Festligt utspel från de minsta vänsterpartierna

På debattsidan i dagens upplaga av SvD föreslår Carl Granklint Rask (FI) och Karl Holmberg (MP) att deras respektive partier ska ingå i en valteknisk samverkan för att tillsammans få över 4 procent. Den första reaktionen blir förstås en viss glädje över att MP nu har så lågt stöd att de börjar snegla på ett än mer extremt parti med ett stöd kring en procent. Låt oss därefter gå vidare och som vanligt titta på vad de båda företrädarna skriver. I ingressen får vi veta:

"Miljöpartiet och Feministiskt initiativ kämpar för att få riksdagsrepresentation efter kommande val. Samtidigt är Sveriges vänsterblock i behov av en injektion i opinionen. Ett valtekniskt samarbete mellan MP och Fi skulle kunna vara just en sådan injektion och säkerställa att i princip alla vänsterröster hamnar ovanför riksdagsspärren."

Mest förvånande är kanske att de båda utan omsvep ser sig som en del av ett vänsterblock. Det gör visserligen vi andra också, men åtminstone MP har ofta försökt hävda att de befinner sig bortom den traditionella skalan. Vad "injektion i opinionen" innebär är inte alldeles tydligt, men kanske tänker de sig att några ledamöter från FI skulle pigga upp i största allmänhet. MP är däremot knappast en frisk fläkt efter fyra år i regeringsställning och ett par decennier i kammaren. Kanske syftar ordet "injektion" helt enkelt på att man genom en valsamverkan ska injicera ett antal extra ledamöter in i den vänstra sidan.

Debattinlägget hamnar snart vid den där tyngdpunkten i svensk politik, som alla måste förhålla sig till och som jag nämnt mer än en gång. Det fruktansvärda scenariot att varken MP eller FI skulle klättra över spärren innebär enligt undertecknarna nämligen:

"...en odiskutabel vinst för en högerpolitik där sannolikt Sverigedemokraterna kan komma att spela en central roll. Med andra ord innebär ett sådant scenario en politik som står i kontrast till den agenda MP och Fi för."

Alltså, det absolut viktigaste skälet för det föreslagna samarbetet är som så ofta att stoppa ett annat enskilt parti. Å andra sidan har vi hört FI:s lite pinsamma "Ut med rasisterna, in med feministerna" under en längre tid. I verkligheten kallar sig de flesta politiker sig numera feminister och inget parti har ett rasistiskt program, men ni förstår vilka två partier som avses.

Man har tyckt om varandra även tidigare,
men så här glada miner kan vi kanske inte
räkna med denna gång.

FI har ett speciellt förhållande till verkligheten, inte minst när det gäller opinionssiffror och förväntningar. De skulle absolut komma in i riksdagen 2014 och även denna gång, när populariteten har mer än halverats, är detta den officiella linjen. Dagens debattinlägg nyanserar trots allt den förhoppningen, även om vi kan le lite åt underdriften:

"Samtidigt ser 4-procentsspärren ut att bli en tuff utmaning för Fi."

Ja, det blir tufft att på en månad öka med sisådär 300 procent, något som inte ens SD har lyckats med. Desperationen i dagens förslag är dock tydlig, särskilt när man berör de båda partiernas skillnader:

"Det finns flera frågor som skiljer MP och Fi åt, inte minst vilken paradfråga partiet driver, vilket belyses i partinamnen. Det finns även andra aspekter som till exempel migrationspolitik och höger-vänster där partierna idag skiljer sig åt."

Fantastiskt. Vid detta samarbete måste man alltså bara bortse från petitesser som paradfrågor, invandringspolitiken och huruvida man är vänster eller höger. Ett annat problem är att MP:s ledning inte anses vara renlärig:

"Konsekvensen har blivit att MP närmat sig den politiska mitten, till skillnad från Fi. Beslut som fattats av MP i denna position har upprört såväl Fi-väljare som den inom MP mer radikala och ideologiskt drivna 'fundis falangen' och dess väljargrupp."

Ja, det är självklart att det är lättare att vara renlärig i en liten sekt utanför allt inflytande, än att vara det i regeringsställning med ett flera gånger större parti. När man ändå vill hitta likheter ser man dessa i bland annat sympatisörernas profil, men när det handlar om politik måste man av någon anledning drömma sig tillbaka till någonstans kring 1970- och 1980-talen:

"Båda har starka kopplingar till de senare sociala folkrörelserna som fredsrörelsen, jämställdhetsrörelsen med Grupp 8 och stödstrumporna i spetsen, antikärnkraftsrörelsen och miljörörelsen."

Riktig enighet når man naturligtvis i förhållandet till den där tyngdpunkten:

"Partierna är kritiska till den klassiska höger-vänster-skalan och hör framförallt hemma på samma sida av GAL-TAN-skalan (Grön-Alternativ-Libertär mot Traditionalistisk-Auktoritär-Nationalistisk) med SD som gemensam motpart."

Det motsäger i och för sig en hel del av undertecknarnas övriga resonemang, men även GAL-TAN-skalan är lömsk, då den på ena sidan sätter allt som vänstermänniskor vill omfamna och på den andra allt som de tycker är hemskt. Därefter talar man sig plötsligt återigen varm för vänstern och använder till och med beteckningen jag brukar använda för liknande figurer; "nyvänstern".

En fin feminist har givetvis en Zara Larsson
med utsträckt långfinger som profilbild.

Säga vad man vill om FI, och det gör ju många, men något fel på självförtroendet är det inte. Man är inte bara övertygad om att partiet är på väg in i riksdagen, utan sitter också gärna och funderar på hur man ska dominera denna riksdag och vilka regeringskonstellationer man vill se och ingå i. Vid det ökända regnbågsevenemanget i förrgår deklarerade partiledare Gita Nabavi på fullt allvar att hon för egen del tänkte "göra anspråk" på finansministerposten. För ett parti med 1,2 procents stöd är det snarare hybris än sund optimism. Det visar sig också att FI:s undertecknare, Carl Granklint Rask, rentav ingår i partiets "försvarsutskott" i en "skuggriksdagsgrupp".

Avslutningsvis ska det sägas att förslaget trots allt inte är så dumt, ur dessa partiers synvinkel. Det skulle kunna hjälpa MP, och FI har ingen chans att komma in av egen kraft. För oss andra och landet spelar det sannolikt mindre roll, då inget av de traditionella blocken lär få majoritet, medan det blågula blocket växer ytterligare och vid de flesta scenarier kommer att få någon form av inflytande.