"… det är underligt att de recensenter som, högst rättvist, berömt Ulf Lundells senaste bok inte tycks ha observerat att hans syn på muslimer är närmast identisk med Sverigedemokraternas. Trots att han trovärdigt säger sig avsky SD."
Aftonbladet
Den författare som står högst över oss vanliga människor upptäcker ett allvarligt fel i en bok som måste kommenteras. Varje vecka får Jan Guillou bjuda på en krönika i Aftonbladet och var och varannan gång handlar det om muslimers utsatthet, gärna baserat på direkta lögner som obekymrat flödar genom texten.
I dag handlar krönikan egentligen om att det var klokt av Sverige att förhålla sig neutralt under andra världskriget och texten är, med tanke på avsändaren, förhållandevis saklig och logisk. Aftonbladet vill dock att deras krönikörer på slutet lägger till någonting övrigt, vilket Guillou här använder för att få in sitt favorittema. Det är dessa rader som i Guillous text är någorlunda intressanta.
Återigen påminns vi om hur all svensk politik numera på olika sätt roterar kring SD. Ett utspel bedöms ofta utifrån huruvida det bekämpar eller gynnar SD, där man vanligen kommer fram till det sistnämnda, oavsett vad frågan handlar om. Även här framgår också att detta parti, trots övrigas nya tonläge kring migration, fortfarande helt och hållet äger frågan. När Guillou ser något som han anser ligger utanför det acceptabla om en viss religion, måste han bara koppla det till SD. Att Ulf Lundell kanske ser Vänsterpartiet som det absolut bästa partiet, samtidigt som han är kritisk mot islamisk framryckning, föresvävar överhuvudtaget inte Guillou. På samma sätt kan en liberal, som exempelvis Geert Wilders, vara kritisk till islam utifrån ett frihetsperspektiv. Allra tydligast med den linjen var den sedermera mördade Pim Fortuyn.
Sedan vet jag inte på vilket sätt Guillou definierar ett motstånd mot SD som trovärdigt, men själv lutar jag snarare mot att när en artist ser till att gå ut med denna hållning bör det alltid tas med en större sked salt. Kanske har de noga analyserat partiprogrammet och kommit fram till att de inte tror på SD:s politik, kanske söker de bara några ryggdunkar och ökad kommersiell framgång. Vad vi dock vet är att ingen artist med självbevarelsedrift skulle kunna gå ut med en motsatt hållning.
Det är också festligt att bilden av islam för Guillou är en boks absolut viktigaste aspekt, som därför måste ges särskild vikt i alla recensioner. Han erbjuder sig dock generöst att vägleda den vilseledde ikonen:
"… det följaktligen vore läge att bjuda kollega Ulf på middag, förslagsvis i trakten av Simrishamn. Så, kamrat Ulf, mejla mig så skall jag räkna upp några ytterligare skäl. Förutom det självklara."
Eller så överlåter vi till Ulf själv att bilda sig en uppfattning. Ovanstående rader visar dock en mycket vanlig reflex hos mången vänstermänniska, där det räcker att en i övrigt oförvitlig person länkar till alternativmedia för att få några uppfordrande men välvilliga pekpinnar. Observera att jag här länkar till självaste Aftonbladet, eftersom jag inte tror att en sådan läsning omedelbart förgiftar en människa.
Jag följer inte Ulf Lundells aktiviteter särskilt noggrant, men mest omtalad i detta sammanhang blev han när han lovade förbjuda en egen sång om SD fick 20 procent. Det skulle knappast vara möjligt, och inte spela någon roll, men det viktiga var i vanlig ordning positioneringen. Kommentaren var då:
"Då finns det inga öppna landskap här längre."
Det förra inlägget här handlade om artisters behov, ett upplevt ansvar, att förmedla etablissemangets syn på vissa frågor. Musikern Håkan Hellström lyckade rentav få med det där partiet när han 2010 ville försvara sin rökning:
"Vi har väl större problem i Sverige än att jag tar en cigg. Sverigedemokraterna sitter i riksdagen och de jiddrar om en cigg."
SD lär knappast förlora på att nämnas i diskussioner om alltifrån bokrecensioner till rökning, och få lär imponeras av att Jan Guillou, Håkan Hellström eller Zara Larsson deklarerar sin, genuina eller taktiska, motvilja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar