir:
"Det går inte att utesluta att vi får en oväntat bred koalitionsregering över blockgränsen mellan Alliansen och Socialdemokraterna eller mellan Moderaterna och Socialdemokraterna."
När detta sägs, är det inte svårt att snarare tolka det som att vi alla ska förvänta oss en sådan koalition.
Expressen publicerar i dessa dagar intervjuer med partiledarna och i dag var det Annie Lööfs (C) tur. Efter lite privat fluff, där svaren endast syftar till att visa hur normal, härlig och duktig hon är, kommer så det där scenariot:
"Det är faktiskt ingen omöjlig sits vi har satt oss i. Skulle en alliansregering behöva ökat stöd så tror vi på blocköverskridande samarbeten mellan alliansen och Socialdemokraterna, till exempel."
Nej, om man är beredd att regera med nästan vem som helst är sitsen förstås inte omöjlig. Löfven skulle ta emot Centerpartiet med öppna armar. Vi får sedan det vanliga, men sedan länge tröttsamma:
"Det är väljarna som bestämmer SD:s inflytande och de har i flera år haft ett stort inflytande där de har värkt fram regeringskris på regeringskris. De är i grunden ett populistiskt parti som vill ha så mycket uppmärksamhet som möjligt och det kommer de att fortsätta med."
Så framställdes SD:s agerande redan efter förra valet och var en av motiveringarna till att skapa Decemberöverenskommelsen. Irritationen var stor över att SD inte bara lade sig platt, vilket Alliansen snabbt gjorde. Attityden kan sammanfattas med "Vilka tror de där uppkomlingarna egentligen att de är, som inte utan vidare stöder det traditionella block som är störst?". Själv tror jag knappast att SD där agerade bara för att bråka och få uppmärksamhet. Det skulle snarare vara oerhört märkligt om de förklarade ett ovillkorligt stöd för något parti som inte vill veta av dem och i åratal har givit dem allehanda nedsättande epitet. Annie Lööf fortsätter gärna på den linjen:
"Synen på Sverigedemokraterna kommer att ligga fast och anledningen är värderingsmässig. Vi är på helt olika planhalvor i synen på människor."
Ah, denna "människosyn". Jag har faktiskt aldrig hört den där "människosynen" förklaras, även om vi kan anta att det handlar om nivån på asylinvandring, där ett motstånd mot en omfattande sådan innebär att man inte ser "människors lika värde", som på något sätt har kommit att betyda "alla människors rätt att bosätta sig Sverige".
Intervjuaren tar så småningom upp Centerpartiets förvånande stöd till de allra mest speciella i den särskilda strömmen av afghanska män, de 9 000 som ingick i ett visst tidsspann, uppgav en viss ålder och hade anmält sig till gymnasiestudier. Man röstade alltså med den rödgröna regeringen och mot de egna i det som kallas "Alliansen".
Lööf förklarar lite slappt att ställningstagandet gjordes "inte alls utifrån ett alliansperspektiv". Hon har givetvis fått kritik, som i vanlig ordning kallas hat, men analysen blir mycket märklig:
"Det är tyvärr en del av vardagen om man är en liberal kvinnlig politiker som står upp för rättsstaten."
Men Annie, det är ju precis vad du inte gjort i detta fall. Det är just rättsstaten som har nekat denna grupp uppehållstillstånd och rättsstaten borde också ha sett till att de sedan länge lämnat landet. Dessutom var lagen, viktigt i en rättsstat, så illa skriven att migrationsdomstolar inte ens kan tillämpa den.
Även Ulf Kristersson har intervjuats av samma tidning, och det närmaste vi kommer något besked i denna fråga är:
"Jag har sagt hela tiden att vi går på val på vår politik och kommer göra allt jag kan även efter valet för att den ska få så stort genomslag som möjligt. Största chansen för detta är att vi i alliansen än en gång visar att vi kan regera Sverige på ett bättre sätt än den här regeringen. Om Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna går ihop för att stoppa en alliansregering så ger vi oss. Då har de bildat en ny majoritet, det ska man ha respekt för. Men där är vi inte och där tror jag inte att vi kommer att hamna."
Antagligen tycker en politiker att detta svar var listigt. Frågan var egentligen hur Moderaterna skulle förhålla sig till SD, och "få så stort genomslag som möjligt" kan mycket väl tolkas som en öppning mot detta parti. Särskilt listigt blir det då att övergå till att S och SD skulle "gå ihop", vilket ingen räknar med.
I allt detta spel tvingas vi vanliga medborgare att läsa mellan raderna och själva försöka fundera kring möjliga scenarion. Jag har tidigare sagt att en bred koalition mellan M och S faktiskt inte är så illa. Det skulle på kort sikt skapa en viss parlamentarisk stabilitet, genom två partier som i verkligheten inte står så långt från varandra. Det skulle dessutom neutralisera mer extrema partier som MP och C. Framför allt skulle det tydliggöra att det finns ett etablissemang och ett enda oppositionsparti. Å andra sidan kan C:s medverkan bli nödvändig för att få tillräckligt många mandat, och då får vi hoppas att man inte överlåter migrationspolitiken till dem, som man gjort med MP.
Även andra tänkbara scenarion kan bli positiva, som en allians som samarbetar med SD, eller en minoritetsregering där SD fäller avgörandet då de traditionella blocken är oeniga. Hursomhelst förblir det tydligt att allt roterar kring SD, även vid konfrontationer mellan S och M, också när partiet inte ens närvarar:
Dessa figurers agerande är obegripligt ur ett taktiskt perspektiv, men vi får tacka för att de alldeles själva gör kommande val till en folkomröstning med alternativen för eller emot SD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar