Rossana Dinamarca är arg

Här tillsammans med partikamrat Riazat.

Bilbränderna gör Vänsterpartiets veteran Rossana Dinamarca arg. Ja, hon blir förstås inte arg på de som bränner bilar, utan på miljonärer, miljardärer och Stefan Löfven.

Det var inte länge sedan jag här sist funderade lite kring vänsterpartisters fixering vid förmögna personer och deras tydligen dyra villor. Nästan oavsett ämne kommer dessa haranger tämligen omedelbart, vilket vi senast såg när Nooshi Dadgostar (V) skulle debattera gängkriminalitet. I dag publicerar så Feministiskt perspektiv en text från  Dinamarca, som numera får den sortens uppdrag. Krönikan tar sitt avstamp i denna veckas bilbränder och Stefan Löfvens kommentar till dem:

"Som att han visste vilka som låg bakom. När jag skriver detta vet vi fortfarande ingenting. Flera av kommentarerna utgick ändå ifrån att det var ungdomar i så kallade utsatta områden som låg bakom bränderna."

Det är å andra sidan det mest troliga scenariot, även om många figurer inom politik och medier var helt övertygade om att det var någon sorts "högerextrema" som hade koordinerat alltihop i syfte att påverka valet. Det var även riksdagsledamoten Daniel Riazat (V):

Rossana Dinamarca vill slänga tillbaka Löfvens fråga till honom själv, och det sedvanliga mässandet tar vid:

"Vad fan håller du på med, Stefan Löfven? När du låter rika bli rikare på bekostnad av oss andra. När du tillåter att miljardärer tar våra skattepengar som vi betalar in till skola, sjukvård och omsorg om våra äldre. När du hellre ger bidrag för att betala av miljonlån och städning i Djursholm än att ge anständiga förutsättningar till människor som är sjuka."

Hela beskrivningen är grotesk, från tanken att Dinamarca tillhör de fattiga, till påståendet att det har skett för att "rika blir rikare". Tydligen tar alla dessa miljardärer också Dinamarcas skattepengar. Jag förstår att hon troligen syftar på "vinster i välfärden", men helhetsbilden blir ändå mycket snedvriden. Som tidigare heltidspolitiker och riksdagsledamot har hon helt försörjts genom skattemedel och, för att följa hennes mall, därigenom levt på pengar som annars skulle kunna gå till skola, sjukvård och så vidare. För övrigt är det lite roligt att Djursholm dyker upp, eftersom just den platsen verkar vara central i vänsterpartisters tankar om Sverige. När Dinamarca fortsätter har vi lämnat miljardärerna och går ned ett steg:

"I ett samhälle där miljonärer betalar mindre i skatt än biträdet i kassan på Ica är det rimliga att vara arg."

Här skulle man ju faktiskt kunna ha en diskussion om skattenivåer och hur man ska bekämpa kryphål och de berömda skatteparadisen, men det vill inte Dinamarca fördjupa sig i. Hon nöjer sig med att vara arg på miljonärer. Vi vanliga människor skulle också kunna vara arga på Dinamarca, som varje år åkte taxi för tiotusentals av skattebetalarnas kronor och flög för hundratusentals. Så är det få av oss andra som kan leva, men Dinamarca står väl lite ovanför allt det där. Det ska kanske också påpekas att högavlönade vanligen betalar mer skatt än lågavlönade, men bilden av de där miljonärerna verkar vara helt nödvändig för vänsterpartister.

Temat fortsätter in i väggen:

"Jag känner samma ilska. Jag hoppas en dag stå bredvid dig och rikta ilskan mot de riktiga skurkarna: miljonärerna och miljardärerna och de politiker som håller dem om ryggen på alla andras bekostnad."

När jag vänder mig emot vänsterpartisters retorik är det inte för att jag vill stå upp för miljardärer, och jag tillhör givetvis inte själv deras skara. Det är utgångspunkten som är så märklig. Man skulle kunna diskutera vad den generella välfärden ska leverera och hur skattesystemet ska utformas för att tillgodose behovet, men istället börjar många vänsterpartister med "de rika" och stannar sedan vid olika sätt som dessa ska sättas åt. Att se alla miljonärer och miljardärer som "de riktiga skurkarna" är också något infantilt, inte minst eftersom många av dem kanske är entreprenörer, som sysselsätter en mängd människor och betalar en hel del skatt. Heltidspolitiker som Dinamarca har däremot inte bidragit med någonting i finansiella termer.

En tidigare liten passage borde egentligen stämma till eftertanke:

"Och hur mycket jag än önskar annat, så har jag misslyckats att få ungdomarna att känna att Ung vänster och Vänsterpartiet är där vi för kampen mot orättvisan de känner, att vi är många som känner likadant och att vi bara kan vinna när vi går samman."

Det kanske beror på att alla ni välmående politruker i Vänsterpartiet hellre talar om miljardärer i Djursholm?