Medieoffensiv mot SD:s film

Den som betvivlar att det finns ett medieetablissemang, med i många fall en gemensam agenda, kan exempelvis titta på det som sker när SD publicerar en film om Socialdemokraternas historia. Oavsett officiell politisk färg känner de sig alla manade att försvara detta parti. Samma medier som alltså har skapat en närmast mytisk och parallell bild av SD:s tidiga dagar är nu mycket noggranna med de minsta detaljer som kan framställa Socialdemokraterna i bättre dager. Bland huvudlinjerna märks att även andra partier röstade för de beslut som tas upp, samt att man tycker att det är försåtligt att dra en linje mellan svensk politik och vad som senare skulle ske i Tyskland. Observera att ingen verkar kunna beslå filmen med faktiska felaktigheter, men man är istället upprörd över att den sammanlagda bilden blir snedvriden. Samtidigt vill man lite paradoxalt hävda att allt detta redan är välkänt. Ord som "propaganda" flödar, som om en film gjord av ett politiskt parti skulle kunna vara någonting annat.

En ledarskribent från Aftonbladet lyfter fram en
kulturskribent från DN eftersom de har samma agenda.

På Aftonbladet, som tas upp i filmen, känner sig givetvis Anders Lindberg kallad att försvara tidningen och partiet. Det festliga är att samma personer som nu djupdyker i historien för att bortförklara socialdemokratiska uttalanden och gärningar helt saknar spärrar när det gäller att svartmåla SD. Följaktligen kan Lindberg utan att skämmas skriva:

"Under 30- och 40-talen var Aftonbladet så långt från en S-tidning man kan komma. Tvärtom var man ofta tyskvänlig och ställde sig gärna på fascismens sida i Europa. Dåtidens ledarsida hade med all säkerhet gillat Jimmie Åkesson."

Det är ett vågat uttalande när den övriga texten är mycket noggrann med årtal och citat. Det är tydligen viktigt att Aftonbladet inte var socialdemokratisk under kriget, medan man glatt flyttar Åkesson till en tid då han inte var född och gör vilda antaganden om hur tidningen skulle agera i denna parallella värld.

När en tidigare chefredaktör ska nämnas, blir det än mer idiotiskt:

"Dagens ideologiska arvtagare till Fritz Lönnegren arbetar nog i stället för SD:s partimedier, kanske gör hen dokumentärer för Youtube."

I ovanstående passage ser vi ett par av de grepp som ofta används, där man börjar att slå fast att SD är "nazister", vilket gör att om Aftonbladets chefredaktör var nazist så har tidningen i själva verket med SD att göra. Förvisso fanns partiet inte då, men det löses lätt genom att tala om "ideologiska arvtagare".

Som så ofta är dock Dagens Nyheter värst och som vanligt koordineras olika delar av tidningen i en gemensam offensiv. Faktum är att bara kulturavdelningen berör SD i tre olika artiklar. Först ut är Johan Croneman, som egentligen är tv-recensent. Han inte bara föredrar att skriva om politik, utan får också lov att göra det vecka efter vecka. Ofta brukar han hitta någon ingång som kan kopplas till televisionen, som exempelvis ett politiskt inslag i Aktuellt, men denna gång gör han inte ens det. I dag lyder rubriken "Inte konstigt att SD håvar in röster efter år av politikerlögner", vilket ju faktiskt stämmer. Nu råkar Croneman vara ett marxistiskt spöke från 1970-talet, så han menar inte att politiker har fört väljarna bakom ljuset när det gäller asylinvandringen och dess konsekvenser.

Hans poäng är istället att alla politiker har utmålat finanserna som alltför dåliga, vilket gör att den lurade befolkningen då tror att asylinvandring och bistånd är onödiga utgifter. Han drar sig inte ens för att påstå att "Fattigsverige" är ett vanligt uttryck i debatten, trots att åtminstone jag nog aldrig hört det om det moderna Sverige.

När vi bläddrar vidare dyker förstås också den eviga demokratihataren Kristina Lindquist upp, för att slå ett slag mot SD:s kulturpolitik, vilket åtminstone är ett ämne som hör till tidningsdelen.

Vid något annat tillfälle då Lindquist
besvärades av yttrandefrihet och debatt.

Egentligen ska texten handla om samtliga partiledares kulturkonsumtion, men SD och Åkesson är så spännande att spalten från mitt till slut helt övergår till dem. Vi får avslutningsvis veta:

"När Jimmie Åkesson sedan väljer sångaren i vit makt-bandet Ultima Thule som den kulturperson som betytt mest för honom är det ett viktigt tecken på att partiet inte ens tycker sig behöva låtsas längre. Gulligt, eller hur?"

Som kulturfigur borde Lindquist veta att Ultima Thule faktiskt inte är ett "vit makt-band", men för den goda sakens skull är det som vanligt bäst att ta i rejält. En hel sida om SD:s film får samma kulturavdelnings Ola Larsmo. Hans huvudlinje är just att Socialdemokraterna inte var ensamma och han har grävt i arkiven och frågat forskare för att bevisa saken, och vi får bland annat veta att Olof Palme minsann ifrågasatt tvångssterilisering 1960. Festligt nog faller övrig noggrannhet redan från början:

"Visste ni att Förintelsen var de svenska sossarnas fel? Påståendet låter halsbrytande helt enkelt därför att det är det. Men det är ordagrant citerat ur den propagandafilm som Sverigedemokraterna nu lagt ut hos sin tidskrift Samtiden."

Sedan följer ett citat som inte alls lyder enligt Larsmos inledande fråga. Det mest förljugna påståendet framförs redan i rubriken "Historiens offer förvandlas till pjäser i en politisk smutskastningskampanj", trots att dessa offer gärna plockas fram varje gång någon invandringskritiker ska svartmålas. Då är inga källor nödvändiga och inga överdrifter för stora, och mer än en gång har SD:s tidigare år utmålats som helt dominerade av hakkors och SS-veteraner. Jag råkar själv ha besökt att öppet SD-möte så tidigt som 1991, och vet att en sådan beskrivning är fullständigt felaktig. Särskilt tydlig blir Larsmos dubbelmoral mot slutet:

"Det är djupt stötande att se bilder på koncentrationslägerfångar som bakgrund till propaganda för det parti i Sveriges riksdag som alla vet har rötterna i just nazismen."

Observera hur den enda källa som här behövs är "alla vet".

På samma sätt kunde DN:s Björn Wiman ogenerat slå fast, inför Nya Tiders medverkan på Bokmässan i Göteborg, att "detta är nazister". Han behövde inte på något sätt motivera eller bevisa påståendet, utan alla utgick sedan glatt från det som en absolut sanning.

Som jag tidigare sagt hade jag personligen hellre sett att en långfilmssatsning hade berört någonting annat, inte minst då allt tal om förfärlig historia är irrelevant även när det gäller SD, men det finns förstås ett par poänger i att angripa Socialdemokraterna på detta sätt. De glorifierar sin historia, samtidigt som personer som Stefan Löfven ständigt drar upp egna fantasier kring SD:s historia. Det borde nu finnas ett större motstånd till att göra något partis tidiga år till en valfråga. Medierna verkar nu också gå i den vanliga fällan, där deras besatthet kring bland annat SD gör att en mängd personer bara inte kan låta bli att skriva indignerade inlägg. Så förstärker då detta parti sin roll som hela politikens tyngdpunkt och varje reaktion riskerar i vanlig ordning att "gynna SD". Att YouTube i rasande fart försöker radera alla uppladdningar av filmen gör inte saken sämre.